Att springa är att dö en smula

"Du, jag gâr bara ut och dör lite. Hämtar du Lillan?".
Tio minuter senare attackerade jag 2,5 km varvet, ârspremiär nummer tvâ.

Och som med allt som hör till resten av vâren är det bara att konstatera: varje âr är det lika overkligt att man skall komma dit, komma ut, att det ska kännas lätt igen.

Nâgon gâng för hundra âr sen, under högstadiet säkert, lovade jag mig själv dyrt och heligt att konditionen aldrig skulle fâ dala sâ mycket att jag inte orkade runt en 2,5:a utan att stanna. Ta i peppar, än sâ länge hâller det. Det var ingen sprinterlöpning, men jag orkade runt. Utan att stanna.

(Och här kommer en liten parenteshyllning till tidsoptimisten Fransyskan H. Alltsâ, det har inte bara sina nackdelar att obstinat tvinga sig själv att tvingas springa till tâg och annat för att hinna med dem under resten av âret. Jag har beviset: Det tillâter att bibehâlla grundkonditionen).

Nöjd. Och det finns inte bättre medicin än att röra pâ sig för att bli av med irritation, sâ det är dubbelt vunnet, en dag som denna.