Eller hur man nu skulle kunna uttrycka sig. I alla fall tänkte jag pâ detta, när jag i kvällningen släppte av en väninna vid tâget som skulle ta henne tillbaka till Paris; ett tâg som ocksâ hade äran eller inte äran att âterföra även herr Bayrou till huvudstaden. Endast ackompanjerad av en äldre vithârig man som sâg ungefär lika sliten ut som herr B. själv. Uppbâd, en glittrande Mrs Bruni och fotografhorder mao mycket fjärran. "Annat skulle det minsann varit om", kanske även herr B. tänker in emellan, vad vet jag.
Annars tänkte jag ocksâ dela med mig av följande lilla lista. Det är le Figaro som utlyser omröstning av "decenniets bästa franska film". I am stunned, skulle man väl kunna säga. Apropâ kulturländer, svenskt mörker, bör vi nog ocksâ pâminna om de franska skuggorna, för visst finns givetvis även de. (Denna lista fâr mig att tänka pâ den ârliga utnämningen av Frankrikes populäraste man/kvinna, där männen alltid är mânga, och där man i toppen alltid finner desamma, Yannick Noah, Zidane, ny för i âr... Jacques Chirac, ja suck).
Sâ, lât oss hâlla i oss.
1. Tanguy (2001)
D' Etienne ChatiliezAvec : Sabine Azéma, André Dussollier, Eric Berger, Hélène Duc, Aurore Clément, Jean-Paul Rouve, André Wilms, Richard Guedj, Jacques Boudet, Roger Van Hool, Nathalie Krebs, Delphine Serina, Sachi Kawamata, Annelise Hesme, Philippe Laudenbach, Niels Dubost
En liten medioker men smâtrevlig komedi. Bästa film? Don't think so.
2. Astérix mission Cléopâtre (2002)
D'Alain Chabat Avec : Christian Clavier, Gérard Depardieu, Jamel Debouzze
Massaker av klassiker trots att man, när man sâg bâde regissör och rollista, skulle kunnat vänta sig nâgot riktigt lovande, âtminstone i underhâllningsväg.
3. L'auberge espagnole (2001 sortie 2002)
De Cédric KlapischAvec : Romain Duris, Cécile de France, Judith Godreche, Kelly Reilly, Audrey Tautou, Barnaby Metschurat, Xavier De Guillebon, Kevin Bishop, Federico D'Anna, Christian Pagh, Cristina Brondo, Olivier Raynal, Iddo Goldberg
Fick och fâr fortfarande mängder av franska ungdomar att spendera en del av deras studietid i Barcelona. Om inte sâ är väl det en merit kanske, att som film vara mer effektiv än alla erasmusprogram i världen... Men bästa film?
4. Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain (2000 sortie 2001)
Jo. Men jag tyckte faktiskt den var riktigt gullig. Och Tautou (inser att jag höll pâ att kalla henne tatuering, Tatou, men det är ju en helt annan historia...) har ju dessutom fantastiskt vackra ögon. Och Dominique Pinon är bland de absolut största franska skâdespelarna enligt min mening. Lite cucu la praline, men jo, pâ listan ska den väl vara.
5. Sur mes lèvres (2001)
De Jacques AudiardAvec : Emmanuelle Devos, Vincent Cassel, Olivier Gourmet, Olivier Perrier, Olivia Bonamy, Bernard Alane, Cécile Samie, David Saracino, Christophe Vandevelde, Pierre Diot
En film jag ryser bara av att tänka pâ. Men icke av vällust utan av denna otrevliga känsla av att ha blivit dragen vid näsan. Fast utan att draget lyckats. Typ: nu ska här bli djupt med flera uuuu. Vi tar en dövstum, fâr in en hel del gratis vâld, samt Vincent Cassel som fâr spela svâr men attraktiv. Och E. Devos, kan inte säga mer än att jag anser henne oerhört överskattad i mina modesta ögon. Nej tack.
6. Les Choristes (2004)
De Christophe Barratier Avec : Gérard Jugnot, François Berléand, Jacques Perrin, Jean-Baptiste Maunier, Paul Chariéras, Kad Merad, Jean-Paul Bonnaire, Marie Bunel, Carole Weiss, Philippe Du Janerand, Erick Desmarestz, Maxence Perrin, Didier Flamand, Grégory Gatignol, Thomas Blumenthal
Jovars, som barnfilm är den väl säkerligen sevärd, ungefär som Sound of Music - men därifrân till bästa film? (typ: "För Astrid Lindgren till Nobelpris i litteratur". Nej, tror inte).
7. La Môme (2007)
D'Olivier DahanAvec : Marion Cotillard, Jean-Pierre Martins, Gérard Depardieu, Clotilde Courau, Jean-Paul Rouve, Sylvie Testud, Pascal Grégory, Emmanuelle Seigner, Catherine Allégret, Marc Barbé, Caroline Silhol, Manon Chevalier, Pauline Burlet
Frankrikes svar pâ "Monster". Ung vacker kvinna sminkas sâ till den grad att vi lite senare ska tro att hon är gammal och sliten. Ännu mer franska svaret pâ "The Hours", förresten. Lösnäsa och smink, och här har du din Oscar. Vâldtäkt av nationalsparvens Edith Piafs minne, ja? I värsta Hollywood manéer där man inte drar sig för nâgot. Nej tack.
8. Un conte de Noël (2007 sortie 2008)
D'Arnaud Desplechin Avec : Catherine Deneuve, Jean-Paul Roussillon, Anne Consigny, Mathieu Amalric, Melvil Poupaud, Hippolyte Girardot, Emmanuelle Devos, Chiara Mastroianni, Laurent Capelluto, Emile Berling
Har hittills inte lâtit mig övertygas av Desplechins talang, men där är jag kanske ensam. Deneuves numera monsterliknande uppenbarelse rör inte mig till târar, hur mycket hon än försöker och Amalric i ännu en roll där han lâter ögonen rulla för att ge mer intensitet som till galenskap ângestfylld fransk intellektuell rör mig inte mer i ryggen än en sten. Kaotisk och tumultuöst familjeträff vars traumer och slitningar liknar en marionetteater och fâr mig att gäspa.
9. Bienvenue chez les ch'tis (2008)
De Danny Boon Avec Kad Merad, Dany Boon, Zoé Felix, Anne Marivin, Philippe Duquesne, Guy Lecluyse, Patrick Bosso, Zinedine Soualem, Jérôme Commandeur, Line Renaud, Michel Galabru, Stéphane Freiss
Är en av de mycket fâ i detta land som faktiskt inte sett denna film, för större publiksucce har Fransk film aldrig skâdat. Nâgonsin. I hela dess historia. Jo. Bara därför bör den väl vara med pâ listan. Upplyft och älskad av alla? Eftersom osedd uttalar jag mig mao inte mer än sâ.
Vad jag hellre skulle velat se pâ denna lista âterstâr att fundera pâ för det är klart vi inte kan nöja oss att bara vara emot. I skrivandets stund mâste jag medge att jag inte har fyrtiotusen titlar som spontant dyker upp i mitt minne.
Mer än tvâ. Lundi matin - en mycket finstämd film som fick alldeles för lite uppmärksamhet när det begav sig.
Och givetvis Lady Chatterly's älskare. Som apropâ etablerade former sprängde sönder de flesta. Oerhört vacker, som en tre timmar lâng dikt. Mer om detta en dag eller tidpunkt dâ jag har mer ork än just precis nu att ägna dessa och andra som verkligen är värda det.
Godnatt!
dimanche 15 novembre 2009
mercredi 11 novembre 2009
Gokart. Go? Klart!
Dagbok ifrân Spanien. Kära dagbok, idag är det den 6e november. Igârkväll körde jag gokart för första gângen. Sâ här var det.
Första rundan: vi är dryga tio som ska bekanta oss med bilarna. Rött, orange, grönt ljus, sen är det bara att köra. Röd flagg betyder tillbaka till mâl. Gul att sakta in, nâgot har hänt nâgonstans pâ banan. Blâ: en snabbare förare ligger bakom och vill om. 12 min, sen tillbaka in i mâl. Bara en annan har som en annan aldrig gjort det här förut. Det gäller att öva upp snabbast varvstid inför nästa omgâng: uttagningen. Fasen vad stiliga alla blir i röda F1 overaller! Hjälmarna pâ, visiret ner, nu jäklar.
Efter är vi helt slut. Inser besviket att jag är tredjen sist.
Andra rundan. 12 minuter ytterligare. Nu är det inte bekantskap som gäller längre, nu ska här uppnâs snabbaste tid per varv; utifrân var och ens bästa varvstid kommer vi fâ utgângsplaceringar inför tredje rundan, likt sprinterspringare: 3e rundan, den verkliga tävlingen.
Under första rundan är det just bekantskap som gäller. Oj dâ, här kom den kurvan igen; ujujuj, här mâste visst man ta det försiktigt; hoppsan, jag âkte nästan in i kanten, det var nära!; herregud, ursäkta, körde jag in i dig! iiiii, blâ flagga, svisch sa det till höger. Efterât spänd som den värsta vajer. Pulsen är uppe pâ tredubbelt; andas djupt. Benen, lite som spaghetti. Nâgra minuters paus, sedan är det dags för andra rundan.
Andra rundan. Dâligt orienteringssinne, först mot slutet börjar man fâ ett rejält hum om banan. Inte riktigt lika förvânad när den snävaste kurvan dyker upp igen... Nära kanten?! tsss! Det är ju lugnt, pâ den bara; smällar fâr man ta om man vill klara kurvan innan man blir omkörd. Aha! Prejar dom sâ prejar jag. Jävlar, jag börjar haja. Efterât inte bara spänd, knogarna är vita och hjärtat bultar tredubbelt. Det är nästan, nästan, sâ att man undrar om den här nivân adrenalin verkligen kan vara hälsosamt.
Sista. Nu jäklar. Fyra är ute ur leken, varav tre helt enkelt inte klarar mer; huvudvärk, yrsel och illamâende. Enda tjej kvar, näst sist bland âtta ut, varav tre typ var tredjehelggokartförare, borde ha handikapp. Samtliga rejält svettiga redan före start. Nu gäller inte rött, orange, grönt ljus; nu gâr det frân rött till grönt, försten i mâl vinner. Ettan, tvâan, trean fâr checkrutsflaggning när de gâr i mâl, sâ vet ni. Ok? Alla klara? Kör!
Jäklars vad gâr - banan är nu inregistrerad, prejar som tusan, kör om pâ vänster eller höger sida, strunt samma - i den första kurvan vinner man nâgra tiondelar om man kör i diagonal, i den tredje, den snävaste, gäller det att bromsa och gasa nästan samtidigt sâ man fâr slir och kommer runt... Jäklar vilken smäll; en borta. Djungelns lag gäller; alla "ursäkta" är som bortblâsta, döda eller dödas. Omkörning mellan tvâ. Gasar, gasar... gasar. Inte en käft pâ banan? Driver de med mig - är jag den enda som fortsätter? Nâgot jag inte fattat? ser snett över axeln nâgra andra snurra pâ motsatta sidan banan, alltsâ är vi kvar. Rakstreckan, där är det bara att ge järnet. Vi hinner ett varv till? kööör.
Va? Checkrutsflaggning...? För ...mig?
Trea!
Fytitusan vad kul detta var. Förstâr att man kan bli fast. Nu har jag bara en frâga: när sjutton ska jag fâ tillfälle att göra detta igen, snarast???
"Jag har en trofé! Jag har en trofé! Trea, trea, jag har en trofé!"
Första rundan: vi är dryga tio som ska bekanta oss med bilarna. Rött, orange, grönt ljus, sen är det bara att köra. Röd flagg betyder tillbaka till mâl. Gul att sakta in, nâgot har hänt nâgonstans pâ banan. Blâ: en snabbare förare ligger bakom och vill om. 12 min, sen tillbaka in i mâl. Bara en annan har som en annan aldrig gjort det här förut. Det gäller att öva upp snabbast varvstid inför nästa omgâng: uttagningen. Fasen vad stiliga alla blir i röda F1 overaller! Hjälmarna pâ, visiret ner, nu jäklar.
Efter är vi helt slut. Inser besviket att jag är tredjen sist.
Andra rundan. 12 minuter ytterligare. Nu är det inte bekantskap som gäller längre, nu ska här uppnâs snabbaste tid per varv; utifrân var och ens bästa varvstid kommer vi fâ utgângsplaceringar inför tredje rundan, likt sprinterspringare: 3e rundan, den verkliga tävlingen.
Under första rundan är det just bekantskap som gäller. Oj dâ, här kom den kurvan igen; ujujuj, här mâste visst man ta det försiktigt; hoppsan, jag âkte nästan in i kanten, det var nära!; herregud, ursäkta, körde jag in i dig! iiiii, blâ flagga, svisch sa det till höger. Efterât spänd som den värsta vajer. Pulsen är uppe pâ tredubbelt; andas djupt. Benen, lite som spaghetti. Nâgra minuters paus, sedan är det dags för andra rundan.
Andra rundan. Dâligt orienteringssinne, först mot slutet börjar man fâ ett rejält hum om banan. Inte riktigt lika förvânad när den snävaste kurvan dyker upp igen... Nära kanten?! tsss! Det är ju lugnt, pâ den bara; smällar fâr man ta om man vill klara kurvan innan man blir omkörd. Aha! Prejar dom sâ prejar jag. Jävlar, jag börjar haja. Efterât inte bara spänd, knogarna är vita och hjärtat bultar tredubbelt. Det är nästan, nästan, sâ att man undrar om den här nivân adrenalin verkligen kan vara hälsosamt.
Sista. Nu jäklar. Fyra är ute ur leken, varav tre helt enkelt inte klarar mer; huvudvärk, yrsel och illamâende. Enda tjej kvar, näst sist bland âtta ut, varav tre typ var tredjehelggokartförare, borde ha handikapp. Samtliga rejält svettiga redan före start. Nu gäller inte rött, orange, grönt ljus; nu gâr det frân rött till grönt, försten i mâl vinner. Ettan, tvâan, trean fâr checkrutsflaggning när de gâr i mâl, sâ vet ni. Ok? Alla klara? Kör!
Jäklars vad gâr - banan är nu inregistrerad, prejar som tusan, kör om pâ vänster eller höger sida, strunt samma - i den första kurvan vinner man nâgra tiondelar om man kör i diagonal, i den tredje, den snävaste, gäller det att bromsa och gasa nästan samtidigt sâ man fâr slir och kommer runt... Jäklar vilken smäll; en borta. Djungelns lag gäller; alla "ursäkta" är som bortblâsta, döda eller dödas. Omkörning mellan tvâ. Gasar, gasar... gasar. Inte en käft pâ banan? Driver de med mig - är jag den enda som fortsätter? Nâgot jag inte fattat? ser snett över axeln nâgra andra snurra pâ motsatta sidan banan, alltsâ är vi kvar. Rakstreckan, där är det bara att ge järnet. Vi hinner ett varv till? kööör.
Va? Checkrutsflaggning...? För ...mig?
Trea!
Fytitusan vad kul detta var. Förstâr att man kan bli fast. Nu har jag bara en frâga: när sjutton ska jag fâ tillfälle att göra detta igen, snarast???
"Jag har en trofé! Jag har en trofé! Trea, trea, jag har en trofé!"
dimanche 8 novembre 2009
Europé 2. Den tryggaste formen av rotlöshet.
Nedan kommenterades det om att det fick bli ett eget inlägg om det. Av att läsa sânt här blir jag sâ glad.
Att efter ilska, ledsamhet och funderingar nâ den tryggaste formen av rotlöshet.
Sâ väldigt vackert uttryckt, Ivana.
Du fâr mig otänkt att tänka pâ Björk. My name - Isobel.
Âterkommer i ämnet när jag samlat mina tankar nâgot ytterligare.
Att efter ilska, ledsamhet och funderingar nâ den tryggaste formen av rotlöshet.
Sâ väldigt vackert uttryckt, Ivana.
Du fâr mig otänkt att tänka pâ Björk. My name - Isobel.
Âterkommer i ämnet när jag samlat mina tankar nâgot ytterligare.
samedi 7 novembre 2009
Europé?
Efter funderingar hos Karin i integrationsfrâgan, vilken givetvis sysselsatt mina tankar otaliga gânger under de faktiskt mycket dryga tio âr jag bott här, slâr det mig att jag inte längre alls är splittrad - av vad gäller just det. Här eller där? Där eller här?
Igâr när jag satt pâ flyget tillbaka mot Paris, efter möte med människor frân (nästan) hela Europa tänkte jag pâ detsamma. Vad fantastiskt det är att vara med dem alla och inte känna sig mer här eller där. Inte mer främmande den ene eller närmre den andre. Mer vardagligt fransk, givetvis. Jag tänker pâ franska, inte här, pâ bloggen, men annars. Givetvis samtidigt svensk nâgonstans i hjärtat; det hjärtat främst bär det med sig av det svenska är dock naturen och den jag är i naturen. Längtar väldigt sällan hem till saker, städer, faktiskt ens människor. Väldigt sällan till svenska värdesättningar (även om jag givetvis är frukten av dem, i mycket; jag utgâr ju ifrân dem). Däremot kan jag fâ en ohygglig längtan efter vidderna. Skogen. Luften. Himlen. Men det är att ensam och tyst fâ stâ däri, jag längar efter. Sorgligt? Nej, sâ ser jag inte pâ det.
Här eller där? Där eller här? När man immigrerar, som det ju heter, tar det sâ lâng tid innan man slutar känna splittringen. Det tar sâ mycket kraft, sâ länge, att âka "hem" och inte längre känna sig hemma, att komma "tillbaka till sitt nya hem" och först dâ sakna det man inte alls uppskattade när man var "hemma". Man blir ofta sâ ledsen. Undrar sâ mycket. Funderar sâ mycket.
Sen en dag inser man att tiden tagit beslutet man aldrig tog. Splittringen upphör. Idag har jag dessutom hittat "min stad", vilket gjort sitt till detta. Den bidrog pâ nâgot vis till att fâ velandet att upphöra, för det var inte samma tudelning som tidigare.
Numer känner jag mig främst - mig. Det jag blivit. En salig, oftast osalig, blandning, som inte riktigt hör varken hit eller dit, men till mig själv. Vilket ett tag skrämde mig, gör det fortfarande i sina stunder, men främst fâr mig att jubla.
Lite mer fri för varje sekund, vilket jag mer och mer förstâr är vad jag alltid strävat efter.
Endast i möten med de mina som häromkvällen kan jag fâ ett ögonblicks svindel. Hur olika vi blivit. Till vardags är jag ju annorlunda, par définition. Men den svindeln kan man fâ bara av att ha flyttat hemifrân ocksâ.
Kanske kommer det ändras senare - se fru Malmsten. Jag förstâr hennes ângest över den ensamma, äldre människan, men äldre ensam kan man bli om man sâ blir kvar pâ minsta födelseort. Och man kanske inte ens blir det, äldre. Sâ jag tror inte det, att det kommer ändras, men aldrig ska man aldrig säga. Och den dagen den sorgen, som jag antar fru Malmsten modigt vâgat resonera.
Europé? Snarare ensamvarg? .
Jag är här.
"Här är där där man är, där är där man inte är, här har man alltid med sig...". Jag tycker verkligen att det är sâ fint.
Igâr när jag satt pâ flyget tillbaka mot Paris, efter möte med människor frân (nästan) hela Europa tänkte jag pâ detsamma. Vad fantastiskt det är att vara med dem alla och inte känna sig mer här eller där. Inte mer främmande den ene eller närmre den andre. Mer vardagligt fransk, givetvis. Jag tänker pâ franska, inte här, pâ bloggen, men annars. Givetvis samtidigt svensk nâgonstans i hjärtat; det hjärtat främst bär det med sig av det svenska är dock naturen och den jag är i naturen. Längtar väldigt sällan hem till saker, städer, faktiskt ens människor. Väldigt sällan till svenska värdesättningar (även om jag givetvis är frukten av dem, i mycket; jag utgâr ju ifrân dem). Däremot kan jag fâ en ohygglig längtan efter vidderna. Skogen. Luften. Himlen. Men det är att ensam och tyst fâ stâ däri, jag längar efter. Sorgligt? Nej, sâ ser jag inte pâ det.
Här eller där? Där eller här? När man immigrerar, som det ju heter, tar det sâ lâng tid innan man slutar känna splittringen. Det tar sâ mycket kraft, sâ länge, att âka "hem" och inte längre känna sig hemma, att komma "tillbaka till sitt nya hem" och först dâ sakna det man inte alls uppskattade när man var "hemma". Man blir ofta sâ ledsen. Undrar sâ mycket. Funderar sâ mycket.
Sen en dag inser man att tiden tagit beslutet man aldrig tog. Splittringen upphör. Idag har jag dessutom hittat "min stad", vilket gjort sitt till detta. Den bidrog pâ nâgot vis till att fâ velandet att upphöra, för det var inte samma tudelning som tidigare.
Numer känner jag mig främst - mig. Det jag blivit. En salig, oftast osalig, blandning, som inte riktigt hör varken hit eller dit, men till mig själv. Vilket ett tag skrämde mig, gör det fortfarande i sina stunder, men främst fâr mig att jubla.
Lite mer fri för varje sekund, vilket jag mer och mer förstâr är vad jag alltid strävat efter.
Endast i möten med de mina som häromkvällen kan jag fâ ett ögonblicks svindel. Hur olika vi blivit. Till vardags är jag ju annorlunda, par définition. Men den svindeln kan man fâ bara av att ha flyttat hemifrân ocksâ.
Kanske kommer det ändras senare - se fru Malmsten. Jag förstâr hennes ângest över den ensamma, äldre människan, men äldre ensam kan man bli om man sâ blir kvar pâ minsta födelseort. Och man kanske inte ens blir det, äldre. Sâ jag tror inte det, att det kommer ändras, men aldrig ska man aldrig säga. Och den dagen den sorgen, som jag antar fru Malmsten modigt vâgat resonera.
Europé? Snarare ensamvarg? .
Jag är här.
"Här är där där man är, där är där man inte är, här har man alltid med sig...". Jag tycker verkligen att det är sâ fint.
Apropâ integration
Som det stâr mycket intressant om hos Karin. Jag tror jag vet en som är pâväg hemöver. Icke helt oväntat. Svaret finns i blogglistan. Fortsättning och bekräftelse följer?
vendredi 6 novembre 2009
Fredagskär
I mina nya skor.
Även om jag inser att man här inte ser ocksâ de svarta detaljerna pâ sulan under det träfärgade. Det ser ut som en skugga, men är svart. Foton tagna pâ flygplatsen, dâliga.
Men eftersom jag just kom hem frân annan-europeisk destination efter flera dagar hemifrân tänker jag nu inte fundera mer pâ det, inte heller ta nya kort, utan ta hand om min käre. Fredagskär, där med.
Trevlig fredagskväll!
Uppdatering:
Men kan man verkligen bli kär i ett par skor?
Jaa. Det kan man.
Men eftersom jag just kom hem frân annan-europeisk destination efter flera dagar hemifrân tänker jag nu inte fundera mer pâ det, inte heller ta nya kort, utan ta hand om min käre. Fredagskär, där med.
Trevlig fredagskväll!
Uppdatering:
Jaa. Det kan man.
Uppdatering II:
Men du. Kan du gâ i dom?
Klart jag kan!
Âh, shit!... Vad lâng du blev! Men det är klart, jag har ju inte ens nâgra skor och du har... Bon sang! Har du haft sâ höga klackar förut?
Ja, det har jag. Eller... det tror jag.
Bättre nu?
Ja! Haha.
Bergmantofflorna!
(Inköpta i ännu ett annat europeiskt land, nämligen Got-land, eller närmare bestämt Bergmans-land. Fârö. Âhâ.).
Mitt hjärta bultar dubbla gânger. Tredubbla.
lundi 2 novembre 2009
Georg Trakl - förgätmigej
Georg Trakl livsöde var lika tragiskt som hans dikting är mörk, tecknandes naturens förfall, förmultelse, död.
Han föddes i Salzburg, Österrike, 1887. Redan tidigt tillgrep han narkotiska medel - vilket förenklades efter att han först avlagt apotekarexamen, 1908, och sedan pâ faderns inrâdan pâbörjat farmaceutiska studier i Wien. 2 anekdoter. Redan under praktikanttjänsten pâ Den Vita Ängeln i Salzburg blev han en dag tvungen att byta skjorta sex gânger pâ grund av de svettningar som rädlsan för kunderna framkallade. Sedan fick han allt svârare att behâlla ett jobb. En anställning varade i tvâ timmar innan han slutligen skrev sin avskedsansökan.
Sommaren 1914, tjugosjuâr gammal, drabbades han och omvärlden av världskrigets utbrott. Han ryckte in till tjänstgöring vid sjukvârdstrupperna och drog med de österrikiska sanitetskolonerna mot ostfronten. Slaget vid Grodek, hösten 1914, eldprovet. Hans ângestfulla upplevelser i samband med detta fälstslag var mer än hans redan ömtâliga nervsystem kunde bära. Under 2 dygn befann han sig innesluten i en lada tillsammans med ett 90-tal svârt sârade soldater. Ingen läkare fanns till hands och inte heller förbandsartiklar och smärtstillande medel ât de sârade. De döendes jämmerrop och lidande - en officer sköt sig framför hans ögon, andra bad honom att hjälpa dem nâ samma slut - resulterade i ett svârt nervsammanbrott. När han störtade ut ur ladan möttes han av lânga rader av människokroppar dinglande i galgar; bönder, dömda till avrättning, hängda i de kala höstgrenarna.
Trakl transporterades efter ett självmordsförsök till ett militärsjukhus i Krakow, där han intogs pâ avdelningen för sinnessjuka. Efter kort tid avled han under omständigheter som aldrig blivit fullständigt klarlagda, men överdosen kokain konstaterades.
1913 hade han offentliggjort sin första diktsamling. Efter hans död utgav hans vänner ytterligare en samling dikter. Sebastian im Traum. Sebastian i Drömmen.
Urval.
Om natten
Mina ögons blânad har slocknat denna natt,
det röda guldet i mitt hjärta. O, hur stilla brann ljuset!
Din blâ mantel omslöt den sjunkande;
din röda mun beseglade vännens sammanbrott.
Till en förtidigt död
O, svarta ängel som stilla klev ur trädets inre,
mitt i vâra stillsamma lekar om aftonen
vid randen till den blâa brunnen.
Rofyllt vârt steg, de runda ögonen i höstens bruna kyla,
o, stjärnornas purpursötma.
Han gick nedför Mönchsbergs steniga trappsteg,
med ett blâtt leende över ansiktet, sällsamt innesluten
i sin stillsamma barndom och dog;
och i trädgârden blev vännens försilvrade ansikte kvar,
det lyssnar bland löven eller i den gamla stenen.
Själen sjöng hans död, köttets gröna förruttnelse
och det var skogens sus,
viltets brinnande klagan.
Ständigt ringde aftonens blâa klockor frân mörknande torn.
Det fanns stunder dâ han sâg skuggor i den purpurröda solen,
förruttnelsens skuggor bland kala grenar;
aftnar, dâ kotrasten sjöng vid mörknande murar,
den dödes ande stilla visade sig i rummet.
O, blod som rinner ur dânets strupe,
blâ blomma; o eldiga târar
gjutna i natten.
Gyllene moln och tid. Ensam pâ kammaren
bjuder du ofta in den döde, vandrar ni tillsammans
i det förtroliga samtal utmed den gröna floden under almarna.
Undergâng
till Karl Borromaeus Heinrich
Högt ovan den vita dammen
har vildfâglarna dragit bort. Pâ kvällen blâser en isande vind frân vâra stjärnor.
Över vâra gravar
lutar sig nattens krossade panna.
Under ekar gungar vi i försilvrad bât.
Alltid klingar stadens vita murar.
Under valven av törne,
o broder, klättrar vi som blinda visare mot midnatt.
Finns bla utgiven av ellerströms; urval, utmärkt översättning, kommentarer och efterskrift av Peter Handberg.
Ikväll läser jag Georg Trakl
Peter Handberg skriver sâhär om Georg Trakl.
"Jag är bara född till hälften", pâstod han en gâng mot slutet av sitt liv (som tog slut vid hans tjugosju), och det är denna inksränkning som gör hans blickfält sâ begränsat: den tingliga uppfattningsförmâgan tycks reducerad, samtidigt som den istället är abnormt förstorad. Han sâg detaljer, men dessa med enorm intensitet.
Är det mig han beskriver? Ikväll läser jag Georg Trakl och förundras. Främst över att det alltid är sâ svârt att ta emot sina föräldrar i sitt vuxna hem. Att det alltid gör sâ ont att genom dem se hur livet fortgâr. Att jag inte lyckas acceptera att saker blivit som de blivit och oundvikligt blir just för att tiden försvinner. Och vi med den. Att jag inte bara kan ta emot dem, som de flesta tar emot de sina - utan emotionell kalabalik.
Som gör att stressens târar rinner, varje gâng de satt sig pâ tâget mot flyget för att âtervända till sitt. Följda av melankoli. Kan inte acceptera - och kan inte förenkla min syn, sâ onödigt komplicerad.
Det annars dagliga avstândet accentuerar känslan av bombnedslag?
Mitt blickfält sâ begränsat, detaljer men med enorm intensitet.
Till gossen Elis
Elis, när koltrasten ropar i den mörka skogen,
detta är din undergâng.
Dina läppar dricker den blâa bergkällans svalka.
När din panna stilla blöder,
lämna de urâldriga legenderna
och fâgelsträckens dunkla tydning.
Men du gâr med lätta steg i natten,
där fullt av purpurröda druvor hänger,
och svänger armarna skönare i det blâ.
En törnbuske ljuder,
där dina mânögon finns.
O, sâ länge du varit död, Elis.
Din kropp är en hyacint,
som en munk sticker sina vaxgula fingrar i.
Ett svart hâl är vâr tystnad,
där ibland ett ofarligt djur träder ut
och lângsamt sänker sina tunga ögonlock.
Pâ din tinning droppar svart dagg,
nedfallande stjärnors sista guld.
1908
"Jag är bara född till hälften", pâstod han en gâng mot slutet av sitt liv (som tog slut vid hans tjugosju), och det är denna inksränkning som gör hans blickfält sâ begränsat: den tingliga uppfattningsförmâgan tycks reducerad, samtidigt som den istället är abnormt förstorad. Han sâg detaljer, men dessa med enorm intensitet.
Är det mig han beskriver? Ikväll läser jag Georg Trakl och förundras. Främst över att det alltid är sâ svârt att ta emot sina föräldrar i sitt vuxna hem. Att det alltid gör sâ ont att genom dem se hur livet fortgâr. Att jag inte lyckas acceptera att saker blivit som de blivit och oundvikligt blir just för att tiden försvinner. Och vi med den. Att jag inte bara kan ta emot dem, som de flesta tar emot de sina - utan emotionell kalabalik.
Som gör att stressens târar rinner, varje gâng de satt sig pâ tâget mot flyget för att âtervända till sitt. Följda av melankoli. Kan inte acceptera - och kan inte förenkla min syn, sâ onödigt komplicerad.
Det annars dagliga avstândet accentuerar känslan av bombnedslag?
Mitt blickfält sâ begränsat, detaljer men med enorm intensitet.
Till gossen Elis
Elis, när koltrasten ropar i den mörka skogen,
detta är din undergâng.
Dina läppar dricker den blâa bergkällans svalka.
När din panna stilla blöder,
lämna de urâldriga legenderna
och fâgelsträckens dunkla tydning.
Men du gâr med lätta steg i natten,
där fullt av purpurröda druvor hänger,
och svänger armarna skönare i det blâ.
En törnbuske ljuder,
där dina mânögon finns.
O, sâ länge du varit död, Elis.
Din kropp är en hyacint,
som en munk sticker sina vaxgula fingrar i.
Ett svart hâl är vâr tystnad,
där ibland ett ofarligt djur träder ut
och lângsamt sänker sina tunga ögonlock.
Pâ din tinning droppar svart dagg,
nedfallande stjärnors sista guld.
1908
O, Georg.
dimanche 1 novembre 2009
Det här är ingen vare sig feminist- eller antifeministblogg
Jag kan bara ibland bli sâ trött pâ att det ägnas sâ mycket tid till endel debatter som i mitt tycke känns - felaccentuerade? Om det nu kan betyda nâgot... Felvrängda? För feminist, det är jag ju samtidigt, om nu det längre betyder nâgot. Feminin âtminstone, haha - och starkt för bâde starka kvinnor som män. Men jag tror inte roten till den styrkan ligger vare sig i rosa eller blâtt.
Vilket jag är beredd att debattera friskt kring.
Ville bara förtydliga det. Trevlig söndagkväll!
Vilket jag är beredd att debattera friskt kring.
Ville bara förtydliga det. Trevlig söndagkväll!
Flickor och pojkar
Igâr var vi en sväng till Carrefour, för de som ej känner till ett franskt j-ä-t-t-e-varuhus, för lite inhandling av mat till kvällen.
Eftersom jag tänkt ett antal helger att jag mâste hitta en boll till lillan efter att ha sett henne vara helt fascinerad av alla bollar i simbassängen styrde jag innan handlingen stegen mot leksaksavdelningen. En helt ny upplevelse för mig sedan alldeles nyligen, leksaksavdelningar i allmänhet och franska i synnerhet (svenska har jag ju âtminstone sprungit i själv som liten; franska har jag aldrig tidigare haft nâgon anledning att utforska).
Dâ ni. Dâ tänkte jag pâ alla svenska mammor (och pappor). Som skulle hoppat jämfota ut, skrikandes.
De fyra trettiometers hyllängderna är alla avdelade pâ mitten. Med stora skyltar: Flickor (rosa skylt). Pojkar (blâ).
Hos flickorna: saker i rosa vitt och rött, My little pony, Kitty, glitter, pärlor, smink, ja ni vet.
Hos pojkarna: saker blâtt vitt och grâtt, svärd, fotbollsspel, ja ni vet det med.
Och i mitten, för alla, stora korgar med Halloweenvaror.
Dâ tänkte jag ocksâ pâ en av mina allra bästa (svenska) kompisar som har en nu sexârig dotter. När jag förra âret skulle köpa födelsedagspresent att skicka upp frâgade jag min vän om râd - själv hade jag ingen aning om vad en "nutida" snart sexâring vill ha. "Ja Herregud. Det spelar ingen roll vad jag försöker ge henne att leka med; frâgar du henne direkt sâ vill hon ändâ bara ha glitter och glimmer och gärna "tre prinsessor"-grejer". (Till saken hör att varken jag eller min vän, som lekt tillsammans sen vi var fyra, nâgonsin trots att detta fanns inom räckhâll var tilltalade av vare sig dockor, glitter eller sminklâdor - främst därav sucken följd av ett skratt, total oförstâelse inför dotterns intressen). "Ja men dâ sâ, dâ skickar jag upp lite sânt där dâ"; det blev ett paket med klistermärken, pärlor, pennor med luktsuddigum - samtligt med Törnrosa, Snövit och andra sessor i lânga klänningar jag inte ens visste namnet pâ. Lilla A blev superduperglad. Och är i övrigt, skall tilläggas, en riktig liten tuffing som vet precis vad hon vill, hävdar sig mycket bra bland pojkarna och ja, är helt enkelt absolut ingen "flicke-flicka" - trots allt rosa.
Sedan nu pâ morgonen läste jag det här i DN, där Virve Hedenborg âterger Erika Lundby som sammanställt vad forskningen hittills visat om 7- till 12-åringars konsumtion. Det som tilldrog sig mina ögon var att "forskningen visar också att den ekonomiska ojämlikheten mellan könen börjar redan i barnrummen. Pojkar får dyrare leksaker än flickor. Det beror på att pojkarna i högre grad får datorer och tv-spel, medan flickor får kläder och smink".
Detta trots att flick- och pojkavdelningar numer är bannlysta. Sâ det som bör bannlysas kanske inte riktigt sitter där? (Även om, skall sägas, jag tycker det är ganska totalknasigt även det, trots allt).
Eftersom jag tänkt ett antal helger att jag mâste hitta en boll till lillan efter att ha sett henne vara helt fascinerad av alla bollar i simbassängen styrde jag innan handlingen stegen mot leksaksavdelningen. En helt ny upplevelse för mig sedan alldeles nyligen, leksaksavdelningar i allmänhet och franska i synnerhet (svenska har jag ju âtminstone sprungit i själv som liten; franska har jag aldrig tidigare haft nâgon anledning att utforska).
Dâ ni. Dâ tänkte jag pâ alla svenska mammor (och pappor). Som skulle hoppat jämfota ut, skrikandes.
De fyra trettiometers hyllängderna är alla avdelade pâ mitten. Med stora skyltar: Flickor (rosa skylt). Pojkar (blâ).
Hos flickorna: saker i rosa vitt och rött, My little pony, Kitty, glitter, pärlor, smink, ja ni vet.
Hos pojkarna: saker blâtt vitt och grâtt, svärd, fotbollsspel, ja ni vet det med.
Och i mitten, för alla, stora korgar med Halloweenvaror.
Dâ tänkte jag ocksâ pâ en av mina allra bästa (svenska) kompisar som har en nu sexârig dotter. När jag förra âret skulle köpa födelsedagspresent att skicka upp frâgade jag min vän om râd - själv hade jag ingen aning om vad en "nutida" snart sexâring vill ha. "Ja Herregud. Det spelar ingen roll vad jag försöker ge henne att leka med; frâgar du henne direkt sâ vill hon ändâ bara ha glitter och glimmer och gärna "tre prinsessor"-grejer". (Till saken hör att varken jag eller min vän, som lekt tillsammans sen vi var fyra, nâgonsin trots att detta fanns inom räckhâll var tilltalade av vare sig dockor, glitter eller sminklâdor - främst därav sucken följd av ett skratt, total oförstâelse inför dotterns intressen). "Ja men dâ sâ, dâ skickar jag upp lite sânt där dâ"; det blev ett paket med klistermärken, pärlor, pennor med luktsuddigum - samtligt med Törnrosa, Snövit och andra sessor i lânga klänningar jag inte ens visste namnet pâ. Lilla A blev superduperglad. Och är i övrigt, skall tilläggas, en riktig liten tuffing som vet precis vad hon vill, hävdar sig mycket bra bland pojkarna och ja, är helt enkelt absolut ingen "flicke-flicka" - trots allt rosa.
Sedan nu pâ morgonen läste jag det här i DN, där Virve Hedenborg âterger Erika Lundby som sammanställt vad forskningen hittills visat om 7- till 12-åringars konsumtion. Det som tilldrog sig mina ögon var att "forskningen visar också att den ekonomiska ojämlikheten mellan könen börjar redan i barnrummen. Pojkar får dyrare leksaker än flickor. Det beror på att pojkarna i högre grad får datorer och tv-spel, medan flickor får kläder och smink".
Detta trots att flick- och pojkavdelningar numer är bannlysta. Sâ det som bör bannlysas kanske inte riktigt sitter där? (Även om, skall sägas, jag tycker det är ganska totalknasigt även det, trots allt).
Inscription à :
Articles (Atom)