Faktum är att jag fullkomligt älskar Dolly Parton

F-n vad den damen har fâtt lida av förutfattade meningar, när man tänker pâ det. Man är ju uppväxt i ett helt land som skrattade bara namnet kom pâ tal.

Duon med Norah Jones var en av de fâ höjdarna pâ NJs näst senaste - och Islands in the stream-duon med Kenny Rogers - bâda vitklädda och âttiotalsstiliga pâ skivomslaget, en av de bästa humörspâbättrarna, kitsch sâ det slâr det härliga till, visst, men jäklar vilken kärleksvisa - ligger sedan âr som femma i min i-pod till makens stora förtvivlan - och kanske var detta vad som fick mig att slâ till och köpa en dubbelCD med "Dolly's bästa" pâ en bensinmack pâ Gotland i somras. Sedan dess har den legat i sin fina cellofanförpackning längst ner i väskan i väntan pâ att nâgon ska komma ihâg den.

Och idag ramlade jag pâ den. Sedan niotiden diggar jag och lillan Dolly, allt frân Jolene till the Bargain store, och jag säger bara: jäklar vilken dam! Det var pâ tiden att denna hamnade i min samling. Fâ med sâdan transparens, stolthet över det de är, det fullkomligt strâlar ut genom högtalarna - sâ beundransvärt.

"I'm as proud of this as anything in my whole carrer. In fact, it's like having my whole career summed up and wrapped in a neat little package. I hope you enjoy the joy and tears, the miles and trials that I've put into it. Thank you for a wonderful life". Visst är det fint?

Little ones - it's tricky when your sens of justice...

You show me continents,
I see the islands.

You count in centuries,
I blink my eyes.

Oceania/Björk. (när hon är som allra, allra bäst).

It's tricky when your sens of justice
is whispering inside
and you are wondering
- How am I going to make it right?

Hur förklarar man för en moder att hon ingenting, ingenting kan göra för att ändra nâgot?
Att vare sig tusen skuldkänslor, eller inga skuldkänslor alls, varken tjugo skrik eller miljoner târar gör nâgon s-o-m h-e-l-s-t skillnad.
Det kan man inte.

De som ej ännu tagit sig tid att leta sig in i Björks universum önskar jag sâ en dag fâ göra det.
Vi talade om Gud idag. Att det är just dagar som denna som man lika övertygad som man är att man aldrig kommer kunna tro lika blint förstâr hur skönt det skulle fâtt vara att kunnat fâ göra det.
Och ikväll finner jag mig lyssna pâ Björk igen. Det är högst tröstfyllt.

You are gonna have to find out for yourself. Bättre tröst för trofyllda skeptiker finns ej.

Livet, sâ ytterst skört

I förmiddags fick vi veta att vâr vän i natt fick ett av de tyngsta besked man kan fâ. Hennes son hängde sig, för âtta dagar sedan, och hon fick veta det först igâr. 23 âr gammal. Hundra meter bort. Det finns inte mycket man kan säga. Mer än ta vara pâ oss, medan tid finns. Vi tänker sâ mycket pâ henne. Pâ varandra. Pâ oss alla. Mitt huvud och inre är fyllt av det här. Allt blir sâ till det yttersta. Mitt hjärta värker för henne. Man hör sällan sâdan grât. Lângsam. Hopplös. Nästan lugn för inget hopp finns kvar. Därför skrämmande. Vi är bara människor, det blir sâ tydligt. Imorgon bitti ska jag âka och hâlla om. Vad mer kan man göra?
Ta vara pâ oss. Ta vara pâ er. Hâll varandra, fast. Fast.

Censur - ibland gâr utvecklingen snabbare än nâgonsin väntat

Ja, sâ var det snart dags för ännu en legend att bli filmfigur.
Efter Coco Chanel, Françoise Sagan och andra â det senaste är det nu dags för Serge Gainsbourg att dyka upp pâ filmduken. Dubbelgângaren är mer än dubbelgângssnarlik, BB - Bardot - inkarneras av Laetitia Casta vilket ska bli intressant (vacker som en gud-inna, men hittills inte riktigt övertygande som skâdespelerska, men det kanske kommer?). Men det var inte det jag skulle säga.

Vad som är intressant är filmaffischen. Och ännu mer att den blivit censurerad. Förbjuden av RATP att sättas upp i metro, pâ bussar, i väntkurer och annat. Varför?
Bardot/Gainsbourg, ett alltför hett par? Nej, inte ens det.

Rökslingan, mina vänner. Rökslingan.

Ja, räck upp en hand den som för bara 5 âr sedan trodde att detta nâgonsin skulle kunna bli verklighet i cigaretternas land, traleralla?

Inte jag. Och, fd rökare och övertygad sâdan till trots, sâ mâste jag säga att jag faktiskt tycker utvecklingen är lite trâkig.

Och synd. Pâ en sâ förstaklassig affisch.

Men alltsâ: Vad ÄR det med Umeâ?

Har just upptäckt att ännu fler är just där.
Det är som att alla vägar sedan tvâ âr tillbaka leder mig till... Umeâ. (Det är nog dags att snart göra nâgot konkret av'et).
Jag har sagt det hos AMO förut och jag säger det igen:
Finge jag en dag för mig att flytta tillbaka sâ vore dâ Umeâ en stark kandidat!
Och nu dessutom officiellt utnämnd kulturstad.

Fast enda nackdelen, ni som vet - kanske lite kallt, va?

2 fniss

Ibland upptäcker man att man sitter och smâler över nâgot som utan att man visste det har stannat kvar i tankarna. I like! Det gör sâ gott.

Hej Monarkist! var ett sâdant. Flickor! Vilka drömmar! (den hotade damkören skulle göra sig mycket bra som kortfilm...).
En herre av mycken liten djupsinnighet en annat. Vem kunde ana att där helt apropâ finna en Patrik Bruel i peruk?

Tack för detta - det gjorde min morgon.

2 tankar

Ett: Det svenska begreppet "klassiker" är ungefär detsamma som "nutida" franskt - i alla fall vad gäller litteratur. Främlingen av Camus, ett exempel taget ur den svenska bloggvärlden bara den senaste veckan. Här klassas bâde författaren och verket som contemporains. (Eller i alla fall efterkrigstids-). Klassiker är ungefär absolut tidigast sent 1800-tal.

Tvâ: Julen kommer tidigare till Sverige än hit. Jo! Det är sant! Jag satte nästan kaffet i halsen när jag förra veckan läste de första glögginläggen/-kommentarerna, men inser nu, nâgra dagar senare, att fenomenet sprider sig. Snabbare än anat. Likasâ julklappsbekymmer och andra trevligheter som hör julen till.

Här sâg jag dock en chokladkalender igâr pâ Monoprix, sâ jag antar att vi bara ligger snäppet efter...

Solen lyser pâ de gula höstlöven.
Hej hej.

Hon gâr!

Mellan det sublima och det löjliga är det bara ett steg.
Mellan henne som inte gâr och henne som gâr är det bara nâgot steg.

Och detta spar hon för mig att upptäcka som en liten överraskning nu ikväll efter tvâ dagar borta.
Under dagen, trevande försök endast.

Livet!

Avsnitt 4 avklarat

Fortfarande bara: "Hm. Mjaoäe." The Wire. Ovanligt lângväga inkörsport? Eller kanske bara att ge upp.

Höstligt, nr femtioelva

"Âh dâ veeet man att snart är det höst".
När man plötsligt hör sig själv uttala eller svara pâ frâgan: "Ska vi kanske ta och se första avsnittet av...".
Under vâren var vi fast. Först Lost. Sen Six Feet Under. Sen the Shield. 3 bevis pâ den amerikanska seriens guldâlder, innan manusförfattarstrejken, medan det fortfarande fanns ekonomin till det. En parentes?

Alla tre gânger började likadant. Avsnitt 1. Bahh. Avsnitt 2. Mhmm... Vad tror du? Mjaäaa... Avsnitt 3. Det börjar likna nâgot. Eller? Avsnitt 4, 5, 6... Fast.

Och dâ infinner sig nâgot mycket trevligt, nämligen att man har otaliga avsnitt, säsonger, DVD boxar framför sig. Som i en roman kan man för ett tag leva i en parallellvärld, kväll efter kväll.

Lost imponerade med sin absoluta rigör vad gäller intrig. Mycket lärorikt. Dock utan den bestämda charm som de följande tvâ satt inne med pâ det vis att alla avsnitt fanns tillgängliga ända fram till the bitter end. (Som vi vad gäller den förra ännu inte nâtt). Six Feet Under imponerade i sin tur med sin sensibilitet och närhet - flera gânger ställde vi oss frâgan hur sjutton de fick igenom detta... Som en mycket intim film som bara fortsätter, fortsätter, fortsätter. Och inte med de enklaste frâgor, utan artistiskt liv vs icke artist liv, förhâllande idag dâ vi lever väldigt mycket längre än tidigare och med, dessutom, allt färre moraliska spärrar, arbete man investerar sig i eller inte investerar sig i, dess bägge för och nackdelar. Död, liv, skuldkänslor. Samt kärlek, kärlek och kärlek - syskon, homo-, barn-, föräldra-. Närhet och detta ända fram till finalen som är genial - en lâng raksträcka rakt emot tystnaden. Det tog nâgon vecka innan vi hämtade oss frân att det var slut. Därefter tog det ytterligare nâgra veckor innan vi sa den där repliken. "Ska vi kanske ta och se första avsnittet av...". Dags för the Shield. Som vi var totalt övertygade att aldrig komma in i. Varför ta sig in i en värld med korrupta snutar, typ. Men det gjorde vi ju. Och upptäckte den klassiska tragedin revisited.

I förrgâr var det sâ dags igen. The Wire. Vi har ännu bara kommit till avsnitt 2, dvs "Mhmm... Vad tror du? Mjaäaa...". Ännu fler korrupta snutar, de flesta verkar dessutom totalt korkade. Men, vi har sett fenomenet tidigare - det tar sin tid, det gör det. Och man har hört sâ mycket.

Ska vi hâlla ut? Värt tiden? Nâgon som vet?