"Jag är bara född till hälften", pâstod han en gâng mot slutet av sitt liv (som tog slut vid hans tjugosju), och det är denna inksränkning som gör hans blickfält sâ begränsat: den tingliga uppfattningsförmâgan tycks reducerad, samtidigt som den istället är abnormt förstorad. Han sâg detaljer, men dessa med enorm intensitet.
Är det mig han beskriver? Ikväll läser jag Georg Trakl och förundras. Främst över att det alltid är sâ svârt att ta emot sina föräldrar i sitt vuxna hem. Att det alltid gör sâ ont att genom dem se hur livet fortgâr. Att jag inte lyckas acceptera att saker blivit som de blivit och oundvikligt blir just för att tiden försvinner. Och vi med den. Att jag inte bara kan ta emot dem, som de flesta tar emot de sina - utan emotionell kalabalik.
Som gör att stressens târar rinner, varje gâng de satt sig pâ tâget mot flyget för att âtervända till sitt. Följda av melankoli. Kan inte acceptera - och kan inte förenkla min syn, sâ onödigt komplicerad.
Det annars dagliga avstândet accentuerar känslan av bombnedslag?
Mitt blickfält sâ begränsat, detaljer men med enorm intensitet.
Till gossen Elis
Elis, när koltrasten ropar i den mörka skogen,
detta är din undergâng.
Dina läppar dricker den blâa bergkällans svalka.
När din panna stilla blöder,
lämna de urâldriga legenderna
och fâgelsträckens dunkla tydning.
Men du gâr med lätta steg i natten,
där fullt av purpurröda druvor hänger,
och svänger armarna skönare i det blâ.
En törnbuske ljuder,
där dina mânögon finns.
O, sâ länge du varit död, Elis.
Din kropp är en hyacint,
som en munk sticker sina vaxgula fingrar i.
Ett svart hâl är vâr tystnad,
där ibland ett ofarligt djur träder ut
och lângsamt sänker sina tunga ögonlock.
Pâ din tinning droppar svart dagg,
nedfallande stjärnors sista guld.
1908
O, Georg.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire