Paris, igen - höst.

Idag när jag smâsprang mot tâget lâg magnoliornas kronblad i drösande högar pâ marken. Likt lönnlöv i oktober fast mars. Grâvit himmel. Smâdugg.

I Paris, samma sak. Locket över Paris, Baudelaires här redan nämnda. Men ingen dansande svan i gyttja, endast surminade medpassagerare och paraplyer i mängd längs trottoarerna.

Denna vecka, konstig vecka. Avgörande vecka. Mao grundfunderande vecka. Och därmed hosta och förkylning, ni vet det där med kropp och själ - jag är det ständigt levande beviset pâ länken. Vet därmed med mig att mândag kväll kommer jag mâ bättre. Tills dess inga joggingturer, halsontet säger stopp och springuppmaningen fâr alltsâ vänta.

Nu tänker jag lâta locket ligga där det ligger, över mig. Läste hos Sara om omelettuttrycket inte heller jag kände till. För att fâ till en omelett mâste nâgra ägg krossas. Det gör ont när knoppar brister är en variant pâ detsamma men inte riktigt likadan. Ska man vara fin fâr man lida pin, ocksâ. Variant alltsâ, men inte heller den riktigt likadan. "Man mâste helt enkelt ta sig igenom det", en annan.

Det är nästintill komiskt att allt detta händer just nu - jag hade kommit fram till slutsatsen att det faktiskt är sant att kropp och humör tar sig ett slag vid ârstidsbyte (vissa apotekare talar ju tom om nödvändig magnesiumkur för kropp och själ i oktober och i mars, vilket jag länge tyckte var samma som att klippa hâret endast vid kommer-ej-ihâg-vilket-det-är-halv-eller-hel-mâne). Men nu är det även konkreta saker och händelser som infaller samtidigt med detta. Ocksâ det styrt av andra krafter? Tror icke!

Hursomhaver. Idag, viktigt möte. Imorgon, viktigt möte. Mândag, viktigt möte. Sen.

Och jag vet att det kommer kännas fantastiskt pâ andra sidan. I vart fall för mig, och jag hoppas ocksâ för övriga inblandade.