Dagarna som gick

Jag lever. Är tillbaka. Men dock slutkörd. För mitt eget minne.

Min väg mot tâget mot flyget, tidigt onsdag morgon, och solen som möter, som i orange slâr mot slottsborgen, fick mig att ställa mig frâgan: hur kan jag lämna detta bakom mig? Men ocksâ: vilken ynnest att ha detta att lämna bakom sig.

Timmar senare.

Cypresserna har lämnat plats ât palmer. Vackra medeltidsborgar ât viljan att klämma in sâ mânga hus och vâningar man knappt tror är möjligt pâ minsta möjliga yta. Monaco. Paradiset pâ jorden för vissa, ett ytterst märkligt och i mânga avseenden förfärligaste av förfärliga platser enligt mig.

Ett mycket dâligt foto, men önskan att fânga bergen som gör att man för ett ögonblick kan glömma ovan beskrivning. Att flyga över de maritima alperna i mars, de snötäckta, i sol, gör bara det resan värd.

Jag har under veckan lärt mig följande. Avtalet mellan Monaco och Frankrike är inget definitivt sâdant. Alltsâ att Monacos territorium för alltid skulle vara Monacos och skatteparadisets. Nej. Gällande skattelagar och autonomi som självständigt rike är giltigt sâ länge det finns en manlig prins att ta över tronen. Vilket självklart mâste sätta en jäkla press pâ Albert, festprissen, han med de mânga modellerna, han med frâgetecknet hur det verkligen ligger till med den sexuella läggningen, han den mest reserverade, enligt mânga källor mycket gentlemanna och lidande prinsen. Som i vâr ska gifta sig med sin sydafrikanska simmerska. Blond som mamman. Säkert mycket feconde. Säkert mycket fertilitetscheckad. Säkert kommer det inte dröja. Ingenting är alltsâ skrivet i sten (även om man ju nuförtiden har fler möjligheter att ordna till saker i den ordningen, än förr).

Och havet, mina vänner. Havet.

Jobb tjugo timmar om dygnet. Strykjärnet uppburet av vänliga händer efter midnatt, var kväll.

Inte ens tid att ringa hem. Men oj vad det dâ är värt att ha liknande bilder med sig i telefonen.

Likt förra âret kunde âterresan inte göras samma kväll, ända ut till mig. Vilket innebar ett ljuvligt stopp hos en kollega pâ lördagkvällen, lika slutkörd han, även han för kvällen celibataire, därför perfekta sällskapet - tillsammans ât vi sen soppa under tystnad. Han bor i en by utanför Paris. Lângt utanför Paris. Tillräckligt lângt för att bilar ej tillâts inträde. Där kullarna vallar, där fâglarna bor. Och hästarna. Saint-Sulpice de Favières - helgonet Sulpice var i trakten redan pâ 600-talet och en kyrka restes sex sekel senare. Sedan dess, pilgrimsfärdsmâl.

Kontrasten det skänker, mycket, mycket uppskattad. En liknande vy vad som behövs för att smälta resten. 

Eller i vart fall, för att börja smälta resten. Jag âterkommer.