Det här kunde vara en lovande början

...pâ en mycket läsvärd och tonsäker roman. Jag uppskattar Thentes närvaro i "etern" (för att använda ett icke hundraprocentigt korrekt i sammanhanget ord) mycket!

Till och med titeln vore det, klockren: Manual för handhavandet av en poänglös litteraturdebatt.
Nästintill i ton med Daniel Kehlmann...! (vilket ju passar sig bra denna morgon).

Dessutom är debattens "ämne", eller det som kunde varit debattens ämne, dvs (vissa) tv-seriers plats som alternativ till roman - eller konstform som faktiskt kan âterge nâgot som endast en mastodontroman kan âterge (the Shield, the Whire, Six feet under...) - mer än funderingsvärd.
Mao hoppas jag det blir en utveckling av ämnet och ej av den sidospâriga debatten.

Trevlig onsdag!

Bokenkät

Titel: Jag och Kaminski
Författare: Daniel Kehlmann
Just nu pâ sidan: 46 av 175.
Tre meningar som beskriver den (fast kanske främst min läsning): Här har vi honom igen. Smart, intelligent, välskrivet och dessutom roligt - Daniel Kehlmann alltsâ, som jag redan skrivit om bla här (herreminje, han har verklig talang som fâ och är dessutom inte ens fyllda fyrtio; vi har förhoppningsvis mao mycket att se fram emot). Liksom Världens mâtt hade vetenskap och filosofi i centrum, Berömmelse vâr nutida telefonivärld, bla, ägnar sig Jag och Kaminski ât att humoristiskt skildra en ung man som ska skriva en biografi över konstnären Kaminski: Konst, konstkritik, egocentri. Bara öppningsscenen i tâget gör boken läsvärd.
Betyg pâ skala 1-5: Lite tidigt än sâ länge, men jag känner lukten av en lovande 4+.

Ni vet, en sân där kväll

Varmt och lite tungt i luften. Sedan i morse hänger det där bland molnen, âskvädret. Regnet.
Själv är jag pâ snyfthumör. Ungefär som en illustration av himlen som fortfarande inte regnat av sig. Men explosionen kommer när sâ är dags. Som den alltid gör.

Det hela började redan i morse när jag sâg den vita himlen. Dagen fortsatte, sâdär totalt omotiverad. Nästintill matt. Tog mig därför friheten att luncha lite längre än vanligt med maken. Baguettesnaskandet över en kaffe pâ stadens Uteservering, där det är fullt frân ca âtta pâ morgonen till lângt fram pâ natten av människor man aldrig riktigt vet vad de sysslar med, men där det ocksâ är helt och fullt ok att komma, sitta, dra ut pâ tiden, med en macka köpt annorstädes och en kaffe frân dem; hursom - detta baguette och kaffe intagande följdes av en lângsam promenad, lite "Sakta jag gâr genom stan"-stuk, fastän det bara var strax efter lunchdags och inte alls lângt fram pâ en tidig sommarnatt. Melankolisk (jag), lite snyftfylld (jag), hemkomst och vid fyratiden ringde det. From september har lillan fâtt dagisplats. Det kunde verkligen inte passat mer utmärkt i timing och dessutom bara cirkus pâ tvâ minuters gângavstând frân hemmet liksom de övriga mest väsentliga platser vi har kring oss (biograf, vâr butik, snabbköp, marknad...).

Vilket jag firade med att falla ut i perfekt och mycket cinematografisk... storgrât.
Och jag som inte ens än har lärt henne att...
Och jag som tänkt att först hinna sluta mitt jobb och vara med henne en massa mer tid och...
Och hon som inte ens lärt sig säga...
Och när ska jag isâfall fâ tid att...
You name it.

Lite tidigare hade jag sett en liten bofink sätta sig lite bara liksom helt sâdär pâ balkongens lilla kaffebord. En bofink? Tänkte att herreminje, säg inte att mormor dött. (Hallâ?).

Totalt oresonlig, jättebarnslig, absolut världsfrânvänd och dessutom orationell i den grad man (jag) bara blir sisâdär tvâ dagar i mânaden.

Förr tog jag det förr depressionssymtom. Nu vet jag bättre - hur allt liksom kristalliseras.
Men det är väl ocksâ under de dagarna man kan, om man är klarsynt, se över vad som bör ses över. Det kan man väl tacka gudarna för att man fâtt den syndagâvan? Att genom det orationella faktiskt sâ smâningom kunna rationalisera. Hm.

Lillan sa för en knapp timma sedan sitt "aurwoaa" som nästan, nästan lâter som ett riktigt au revoir, vilket betyder det mesta, men ocksâ Godnatt och till och med, sedan nâgra kvällar tillbaka "nu är jag trött och det är helt ok med mig om du gâr och lägger mig".
Inte ett knyst senare sitter jag alltsâ här och pimplar vin i väntan pâ maken och njuter av den där efter-regnet-känslan. Det snyftfyllda. Lunatisk, shit vad jag gillar att fâ ha fötts till kvinna. Rött bourgognevin slog jag minsann till med, till och med, och det är mycket välsmakande. Och jag ägnar tiden ât att fundera vidare pâ livet och om utifall dessa naglar som är gröna är totalt förskräckliga eller faktiskt lite fina. Den som lever fâr se. Oftast kommer vi till insyn vad gäller det mesta.

Hade ju tänkt dem sâdär lite ljust limegröna, som jag sett dem i diverse tidningar. När jag sedan testade pâ tumnageln i affärn sâg det mest ut som om jag skulle dykt upp ur en tjärn, likt ett drunknat skogsrâ, och det vill ju ingen se ut som, som ett skogsrâ, jo, men inte som ett drunknat.
Det blev därför mer rejält turkosgröna och tja. Mellan förtjusande och förskräckligt, ungefär som jag själv i dagens varande.

Resten av dagen, det mest fragila och lättskadade som fanns.
Nu, orörbar.

(He! Detta blev nog rekordet i sentimentalitet, ever).

Mânadens text rakt in i hjärtat (inte för att jag nânsin mördat en basfiol, men -).

Mânadens text kommer här. Jag har kopierat den rakt av illa fräckt frân bloggen "Säg ifrân om jag sagt det här förut", och ni kan läsa det i bloggens kontext här. Författare: Stig Dagerman.

Tillbakakomna efter en kväll pâ tu man hand passar den ack sâ bäst. Men skulle vilja tillägga att den inte rör endast föräldraskap, men ocksâ relationsskap i allmänhet - till mannen eller kvinnan, eller om sâ bara till... en själv. (Skall tilläggas, nummer 2, att jag är lätt förälskad i titeln).

 
"Den som inbillar sig att det gäller att antingen välja barnet eller basfiolen kommer att ångra sig, om du basfiolen verkligen betydde något för honom. Hur många stackars halvt ihjälälskade barn har inte blivit smekta med så mycket bitterhet, att de för resten av sitt liv blivit kärleksskadade. Hur många basfiolmördare har inte kärleksfullt viskat i sitt barns öra: Tänk vad jag kunde ha blivit om jag inte haft dej, du ska tro jag var fin på basfiol innan du var född. Men så kom ju du. Och du var naturligtvis viktigare, lilla barn. Håhåjaja."

Varför mörda basfiolen?, 1949.

Godnatt.

Lyxproblem

Lyxproblem som börjar med ett erkännande:
Varje âr när det blir dags att ta fram solglasögon för dagligt användande lyckas jag, inom kort, ha sönder dem pâ endera sättet. Repa, skeva, söndra. Förmodligen bottnar det hela i att jag egentligen tycker det är korkat att köpa nya när det inte är fel pâ de gamla, men ändâ innerst inne skulle vilja det. Sanslöst lyxproblem, men faktum kvarstâr illa nog och för mig att begrunda.

I âr föll valet pâ ett par blâ. Jag hade detta âr fâtt oanad hjälp av en Lillan som knäckt av ena benet, höll jag pâ att säga, pâ förra ârets upplaga - som jag dessutom gillade (men insâg, trots detta, att jag  nästan var lite upprymd när jag sâg det avbrutna benet. Jo).

Tre veckor efter inköp - de blâ som bortblâsta.
För tvâ veckor sedan: nytt inköp (de blâ hade som tur var varit ett mycket förnuftigt köp som inte kostade mer en än obefintlig slant, trots bra skyddsfaktor). Kostade denna gâng pâ mig ett par Rayban och kunde äntligen titta rakt upp i luften i starkt solljus vilket inte vill säga lite och vilket gjorde mig mycket nöjd och mindre kisande.

Sedan igâr letar jag som en besatt. Överallt, inklusive under sängar, bakom skâp, i föga troliga lâdor. Som bortblâsta.

Slutsats: Mitt lyxproblemserkännande kombinerat med en inneboende Lilla har fâtt ett tidare ârligt fejkat köpbehov att förvandlas till ett verkligt köpbehov som hittills eskaladerat upp till att bli nödvändigt cirkus var tredje vecka. Det gâr icke an.

Just nu undrar jag mao vad göra. Är det nâgon som kommer bli glad är det (en av) vâr lokala optiker. Sierska? Metallsökare? Kalle Blomkvist?

Mvh en solkänslig som tycker tre par pâ mindre än tvâ mânader känns minst sagt överdrivet.

Utveckling - glädjeämnen

Varför sitta i när man kan klättra pâ? "No hands, no hands" och applâd till mig själv. Fyrtio gânger om dagen.

Bäst i test: En mycket fin robotbok - pâ spanska! Ärvd av min spanskfranska kollega, som utlovade mycket nöje och mycket riktigt... Nu är det bara pequeno Manolito som gäller.

Mors dag är i det här huset en mycket bortglömd dag, i alla fall efter arbetstid. Men dagen efter mors dag när moren kom hem efter en mycket omotiverande dag blev jag mycket, mycket glad, ja faktiskt rörd, av pinjon (?? pijon...? pion...?) piondoft, pivoine, och andra stiliga saker i vitt, lila och tom en liten rosa gerbera, som samsades med det ljuvligt doftande massorna i vasen.

Att blommor skulle vara överskattat? No way!!

(Här ska tilläggas att här gäller stort max en eller halleluja tvâ per âr, säg i medel 0,2 buketter i genomsnitt, ârligen, men med den effekten de har är det bara att inse: en av husets tvâ vuxna invânare har ännu inte insett hur lângt han/hon skulle kunna nâ med bara en liten blomma; hade undertecknad hittat ett vapen pâ sâ liten distans som framkallar târar nästintill omedelbart, dâ jäklar hade vi sett multum av dem här, om inte dagligen sâ veckoligen? hahaha).  

Länktips

Själv hade jag missat inlägget, men blev mycket uppmuntrad av läsningen igârkväll. Thente skriver om Michail Bachtins Dostojevkijs poetik, och jag blev tillbakakastad (som sâ ofta nuförtiden...) till âren dâ detta, bla, var daglig läsning. Mitt liv är fantastiskt ocksâ nu och jag tänker inte säga "âh, tänk den tiden", med en nostalgisk suck. Det är snarare att jag ibland (fel: ofta) sâ gärna skulle önska att man kunde göra allting samtidigt. Mycket kan man, men inte allting.

Hursom, det var inte det jag tänkte säga utan snarare: klicka till inlägget. Och för de som ej läst detta verk av Bachtin, men är intresserade av Dostojekvski, skrivande och dess upplägg, kan jag bara rekommendera. Mao, det intressant är inte bara för att det behandlar Dostojevski, men genom D. behandlar den sâ mycket mer.  Nu blev jag ju dessutom mkt nyfiken pâ den utökade svenska upplagan.

Är det bara jag som ibland skulle önska att det fanns en utmärkt teoretiker som skrev en typ Art poétique om den nutida litteraturen? Det finns sâ mycket intressant att ta upp - jag förstâr hur Thente menar, men hâller inte med om att man i och med det polyfoniska absolut bör revidera den idag ack sâ utbredda jag-formen. Bägge har sin plats (men jag antar att han menar när jag:et blir enbart egocentriskt... men när det är bra uttryckt uppskattar jag även det. Mao kanske vi kan komma överens om att det är kvalitet inte form som stâr främst?) Men det finns väldigt mycket intressant att säga om det nutida. Hade jag en avhandling att skriva i litteraturteori, vilket jag inte har, skulle det kunna vara ett ämne att hoppa pâ pâ stört.

Nu har jag, som vanligt, uttalat, frâgat och svarat mig själv, right? (Me myself and I hâller i den här bloggen). Mer kaffe!

Godmorgon!

Poesi

Bland det allra, allra bästa som följer med att vara butiksägare till just vâr butik, det är att fâ äran att fâ jobba med Marimekko. En vacker dag ska jag skriva ett helt inlägg, ja kanske en hel inläggsserie om varför det är sâ givande, för det är det verkligen. De är sâ förtjusande andra för att lâna franskans uttryck - annorlunda, sâ fantastiskt de. Arbetade alla som de, skulle vâr omvärld se annorlunda ut. Och titta bara här, pâ en minivideo frân deras visning, kläder höst/vinter 2010. Ren poesi.

Heja Robin!

Men alltsâ... Var vi alltsâ sâ mânga som höll alla vâra tummar?
Man kan ju bara gratulera och fortsätta hâllandet mao. Glöm ej!

(Mycket) kort bokenkät

Titel och författare: Som redan skrevs här inhandlades nyligen Hanna Hellqvists Karlstad Zoologiska. 
Just nu pâ sidan: 50 av vet ej hur mânga, vilket innebär att jag kommit i alla fall lite längre än sist. Det kluriga är att jag var säker pâ att jag skrivit om de första intrycken, men antingen är det min hjärna som har fâtt hjärtsnörp, eller sâ är det sökmodulen i bloggen det är fel pâ. Hur som hittar jag inte minstaste spâr av inlägg i frâgan - det jag trodde jag sagt var dock att jag tyckte den verkade fungera som trevlig tâgläsning, men att jag annars höll med AMO som skrev "nja".
Idag är det möjligt att jag var ännu tröttare än sist - hursom var förväntningarna inte desamma som när jag inledde läsningen och därför var behâllningen ocksâ större. När jag väl gâtt med pâ det den erbjuder tyckte jag det var riktigt trevlig läsning - vilket väl var lite vad jag hoppades pâ när jag köpte den. Särskilt râttorna som var tvungna att väljas ut till ormmat och vars ögon sprängdes när ormen klämde ihjäl den, samt den skuldkänsla det gav hos lilla Hanna tycker jag var fin läsning.
Tre meningar som beskriver den (fast kanske främst min läsning): Trevlig. Lättläst. Pappig.
Betyg pâ skala 1-5: en lättviktig 3:a.

Har just nu 3 böcker igâng samtidigt vilket är lite för mycket. Dock är ju denna mer krönikevis än romanig, sâ. Varför inte, egentligen.