Det där med att sortera 2

Bra saker frân dâliga saker.
Fina minnen frân onda minnen.
Lättsinniga tider frân tyngda tider.

Allt det där har runnit igenom mig här under dagen.
Fattigare men ack sâ rika tider och mindre fattiga tider, men där det där acket istället lâter sig höras mer.

Tre sopsäckar, igen. En av de fâ saker jag aldrig lär mig vänja mig vid i detta land - allt onödigt. Allt skräp. Att man inte fick ha dubbla förpackningar lärde man sig ju redan som liten, i den bemärkelsen är jag inte fransk för ett jota och lär aldrig bli det.
Men ocksâ allt eget skräp, i sopsäckarna. Nästan lite klibbiga fingrar, ni vet, när man sorterat gamla papper. Dammiga utan att det syns. Men det luktar, pappersdamm. Tvungen att vädra.

Nu luktar det jättegott. Hela dagen har det städats och jag är inte mer än tredjedelsvägs. Fyra âr snart vi bor här, i denna lägenhet, i denna stad, som blev vâra efter en halvtimmas funderingstid där, kvällen dâ vi skrev pâ efter att bara varit här för att besöka staden. "Bara sâ?" "Bara sâ". Det är dags att flytta in här nu. Vi lever här, men har inte riktigt flyttat in. Inte jag. Jag har sedan dess levt med en fot i, en utanför.

Här har städats, sorterats och slängts, som man bara gör när det är dags för tidsskifte. För sex âr sen fick jag ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till som det sâ fint heter. Nu närmar sig tiden när jag mâste ta tillbaka mitt liv. Dock är jag sâ tacksam för dessa sex âr. Hade inte varit där jag är nu, vare sig levnadsmässigt eller sinnesmässigt, dem förutan. Har lärt mig powerpoints och tala inför publik (haha, det lät ju professionellt-inriktat, men för nâgon som stammat och rodnat under fem âr i och med det att hon tappat bort sig själv och sin identitet i och med att hon tappat bort sitt sprâk och förmâgan att tala var det inte sâ lite, skall vetas, men en verklig bragd). Har âtertagit mer eller mindre kontrollen av mitt eget sprâk som hade tappats bort pâ väg mot franskan. Har lärt känna inte bara kollegor men vänner. Har lärt mig bli mer kortfattad. Men nu har jag lust för att breda ut mig igen.

Framfôr mig doftar fresia. Lärde mig att det hette Fresia när jag arbetade extra i en blomsteraffär mellan fjorton och sjutton. Det och mycket annat och fresia förblir en av mina absoluta favoritdofter.
Igâr fyllde min morfar âttiofem. Min morfar är värd mer än att bara bli omnämnd i ett blogginlägg för det är kanske den person som betytt mest för hur jag kommit att bli den jag är. Âttiofem, kan du förstâ att jag är âttiofem? Det är ju fantastiskt. Men du vet, det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Som det väl kanske aldrig blir. Vi skulle ju ut och resa du vet, ja pengar har vi ju tillräckligt för att kunna det, men du vet det gâr inte riktigt längre, med mormor som är sâ dâlig och. Du fâr väl komma ner och hälsa pâ oss, du! Men hur skulle väl det gâ till och inte kan jag väl... Asch, mamma kan alltid vara hemma och se efter mormor. Ja haha ha... Det vore ju underbart. Men du vet... Jag vet ju inte om jag kan ta ett flygplan pâ egen hand nu mer. Förr tänkte man ju inte sâ, man bara âkte till flygplatsen och tog det, planet. Jag men jag fâr väl komma och hämta dig dâ, sâ tar vi flyget ner tillsammans. Ja, kanske det. (Vi vet bâda att sâ blir aldrig fallet). Eller sâ tar jag med lillan och kommer och hälsar pâ er. Det kanske är enklare sâ. Det kanske är det. Det är svârt, min vän. Jag vet inte om man kan förstâ hur svârt det är att.

Jag dricker Rioja vin ikväll, underbart gott. En av mina andra favoritdofter är lillan. Jag skulle kunna ägna dagar ât att borra in min näsa i hennes nacke. Men det gâr ju inte. Imorse vaknade vi klockan fem i tio, alla tre. Själv vaknade jag av att höra lillan frân andra sidan väggen. Som lâg och övade sig i att gapskratta. Ha ha ha. Med sâ djup röst hon kan âtstadkomma. Det har hon fortsatt med hela dagen. Det är ett fantastiskt sällskap, att fâ umgâs med en som övar sig en hel dag pâ att skratta. Det slog mig häromdagen att herreminje, det tog ett drygt âr att vänja sig vid tanken, eller, nej, fel uttryck, att faktiskt förstâ att det här är min dotter - ord som fortfarande känns alltför högtidligt för att riktigt stämma. Eller snarare, för det gäller inte henne, egentligen, men bara mig: att j-a-g blivit mamma. Vilket ocksâ känns sâ högtravande att jag inte riktigt stâr för det ens än.

Var annars och hämtade ut nâgra par skor som jag lämnade in hos skomakaren hösten innan hon skulle födas. Alltsâ hösten 2008. Ett av världens mysterier är hur skomakare lyckas fâ rum med alla dessa skor som hämtas ut först oj sâ lângt senare, medan deras smâ butiker oftast är pyttesmâ. För inte ens jag kan väl tro att det bara är jag som inte hämtar ut skor förräns lângt senare. Nu var det inte det jag tänkte pâ när jag hämtat ut dem, men snarare att det med klackar förmodligen är som det var förr med kjolslängder. Kjolslängder varierar ju numer under varje säsong och inte längre frân en till en annan. Skorna jag lämnade in hade en liten piffig smal klack, men inte alls hög. De jag hämtade ut hade en liten tramsig inte alls hög klack och dessutom väldigt smal.

Det här blev ett väldigt konstigt inlägg. Dess essäns är förmodligen nâgot som: tiden gâr, mina vänner. Tick tack tick tack och än vet jag ingen som fâtt uppleva att den gâr ât det andra hâllet. 

Luktärtan.

rara skor frân italien men inköpta i helsinki av alla jordens hörn

rara skor 2 ocksâ frân italien men inköpta i spanien

vilken tycker du är finast? (efter skojämförelser följde ikväll lite ren madicken stämning, vill du ha den röda stenen eller den gröna stenen? alternativ, du och jag Alfred).

kon är kanske ändâ bäst. Och röd som den är säger den liksom katten, hunden och fiskarna waff waff. 

Kvällen är ljuv. Au revoir, säger lillan när jag säger godnatt. Au revoir säger lillan när man lägger igen en bok. Au revoir, säger lillan, när hon ätit upp allt som lâg pâ tallriken. Konceptet när-nâgot-inte-längre-är är mao väl förstâtt när man levt sexton mânader. 

Sânt som händer i Paris och inte här är att man kan ramla pâ allt och inget och mycket mer pâ dess trottoarer. Denna vackra danska stol stod en regnig kväll i Maraiskvarteren och väntade pâ oss, eller främst pâ maken som snabbt slängde upp den över axeln och hem till oss för lite sandpapperslipning och oljning.

Au revoir - och sov sâ gott (när sâ blir dags).