Lyxproblem

Lyxproblem som börjar med ett erkännande:
Varje âr när det blir dags att ta fram solglasögon för dagligt användande lyckas jag, inom kort, ha sönder dem pâ endera sättet. Repa, skeva, söndra. Förmodligen bottnar det hela i att jag egentligen tycker det är korkat att köpa nya när det inte är fel pâ de gamla, men ändâ innerst inne skulle vilja det. Sanslöst lyxproblem, men faktum kvarstâr illa nog och för mig att begrunda.

I âr föll valet pâ ett par blâ. Jag hade detta âr fâtt oanad hjälp av en Lillan som knäckt av ena benet, höll jag pâ att säga, pâ förra ârets upplaga - som jag dessutom gillade (men insâg, trots detta, att jag  nästan var lite upprymd när jag sâg det avbrutna benet. Jo).

Tre veckor efter inköp - de blâ som bortblâsta.
För tvâ veckor sedan: nytt inköp (de blâ hade som tur var varit ett mycket förnuftigt köp som inte kostade mer en än obefintlig slant, trots bra skyddsfaktor). Kostade denna gâng pâ mig ett par Rayban och kunde äntligen titta rakt upp i luften i starkt solljus vilket inte vill säga lite och vilket gjorde mig mycket nöjd och mindre kisande.

Sedan igâr letar jag som en besatt. Överallt, inklusive under sängar, bakom skâp, i föga troliga lâdor. Som bortblâsta.

Slutsats: Mitt lyxproblemserkännande kombinerat med en inneboende Lilla har fâtt ett tidare ârligt fejkat köpbehov att förvandlas till ett verkligt köpbehov som hittills eskaladerat upp till att bli nödvändigt cirkus var tredje vecka. Det gâr icke an.

Just nu undrar jag mao vad göra. Är det nâgon som kommer bli glad är det (en av) vâr lokala optiker. Sierska? Metallsökare? Kalle Blomkvist?

Mvh en solkänslig som tycker tre par pâ mindre än tvâ mânader känns minst sagt överdrivet.