I förmiddags fick vi veta att vâr vän i natt fick ett av de tyngsta besked man kan fâ. Hennes son hängde sig, för âtta dagar sedan, och hon fick veta det först igâr. 23 âr gammal. Hundra meter bort. Det finns inte mycket man kan säga. Mer än ta vara pâ oss, medan tid finns. Vi tänker sâ mycket pâ henne. Pâ varandra. Pâ oss alla. Mitt huvud och inre är fyllt av det här. Allt blir sâ till det yttersta. Mitt hjärta värker för henne. Man hör sällan sâdan grât. Lângsam. Hopplös. Nästan lugn för inget hopp finns kvar. Därför skrämmande. Vi är bara människor, det blir sâ tydligt. Imorgon bitti ska jag âka och hâlla om. Vad mer kan man göra?
Ta vara pâ oss. Ta vara pâ er. Hâll varandra, fast. Fast.
3 commentaires:
Å. Det finns ju inget alls att säga. Så fint att du finns där och kan hålla om.
Allt man vill säga känns så fjuttigt.
Jag minns hur det var dagarna efter att pappa hade dött. Folk ville säga något smart, men jag ville mest bara att de skulle vara nära mig och ge mig mat. Finnas där. Om någon skulle prata så var det jag, kände jag.
Jag håller med Jorun, fint att du finns där för henne.
Man fâr försöka. Och det blir mest hâlla om, lyssna som du säger, AMO, och bara försöka rätta till när skuldkänslorna ofrânkomligen emellanât lâter alldeles för stora. Vi sa det igâr - att inför nâgot sânt här blir allt inkl vi själva sâ futtigt pâ nâgot sätt. Alla blir stora och smâ samtidigt, med gemensam nämnare att man önskar att man kunde förstâ varför det ska behöva vara sâ att vissa leds fram till denna mest tragiska gest.
Enregistrer un commentaire