Gokart. Go? Klart!

Dagbok ifrân Spanien. Kära dagbok, idag är det den 6e november. Igârkväll körde jag gokart för första gângen. Sâ här var det.

Första rundan: vi är dryga tio som ska bekanta oss med bilarna. Rött, orange, grönt ljus, sen är det bara att köra. Röd flagg betyder tillbaka till mâl. Gul att sakta in, nâgot har hänt nâgonstans pâ banan. Blâ: en snabbare förare ligger bakom och vill om. 12 min, sen tillbaka in i mâl. Bara en annan har som en annan aldrig gjort det här förut. Det gäller att öva upp snabbast varvstid inför nästa omgâng: uttagningen. Fasen vad stiliga alla blir i röda F1 overaller! Hjälmarna pâ, visiret ner, nu jäklar.
Efter är vi helt slut. Inser besviket att jag är tredjen sist.

Andra rundan. 12 minuter ytterligare. Nu är det inte bekantskap som gäller längre, nu ska här uppnâs snabbaste tid per varv; utifrân var och ens bästa varvstid kommer vi fâ utgângsplaceringar inför tredje rundan, likt sprinterspringare: 3e rundan, den verkliga tävlingen.

Under första rundan är det just bekantskap som gäller. Oj dâ, här kom den kurvan igen; ujujuj, här mâste visst man ta det försiktigt; hoppsan, jag âkte nästan in i kanten, det var nära!; herregud, ursäkta, körde jag in i dig! iiiii, blâ flagga, svisch sa det till höger. Efterât spänd som den värsta vajer. Pulsen är uppe pâ tredubbelt; andas djupt. Benen, lite som spaghetti. Nâgra minuters paus, sedan är det dags för andra rundan.

Andra rundan. Dâligt orienteringssinne, först mot slutet börjar man fâ ett rejält hum om banan. Inte riktigt lika förvânad när den snävaste kurvan dyker upp igen... Nära kanten?! tsss! Det är ju lugnt, pâ den bara; smällar fâr man ta om man vill klara kurvan innan man blir omkörd. Aha! Prejar dom sâ prejar jag. Jävlar, jag börjar haja. Efterât inte bara spänd, knogarna är vita och hjärtat bultar tredubbelt. Det är nästan, nästan, sâ att man undrar om den här nivân adrenalin verkligen kan vara hälsosamt.

Sista. Nu jäklar. Fyra är ute ur leken, varav tre helt enkelt inte klarar mer; huvudvärk, yrsel och illamâende. Enda tjej kvar, näst sist bland âtta ut, varav tre typ var tredjehelggokartförare, borde ha handikapp. Samtliga rejält svettiga redan före start. Nu gäller inte rött, orange, grönt ljus; nu gâr det frân rött till grönt, försten i mâl vinner. Ettan, tvâan, trean fâr checkrutsflaggning när de gâr i mâl, sâ vet ni. Ok? Alla klara? Kör!
Jäklars vad gâr - banan är nu inregistrerad, prejar som tusan, kör om pâ vänster eller höger sida, strunt samma - i den första kurvan vinner man nâgra tiondelar om man kör i diagonal, i den tredje, den snävaste,  gäller det att bromsa och gasa nästan samtidigt sâ man fâr slir och kommer runt... Jäklar vilken smäll; en borta. Djungelns lag gäller; alla "ursäkta" är som bortblâsta, döda eller dödas. Omkörning mellan tvâ. Gasar, gasar... gasar. Inte en käft pâ banan? Driver de med mig - är jag den enda som fortsätter? Nâgot jag inte fattat? ser snett över axeln nâgra andra snurra pâ motsatta sidan banan, alltsâ är vi kvar. Rakstreckan, där är det bara att ge järnet. Vi hinner ett varv till? kööör.

Va? Checkrutsflaggning...? För ...mig?
Trea!

Fytitusan vad kul detta var. Förstâr att man kan bli fast. Nu har jag bara en frâga: när sjutton ska jag fâ tillfälle att göra detta igen, snarast???

"Jag har en trofé! Jag har en trofé! Trea, trea, jag har en trofé!"