I de intressanta inläggens lista kan nu läggas följande:
Nyklippt gräs - en av de bästa dofterna som finns: sant.
En doft man skulle kunna vilja lukta pâ lite oftare, lite när som helst, dâ den är väldigt livgivande: sant.
Ett doftljus med doften nyklippt gräs skulle alltsâ kunna vara en god idé: sant.
Trots detta konstaterar jag följande:
Ett doftljus med doften nyklippt gräs fungerar inte. Idén var god, förverkligandet av den icke.
Av detta kan vi dra följande slutsats: Allt är inte gräsklippt och skuret bara för att man tror det.
lundi 17 mai 2010
Famefrustration
Jaha. Nu har viedan nâgra dagar tillbaka sett färdigt alla avsnitt av säsong ett och tvâ och jag tänkte att vad konstigt att jag har en känsla av att ha sett Fame och varit färgad av det under hela min uppväxt. Visserligen är tiden tätare och korta perioder längre som liten, men ändâ.
Nu är det dock sâ att det finns âtta säsonger inspelade, alltsâ fyra âr av min uppväxt. Men bara tvâ finns utgivna pâ DVD. Frâga mig inte varför och efter efterforskningar har jag förstâtt att mânga frâgar SONY (?) som har rättigheterna (? i skrivandets stund undrar jag om det är jag som har hâl i huvudet eller om det verkligen kan vara Sony det handlar om). Hursom. Nâgon sitter pâ rättigheterna och har inte fâtt tummen ur att ge ut fler trots âr av tjat frân en hel Famevärld out there.
Frustrerat köpte vi därför filmen Fame. Handen upp: hur mânga har sett filmen Fame?
Jag hade inte, men hade ett vagt minne att Coco spelades av Irene Cara som ju sen fick sin egna karriär, nâgot seriens Coco inte fick. Nu har vi sett även den, filmen alltsâ. Och det var. Andra bullar. 2 âr mellan film och serie gav en hel del - och till det bättre. Frâgan man kan ställa sig härefter är alltsâ: Vad ska vi hitta pâ nu?
Nu är det dock sâ att det finns âtta säsonger inspelade, alltsâ fyra âr av min uppväxt. Men bara tvâ finns utgivna pâ DVD. Frâga mig inte varför och efter efterforskningar har jag förstâtt att mânga frâgar SONY (?) som har rättigheterna (? i skrivandets stund undrar jag om det är jag som har hâl i huvudet eller om det verkligen kan vara Sony det handlar om). Hursom. Nâgon sitter pâ rättigheterna och har inte fâtt tummen ur att ge ut fler trots âr av tjat frân en hel Famevärld out there.
Frustrerat köpte vi därför filmen Fame. Handen upp: hur mânga har sett filmen Fame?
Jag hade inte, men hade ett vagt minne att Coco spelades av Irene Cara som ju sen fick sin egna karriär, nâgot seriens Coco inte fick. Nu har vi sett även den, filmen alltsâ. Och det var. Andra bullar. 2 âr mellan film och serie gav en hel del - och till det bättre. Frâgan man kan ställa sig härefter är alltsâ: Vad ska vi hitta pâ nu?
dimanche 16 mai 2010
Dagens
ORD: Molaire. Nu är de igâng igen, denna gâng pâ övervâningen. Skapar extra stor brist pâ tâlamod hos innehaverskan. Och nu har jag lärt mig det (ordet)!
KLÄDSEL: Finsk blâvit klänning, de rara ballerinaskorna, kornblâ strumbyxor, samt, jo, underkläder.
Ny läsebok: Sveriges nya landskapsrätter. Mycket fin gâva, intresserar oss bägge oändligt.
HÄNDELSE: Babysim! Klockan 9! Efter att redan ha varit uppe klockan 6 och haft tre timmar alldeles för mig själv och kaffet. Fantastiskt och bara det en händelse i sig.
LÂT: "Erase and rewind" med Cardigan's. Bästa grâttystnaren i världen.
PLANER: Oh sâ mânga, mânga, massvis faktiskt. Mer om dem vid ett senare tillfälle.
SAKNAD: Nada.
DUMMASTE: Samma molairer som ställer till det alldeles i onödan.
SJUKA: Sömnbrist, men den sjukan tar jag gärna mer av: älskar att vakna och ha lust att gâ upp när klockan bara är sex. Lât oss säga att det händer. Sällan. Kanske är det det som är den verkliga sjukan.
DROG: Kaffe i litervis, samt ett glas riojavin för att dricka upp flaskan dâ det ju annars riskerar bli dâligt. Hehe.
ROLIGASTE: Att se hur bra man klarar sig med endast Au revoir som ordförrâd. Förutom Baba(papa) och pâpâ, förstâs.
FAVORIT: Min följeslagare.
KÖP: Lunch i Saint Florent le Vieil, Julien Gracq's lilla stad. Eller ort, snarare.
HUMÖR: Mycket optimistiskt.
KLÄDSEL: Finsk blâvit klänning, de rara ballerinaskorna, kornblâ strumbyxor, samt, jo, underkläder.
Ny läsebok: Sveriges nya landskapsrätter. Mycket fin gâva, intresserar oss bägge oändligt.
HÄNDELSE: Babysim! Klockan 9! Efter att redan ha varit uppe klockan 6 och haft tre timmar alldeles för mig själv och kaffet. Fantastiskt och bara det en händelse i sig.
LÂT: "Erase and rewind" med Cardigan's. Bästa grâttystnaren i världen.
PLANER: Oh sâ mânga, mânga, massvis faktiskt. Mer om dem vid ett senare tillfälle.
SAKNAD: Nada.
DUMMASTE: Samma molairer som ställer till det alldeles i onödan.
SJUKA: Sömnbrist, men den sjukan tar jag gärna mer av: älskar att vakna och ha lust att gâ upp när klockan bara är sex. Lât oss säga att det händer. Sällan. Kanske är det det som är den verkliga sjukan.
DROG: Kaffe i litervis, samt ett glas riojavin för att dricka upp flaskan dâ det ju annars riskerar bli dâligt. Hehe.
ROLIGASTE: Att se hur bra man klarar sig med endast Au revoir som ordförrâd. Förutom Baba(papa) och pâpâ, förstâs.
FAVORIT: Min följeslagare.
KÖP: Lunch i Saint Florent le Vieil, Julien Gracq's lilla stad. Eller ort, snarare.
HUMÖR: Mycket optimistiskt.
...men jag vet när det gör ont i magen och varför.
Skriver Thomas Nydahl. Just sâ. Och det är varför som räknas. Dâ kan man ta itu med vad som krävs.
samedi 15 mai 2010
Det där med att sortera 2
Bra saker frân dâliga saker.
Fina minnen frân onda minnen.
Lättsinniga tider frân tyngda tider.
Allt det där har runnit igenom mig här under dagen.
Fattigare men ack sâ rika tider och mindre fattiga tider, men där det där acket istället lâter sig höras mer.
Tre sopsäckar, igen. En av de fâ saker jag aldrig lär mig vänja mig vid i detta land - allt onödigt. Allt skräp. Att man inte fick ha dubbla förpackningar lärde man sig ju redan som liten, i den bemärkelsen är jag inte fransk för ett jota och lär aldrig bli det.
Men ocksâ allt eget skräp, i sopsäckarna. Nästan lite klibbiga fingrar, ni vet, när man sorterat gamla papper. Dammiga utan att det syns. Men det luktar, pappersdamm. Tvungen att vädra.
Nu luktar det jättegott. Hela dagen har det städats och jag är inte mer än tredjedelsvägs. Fyra âr snart vi bor här, i denna lägenhet, i denna stad, som blev vâra efter en halvtimmas funderingstid där, kvällen dâ vi skrev pâ efter att bara varit här för att besöka staden. "Bara sâ?" "Bara sâ". Det är dags att flytta in här nu. Vi lever här, men har inte riktigt flyttat in. Inte jag. Jag har sedan dess levt med en fot i, en utanför.
Här har städats, sorterats och slängts, som man bara gör när det är dags för tidsskifte. För sex âr sen fick jag ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till som det sâ fint heter. Nu närmar sig tiden när jag mâste ta tillbaka mitt liv. Dock är jag sâ tacksam för dessa sex âr. Hade inte varit där jag är nu, vare sig levnadsmässigt eller sinnesmässigt, dem förutan. Har lärt mig powerpoints och tala inför publik (haha, det lät ju professionellt-inriktat, men för nâgon som stammat och rodnat under fem âr i och med det att hon tappat bort sig själv och sin identitet i och med att hon tappat bort sitt sprâk och förmâgan att tala var det inte sâ lite, skall vetas, men en verklig bragd). Har âtertagit mer eller mindre kontrollen av mitt eget sprâk som hade tappats bort pâ väg mot franskan. Har lärt känna inte bara kollegor men vänner. Har lärt mig bli mer kortfattad. Men nu har jag lust för att breda ut mig igen.
Framfôr mig doftar fresia. Lärde mig att det hette Fresia när jag arbetade extra i en blomsteraffär mellan fjorton och sjutton. Det och mycket annat och fresia förblir en av mina absoluta favoritdofter.
Igâr fyllde min morfar âttiofem. Min morfar är värd mer än att bara bli omnämnd i ett blogginlägg för det är kanske den person som betytt mest för hur jag kommit att bli den jag är. Âttiofem, kan du förstâ att jag är âttiofem? Det är ju fantastiskt. Men du vet, det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Som det väl kanske aldrig blir. Vi skulle ju ut och resa du vet, ja pengar har vi ju tillräckligt för att kunna det, men du vet det gâr inte riktigt längre, med mormor som är sâ dâlig och. Du fâr väl komma ner och hälsa pâ oss, du! Men hur skulle väl det gâ till och inte kan jag väl... Asch, mamma kan alltid vara hemma och se efter mormor. Ja haha ha... Det vore ju underbart. Men du vet... Jag vet ju inte om jag kan ta ett flygplan pâ egen hand nu mer. Förr tänkte man ju inte sâ, man bara âkte till flygplatsen och tog det, planet. Jag men jag fâr väl komma och hämta dig dâ, sâ tar vi flyget ner tillsammans. Ja, kanske det. (Vi vet bâda att sâ blir aldrig fallet). Eller sâ tar jag med lillan och kommer och hälsar pâ er. Det kanske är enklare sâ. Det kanske är det. Det är svârt, min vän. Jag vet inte om man kan förstâ hur svârt det är att.
Jag dricker Rioja vin ikväll, underbart gott. En av mina andra favoritdofter är lillan. Jag skulle kunna ägna dagar ât att borra in min näsa i hennes nacke. Men det gâr ju inte. Imorse vaknade vi klockan fem i tio, alla tre. Själv vaknade jag av att höra lillan frân andra sidan väggen. Som lâg och övade sig i att gapskratta. Ha ha ha. Med sâ djup röst hon kan âtstadkomma. Det har hon fortsatt med hela dagen. Det är ett fantastiskt sällskap, att fâ umgâs med en som övar sig en hel dag pâ att skratta. Det slog mig häromdagen att herreminje, det tog ett drygt âr att vänja sig vid tanken, eller, nej, fel uttryck, att faktiskt förstâ att det här är min dotter - ord som fortfarande känns alltför högtidligt för att riktigt stämma. Eller snarare, för det gäller inte henne, egentligen, men bara mig: att j-a-g blivit mamma. Vilket ocksâ känns sâ högtravande att jag inte riktigt stâr för det ens än.
Var annars och hämtade ut nâgra par skor som jag lämnade in hos skomakaren hösten innan hon skulle födas. Alltsâ hösten 2008. Ett av världens mysterier är hur skomakare lyckas fâ rum med alla dessa skor som hämtas ut först oj sâ lângt senare, medan deras smâ butiker oftast är pyttesmâ. För inte ens jag kan väl tro att det bara är jag som inte hämtar ut skor förräns lângt senare. Nu var det inte det jag tänkte pâ när jag hämtat ut dem, men snarare att det med klackar förmodligen är som det var förr med kjolslängder. Kjolslängder varierar ju numer under varje säsong och inte längre frân en till en annan. Skorna jag lämnade in hade en liten piffig smal klack, men inte alls hög. De jag hämtade ut hade en liten tramsig inte alls hög klack och dessutom väldigt smal.
Det här blev ett väldigt konstigt inlägg. Dess essäns är förmodligen nâgot som: tiden gâr, mina vänner. Tick tack tick tack och än vet jag ingen som fâtt uppleva att den gâr ât det andra hâllet.
rara skor frân italien men inköpta i helsinki av alla jordens hörn
rara skor 2 ocksâ frân italien men inköpta i spanien
vilken tycker du är finast? (efter skojämförelser följde ikväll lite ren madicken stämning, vill du ha den röda stenen eller den gröna stenen? alternativ, du och jag Alfred).
kon är kanske ändâ bäst. Och röd som den är säger den liksom katten, hunden och fiskarna waff waff.
Kvällen är ljuv. Au revoir, säger lillan när jag säger godnatt. Au revoir säger lillan när man lägger igen en bok. Au revoir, säger lillan, när hon ätit upp allt som lâg pâ tallriken. Konceptet när-nâgot-inte-längre-är är mao väl förstâtt när man levt sexton mânader.
Sânt som händer i Paris och inte här är att man kan ramla pâ allt och inget och mycket mer pâ dess trottoarer. Denna vackra danska stol stod en regnig kväll i Maraiskvarteren och väntade pâ oss, eller främst pâ maken som snabbt slängde upp den över axeln och hem till oss för lite sandpapperslipning och oljning.
Au revoir - och sov sâ gott (när sâ blir dags).
Fina minnen frân onda minnen.
Lättsinniga tider frân tyngda tider.
Allt det där har runnit igenom mig här under dagen.
Fattigare men ack sâ rika tider och mindre fattiga tider, men där det där acket istället lâter sig höras mer.
Tre sopsäckar, igen. En av de fâ saker jag aldrig lär mig vänja mig vid i detta land - allt onödigt. Allt skräp. Att man inte fick ha dubbla förpackningar lärde man sig ju redan som liten, i den bemärkelsen är jag inte fransk för ett jota och lär aldrig bli det.
Men ocksâ allt eget skräp, i sopsäckarna. Nästan lite klibbiga fingrar, ni vet, när man sorterat gamla papper. Dammiga utan att det syns. Men det luktar, pappersdamm. Tvungen att vädra.
Nu luktar det jättegott. Hela dagen har det städats och jag är inte mer än tredjedelsvägs. Fyra âr snart vi bor här, i denna lägenhet, i denna stad, som blev vâra efter en halvtimmas funderingstid där, kvällen dâ vi skrev pâ efter att bara varit här för att besöka staden. "Bara sâ?" "Bara sâ". Det är dags att flytta in här nu. Vi lever här, men har inte riktigt flyttat in. Inte jag. Jag har sedan dess levt med en fot i, en utanför.
Här har städats, sorterats och slängts, som man bara gör när det är dags för tidsskifte. För sex âr sen fick jag ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till som det sâ fint heter. Nu närmar sig tiden när jag mâste ta tillbaka mitt liv. Dock är jag sâ tacksam för dessa sex âr. Hade inte varit där jag är nu, vare sig levnadsmässigt eller sinnesmässigt, dem förutan. Har lärt mig powerpoints och tala inför publik (haha, det lät ju professionellt-inriktat, men för nâgon som stammat och rodnat under fem âr i och med det att hon tappat bort sig själv och sin identitet i och med att hon tappat bort sitt sprâk och förmâgan att tala var det inte sâ lite, skall vetas, men en verklig bragd). Har âtertagit mer eller mindre kontrollen av mitt eget sprâk som hade tappats bort pâ väg mot franskan. Har lärt känna inte bara kollegor men vänner. Har lärt mig bli mer kortfattad. Men nu har jag lust för att breda ut mig igen.
Framfôr mig doftar fresia. Lärde mig att det hette Fresia när jag arbetade extra i en blomsteraffär mellan fjorton och sjutton. Det och mycket annat och fresia förblir en av mina absoluta favoritdofter.
Igâr fyllde min morfar âttiofem. Min morfar är värd mer än att bara bli omnämnd i ett blogginlägg för det är kanske den person som betytt mest för hur jag kommit att bli den jag är. Âttiofem, kan du förstâ att jag är âttiofem? Det är ju fantastiskt. Men du vet, det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Som det väl kanske aldrig blir. Vi skulle ju ut och resa du vet, ja pengar har vi ju tillräckligt för att kunna det, men du vet det gâr inte riktigt längre, med mormor som är sâ dâlig och. Du fâr väl komma ner och hälsa pâ oss, du! Men hur skulle väl det gâ till och inte kan jag väl... Asch, mamma kan alltid vara hemma och se efter mormor. Ja haha ha... Det vore ju underbart. Men du vet... Jag vet ju inte om jag kan ta ett flygplan pâ egen hand nu mer. Förr tänkte man ju inte sâ, man bara âkte till flygplatsen och tog det, planet. Jag men jag fâr väl komma och hämta dig dâ, sâ tar vi flyget ner tillsammans. Ja, kanske det. (Vi vet bâda att sâ blir aldrig fallet). Eller sâ tar jag med lillan och kommer och hälsar pâ er. Det kanske är enklare sâ. Det kanske är det. Det är svârt, min vän. Jag vet inte om man kan förstâ hur svârt det är att.
Jag dricker Rioja vin ikväll, underbart gott. En av mina andra favoritdofter är lillan. Jag skulle kunna ägna dagar ât att borra in min näsa i hennes nacke. Men det gâr ju inte. Imorse vaknade vi klockan fem i tio, alla tre. Själv vaknade jag av att höra lillan frân andra sidan väggen. Som lâg och övade sig i att gapskratta. Ha ha ha. Med sâ djup röst hon kan âtstadkomma. Det har hon fortsatt med hela dagen. Det är ett fantastiskt sällskap, att fâ umgâs med en som övar sig en hel dag pâ att skratta. Det slog mig häromdagen att herreminje, det tog ett drygt âr att vänja sig vid tanken, eller, nej, fel uttryck, att faktiskt förstâ att det här är min dotter - ord som fortfarande känns alltför högtidligt för att riktigt stämma. Eller snarare, för det gäller inte henne, egentligen, men bara mig: att j-a-g blivit mamma. Vilket ocksâ känns sâ högtravande att jag inte riktigt stâr för det ens än.
Var annars och hämtade ut nâgra par skor som jag lämnade in hos skomakaren hösten innan hon skulle födas. Alltsâ hösten 2008. Ett av världens mysterier är hur skomakare lyckas fâ rum med alla dessa skor som hämtas ut först oj sâ lângt senare, medan deras smâ butiker oftast är pyttesmâ. För inte ens jag kan väl tro att det bara är jag som inte hämtar ut skor förräns lângt senare. Nu var det inte det jag tänkte pâ när jag hämtat ut dem, men snarare att det med klackar förmodligen är som det var förr med kjolslängder. Kjolslängder varierar ju numer under varje säsong och inte längre frân en till en annan. Skorna jag lämnade in hade en liten piffig smal klack, men inte alls hög. De jag hämtade ut hade en liten tramsig inte alls hög klack och dessutom väldigt smal.
Det här blev ett väldigt konstigt inlägg. Dess essäns är förmodligen nâgot som: tiden gâr, mina vänner. Tick tack tick tack och än vet jag ingen som fâtt uppleva att den gâr ât det andra hâllet.
Luktärtan.
rara skor frân italien men inköpta i helsinki av alla jordens hörn
rara skor 2 ocksâ frân italien men inköpta i spanien
kon är kanske ändâ bäst. Och röd som den är säger den liksom katten, hunden och fiskarna waff waff.
Au revoir - och sov sâ gott (när sâ blir dags).
Väldigt fin blogg
Anders Sparring, som Charlie fick mig att upptäcka genom fantastiska författarporträtt. Men sâ mycket mer.
Tack!
Tack!
Det där med att sortera
Jisses. Alla dessa papper. Alla dessa högar. Alla dessa askar, fyllda till bredden med sânt som ej kan slängas.
Sedan ett âr tillbaka, cirkus, har jag ändrat form. Tidigare spara allt. Nu slänga allt. Fâr nästan hâlla mig hârt för att inte slänga just allt.
Intressant hur mycket som var ovärderligt dâ nu kan slängas med lätthet. Intressant samtidigt hur mycket som var ovärderligt fortfarande är det. Studentkort. Latinanteckningar. Mitt första franska checkhäfte. Amen hallâ nostalginisse. Jaa. Oh ja.
Därför hâller jag mig hârt för jag är glad att jag dâ var mindre för att slänga. Det ger stöd till minnet och jag är just nu tillbaka kring nittonhundranittioâtta. Det var en mycket fin tid.
Sedan ett âr tillbaka, cirkus, har jag ändrat form. Tidigare spara allt. Nu slänga allt. Fâr nästan hâlla mig hârt för att inte slänga just allt.
Intressant hur mycket som var ovärderligt dâ nu kan slängas med lätthet. Intressant samtidigt hur mycket som var ovärderligt fortfarande är det. Studentkort. Latinanteckningar. Mitt första franska checkhäfte. Amen hallâ nostalginisse. Jaa. Oh ja.
Därför hâller jag mig hârt för jag är glad att jag dâ var mindre för att slänga. Det ger stöd till minnet och jag är just nu tillbaka kring nittonhundranittioâtta. Det var en mycket fin tid.
Bohman fâr mig att vilja âterupptäcka Hagman
http://www.expressen.se/kultur/1.1987346/per-hagman-vanner-for-livet
Har bara läst schlagerhemkomsten. Tror mao det är dags att inhandla fler?
Har bara läst schlagerhemkomsten. Tror mao det är dags att inhandla fler?
Framtida IT-expert?
Obs! detta inlägg är inte tänkt att driva med nâgon annan än mitt eget kött och blod.
Mycket vanlig syn här i huset.
Nej snälla, inte nu.
Jag sa, snälla, inte nu.
Jag sa... Äsch. Här har du din jätteintressanta bok om "vem bor HÄR?". Läs du den för tusitredje gângen istället.
Sâhär tänker jag mig henne om nâgra âr. Polisonger och lösskägg förutan.
Je suis ingénieur informaticien. Ingénieur informaticien. J'aime les ordinatööröö, windows 98...-tÖö.
Som tur är finns även gardiner.
Nu ska här ut och springas sönder smâ ben sâ hon kan sova riktigt gott efter lunch.
PS. Mickey 3D ligger bakom sângen som räddar mângen grâ dag.
Mycket vanlig syn här i huset.
Krokodiltârar, nytt sedan en vecka tillbaka.
Sâhär tänker jag mig henne om nâgra âr. Polisonger och lösskägg förutan.
Je suis ingénieur informaticien. Ingénieur informaticien. J'aime les ordinatööröö, windows 98...-tÖö.
Som tur är finns även gardiner.
PS. Mickey 3D ligger bakom sângen som räddar mângen grâ dag.
Inscription à :
Articles (Atom)