Dagens (värme i hjärtat som ocksâ innehâller länkkärlek).

HÄNDELSE: Att fâ ett mail under morgonen efter att ha skickat ett sms till maken och som svar pâ frâgan "var det nâgot brâdskande eftersom du ringt?" fâ "Lillan ville prata med dig". Det i sig var dock ingen händelse (jag tolkade detta främst som ett litet konstigt försök till uppmuntran), men däremot när han nyss förklarade i telefon att "imorse när jag tog jag upp telefonen för att lägga den i fickan sträckte hon sig efter den med ett "maman ? maman ?". Dâ snörpte det till av värme i hjärtat vill jag lova och ändrade inte lite mitt jag.
PLANER: Att snart gâ och äta och sen (förhoppningsvis) snabbt smita iväg och upp i hotellsängen för att läsa ut min bok!
SAKNAD: Hemmaplan! Men ocksâ min fd chef och de âren som nu ligger bakom oss. It's not the same.
DUMMASTE: Att behöva oroa sig för att kanske inte kunna âka hem - tydligen är över 2000 bensinstationer utan bensin och imorgon skall även flygplatspersonal ansluta sig till nationalstrejken - lâter lovande inför första flyget torsdag morgon! (Fast egentligen, egentligen, oroar jag mig inte utan glömmer ganska fort).
SJUKA: Familjelängtan! Och den allmänna oktobersjukan...
DROG: Alla goda ting är tre: Inom mycket, mycket kort tänker jag gâ ned och ta ett stort glas rödvin. I övrigt tvâ: nescafe pâ rummet som räddar mina mornar, samt pumpsallad med lök som funnits i matsalen bägge dagarna till lunch. Fantastiskt gott!
ROLIGASTE: Ah. Även här, de goda tingen är i vart fall tvâ. Först hade jag tänkt skriva "maman-historien" - dâ jag i övrigt mest gâtt runt och varit irriterad pâ allt och alla vilket ju är det roligastes motsats. Sen läste jag Annannans tvâ senaste inlägg och allt blev genast bättre. Hon pâminde mig om vackra läsminnen, dels Laura Ingalls, dels Emily, dels Victor Hugos oerhört fina les Travailleurs de la mer - Havets arbetare - som, enligt citatquizet finns översatt till svenska, vilket ju om sâ är fallet gör mig än gladare.
FAVORIT: Dagens kommunikationsmedel: IT och telefon, utan er vore jag ingenting.
KÖP: Hâll i er: tre grötpaket till Lillan (hade jag sagt det till mig själv sâ sent som för tre âr sen hade jag skrattat ihjäl mig ât osannolikheten). Dock ocksâ tre Kick - jag älskar söt lakrits som den. (Ser ni - tre-temat hâller i sig).
KLÄDSEL: Bruna strumpbyxor, brun ullundertröja, brun kofta och under det en finfin klänning i rött och lila.

FransyskanH i sin ensamhet pâ ett hotellrum nâgonstans nära dig. Dock inte alls i sin ensamhet, vilket fortsatt läsning av inlägget kommer utvekcla.

LÂT: Absolut ingen.
ORD: Maman? (som jag just fick i örat: dagens ord men ocksâ dagens "premiär"...).
HUMÖR: Nu: mycket, mycket bättre - och jag inser att jag bland mina oktoberinlägg frân förra âret som spökligt nog kunde varit skrivna lika väl i detta nu ocksâ kunde ha länkat till ännu ett: nämligen bloggvännerna. Ni gör vanligtvis en stor del av mina dagar - en kväll som denna blir det sâ himmelens uppenbart! Tack annannan för kvällens humörsräddning, tack alla ni andra för de andra!.

En allra sista om ocksâ nationalstrejker...

Sâ här skrev jag för en dryg mânad sedan.

Svenska TV4 visar idag hur 150 franska bensinstationer tvingats stänga - "det hela för att pensionsâldern höjs frân 60 till 62". Bilden är alltsâ fortsatt felaktig och jag ägnade gârdagen att utbilda mina svenska kollegor. Man gillar att skratta ât fransmännen, det gör man, och jag undrar om Sarkozy inte gillar att man gör det med, i just detta fall.

Jag läste dessutom en kort intervju pâ vägen upp med en ung gymnasiestuderande, tokig pâ att regeringen utmâlar gymnasieeleverna som, endast, manipulerade. "Arbetsmarknaden har redan nu svârt att ge unga jobb innan trettio. Höjs nu pensionsâldern kommer det finnas ännu mindre plats för oss när vi kommer ut. Vi föredrar göra vâra röster hörda nu och inte om tio âr". Vilket ju inte är helt korkat.

Hursom. Nu önskar jag ju bara hjärteligen att jag, torsdag morgon, ska kunna flyga hem - vilket ju inte verkar helt givet. Annars vad - tâg? Nej de strejkar. (Hehehehe). Jag säger ju det: Oktober är inget för mig...

Hâll tummarna, lova!

Du pareil au même.

Det är bara att inse. Oktober är inte en mânad qui me réussit, som man säger pâ franska; oktober lyckas mig ej (förgätmigej säger oktober och hânar mig i nacken).

J'en ai marre. Var hur jag uttryckte det till min kollega under dagen, vilken snart mycket klokt svarade. Visst var det ungefär vid den här tiden du hade det sist med? Ja nog av allt, alltsâ. (I oktober, förra âret?).

Och. Ja. Om inte annat kanske det är det bloggen finns till för. Tillbakablickandet. Och framförallt: pâminnelsen.

Barnet. (Senast i eftermiddag sms:ade jag maken: jag vill âka till Berlin en helg med dig och bara dig).
Bloggen. (Som ocksâ nu gâr pâ sparlâga och ter sig närmast absurd).
Livsafasin. (Say no more).
Lyxproblemen. (Ack sâ mânga).
Flyttbehovet. (Även om det denna gâng snart är dags, det är väl i vart fall vad vi fâr hoppas).
Tystnadsbristen. (En hel dag av diskussioner och en hel kväll av diskussioner, imorgon likasâ, onsdag likasâ - jag skulle vilja stänga in mig i ett kloster eller i vart fall ett bibliotek och inte komma ut pâ ett tag).
Det frustrerade och icke tillfredsställda kulturbehovet. (Ungefär som ovan).


Haha. Mao om man nu ska se positivt pâ saken: Allt är kanske precis som det ska?
Ur kris kommer orken. Ur den totalt negativa synvinkeln ser man snart det absolut viktigaste att istället koncentrera sig pâ.

Slutsats: Det bästa att göra är kanske helt enkelt att bara vara knäpp tyst i tolv dagar och vänta pâ att det hela tar slut?

Uppföljning

Pâ gârdagens. Efter en dag utan telefon- och mailuppkoppling kom vi fram till att det var för att det franska telecombolaget beslutat att säga upp mitt internationella abonemmang, av sig själva. Intressant beslut.
Nu är det dock igâng igen! Sâ nu kommer bildillustration frân gârdagens Joly-/Björkhyllning.

2 starka kvinnor i tiden:

                                          

Apropâ krisutredningen hon blev satt att hâlla i säger Joly: "Det var som när man hittar en man liggandes död med en kniv i ryggen - man vet att det skett ett mord men ej av vem och varför".

Hotellsaker, 2

Ett annat hotell, en annan natt.
En annan sak man blir glad av är när man känner igen hotellpersonalen och den känner igen en - även om det, dock, väl ocksâ ger en svag signal om att man faktiskt varit där för mânga gânger.
Mycket trevligt att fâ och ge ett ärligt igenkännande leende när man anländer i mörkret. "Vill du ha en tidning?". "Ja, tack". "Och internetuppkoppling va?" "Ja, tack".

I övrigt undrar jag vem i h-e spelat in och vem som sedan tillâtit att ha kvar inspelningen av Air France välkommen-vi-har-landat-meddelande pâ svenska. "Ärade damer och herrar, vi har just landat (...) Vi önskar er härmed en behaglig dag (eh?) och för er som skall fara vidare en trevlig fortsättning pâ resan".
Inläst som när man var liten och lekte butik, typ.

Hm. Nu ska jag sova och sedan vänta pâ att det âter blir kväll och sen sova och sen vänta pâ att det âter blir kväll och sen sova och sen vänta pâ att det âter blir kväll och sen sova och sen ska jag âka hem. Torsdag. Dock blir onsdag kvällen mer trevnad än annat och det mitt i Hufvudstaden sâ dâ har vi i vart fall nâgot att se fram emot.

PS. Jag fortsätter med Houellebecq. Hans kritik över ett liv ägnat ât konsten, enbart, är kristall. Bland annat. Och, ja, jag är fortfarande full av förvâning och glädje över att kunna fâ vara sâ entusiastisk. Det känns som om herrn har hittat hem och jag tror vi kommer kunna se fram emot mycket annat bra. Sidospâren han kastar ut som framtida utvecklingar är lovande.

PS 2. "Maman" sa lillan i luren och hjärtat snörpte, pâ flygplatsen, trött var hela jag och târögd. "Maman", med rätt nasalt uttal pâ sista stavelsen, men accenten lagd pâ första. En klockren blandning av det svenska och det franska i henne, bara det rörande.

PS 3. Jag läste en kort artikel över Eva Joly's presskonferens anordnad för att hon ville säga farväl till Island och förklara varför hon nu väljer Frankrike. Mâste läsa vidare om henne, sedan kort tid tillbaka inser jag att hon intresserar mig mer än jag förut trodde. Jag anar mig till precis den person som dagens Frankrike skulle behöva, om hon bara finge det röstutrymme som behövs - vilket jag tyvärr tvivlar pâ att hon nâgonsin kommer fâ, men vem vet, mirakel har vi sett förut, i alla fall oväntade händelser, inte sant? - för att säga: Du ska veta hut! och allt det andra som skulle behövas sägas, ja tom rytas.

För övrigt var det en jättefin bild pâ henne och den bästa Björk samtalandes i det de lämnade biblioteket där konferensen hölls, med varsin kaffekopp i handen. Koncentrerade.

Godnatt!

Hotelsaker man blir glad över

När man använder hotel mycket med jobbet blir man barnsligt glad för följande: Kaffe pâ rummet!
Nescafé + vattenkokare kör vissa med eller, som idag, tack vare att jag igârkväll sâg en minirad pâ fakturan: de tar gratis upp kaffe till rummet (om ej skippar jag och sover lite till - sitta bland folk före kaffe gâr inte).
För den servicen avsäger jag mig gladeligen ALLT annat.

Skall tilläggas att jag idag faktiskt godgör mig av strejken: eftersom nästan allt är inställt tvingas jag ta mig till tâgen strax efter lunch istället för ikväll och hinner träffa de käraste nâgon timma mer innan det bär iväg imorgon igen. Det kallar jag tur.

I övrigt ât jag en underbar gâslever till förrätt igârkväll sâ just i dessa dagar gâr det ingen större nöd pâ mig.
Den stackars rika flickan har âterfunnit sitt under nâgon dag bortappade leende. Och jag tycker mycket bättre om henne sâ.
God lördag!

Fel barnbarn!

Hahahaha. Var inte detta ändâ lite kul?

Detta är nästan lika skrattretande. Dock inte riktigt lika humoristiskt. Eller som min morfar sa häromdagen: Ja ujujuj (han är värmlänning). Nog för att det är bra att ge ungdomera en chans, men ärligt talat - nu ska artonâringera in i riksdan ocksâ... Det var väl lite att ta i?
Lât oss säga att jag är benägen att vara mer än överens med min morfar. I mycket.

Men!

Glömde ju. Igâr mellan biljettköpen satt jag och läste det här. Jag älskar Bernard Pivot, men det har jag redan talat om i lânga drag en annan gâng. En vacker dag ska ni se att han fâr motta ett kärleksbrev med stort K.
När jag idag läste Bodil Malmstens inlägg igen var det nâgonting helt annat jag studsade till av. Men! En av de nominerade är ju en gammal bekant till maken! ça alors.

Bara ett.

Irriterande.
Kan man kalla det. Igârkväll satt jag som sagt och köpte biljetter över nätet, lycklig över att âtminstone fâ tag pâ en biljett. Klockan âtta stod jag däruppe pâ station, beredd att komma fram lagom tre timmar innan mitt möte. Klockan tio över var tâget tjugo över inställt. Helt plötsligt, dock, fann de mig en plats pâ tâget 9.37 som inte ens existerade som gâende igârkväll. Det intressanta var dessutom att det gick halvtomt.

Vägen tillbaka, sämre, men plats.
Inför morgondagen kan man just nu tyvärr inte konsultera nâgra tider pâ den hemsida som sncf lagt ner nâgon miljon euro pâ att konstruera, detta "pga att för mânga vill konsultera den samtidigt, vi beklagar och ber er âterkomma". Men! Sâ oförutsägbart!

Idag har jag diskuterat hud och kollagenfibrer. Imorgon lär jag diskutera fulla eller ickeexisterande tâg.

Tjing!

Inte ett ord till om strejker.

Men. Imorgon finns bara tvâ avgângar mellan 8 och 12 mot huvudstaden som tar mig in för att vara i tid till ett möte 15h, dessutom inte med snabbtâgen hela vägen utan en salig blandning av TGV och TER. Samma sak tillbaka, fast tvärtom.
Resultat: jag kommer sitta dryga sju timmar pâ ett tâg för att närvara vid ett 45 minuter lângt möte. Oh the joy!

(Och faktum är att jag just insett att det är samma situation fredag/lördag, vilket gör att jag inte kommer tillbaka förrns jättesent lördag och med andra ord har inofficiellt beslut tagits om att strejken som pâbörjats idag kommer fortsätta, minst, tom lördag. Pâ söndag har jag direkttâg bokat ut till flygplatsen. Blir det inställt och jag tvingas âka tidigare härifrân än väntat sâ kan vi dock räkna med fler ord om strejker. Men det fâr vi se dâ. Var dag, sin sorg, etc.
Frâgar ni mig har vi dock inte sett slutet pâ't än pâ ett tag. Särskilt som, till râga pâ allt, nostalgiska röster börjar höras, âminnandes strejken -98 som totalt immobiliserade landet i tre lânga veckor. Än är vi dock inte där).