Jaha, sâ sitter man här igen, vaken.
2 tankar i det mörka:
Vi sâg Harvey Milk här igârkväll, som gick upp i repris i samband med "Engelska veckan", anordnad av stadens fantastiska biograf. Gus Van Sant. Första filmen med rent uttalat homosexuellt ämne? Hursom.
Han har en talang, den mannen, att filma sina skâdespelare. (Med betoning pâ -e och ej -erskor, även om han gör även det mycket bra). Man kommer väl för alltid att minnas den blonde tonâringen i Elephant - hans grace. Eller killarna runt Cobain, ja Cobain själv, i Last days. För att inte tala om de unga skatarna i Paranoid parc, huvudpersonens nötbruna ögon och matta hy.
Det är han och Larry Clark som lyckas med detta. Det vackra hos var och en lyfts fram - varje skrymma, skönhet.
Harvey Milk inget undantag. Men däremot mycket mer klassisk i sin filmning än nâgot jag hittills sett av GvS. Sean Penn som jag de senare âren funnit allt mer hysterisk, allt mer säker pâ sin attraktionskraft (och därmed allt mindre attraktiv i mina ögon, men det är mina det), imponerade - till min förvâning, faktiskt. Han kändes nästan dämpad, som att ha gâtt med pâ att släta ut eget ego till förmân för personligheten HM och han lyckas utmärkt. Viktigt ämne, viktig kamp - och som alltid lämnas lite blodsmak i munnen när en vacker människa som ger allt för sin kamp och därmed omvärlden blir mördad.
Tanken nummer ett blir alltsâ - HM var helt klart sevärd. Gus Van Sant är rakt av sevärd. Jag längtar faktiskt till nästa, förhoppningsvis igen mindre klassisk.
Tanke nummer tvâ. Resultat publiceras frân en nordisk studie som menar att mobiltelefoner inte alls ökar risk till cancer. Spontana reflektionen blir att man gärna skulle vilja se in närmre i dessa siffror. Nâgot säger mig att det inte är vare sig förvânande (eller en slump?) att länder med företag som Nokia och Sony-Eriksson visar upp liknande resultat.
Men det hoppas jag bara är en nattens mörka tanke.
Frân början var detta tänkt att bli en blandad blogg, i bemärkelsen att alternera mitt vardagssprâk (franskan) och mitt modersmâl (svenskan). Det var givetvis alltför ambitiöst, läs orealistiskt; det blandade stâr hädanefter för det saliga innehâllet. Litteratur, film, sprâk och annat som i mina ögon är tänkvärdheter.
Pages
vendredi 4 décembre 2009
jeudi 3 décembre 2009
Uppföljning i form av ärtor
Till följd av gârdagens inlägg tänkte jag nu bjuda pâ en middagsidé som heter duga.
Den har alla rätt:
- nyttig
- snabb
- lätt
- billig
- god
- minimal disk
Tag 7 dl vatten, lât det koka upp i kastrull.
Under tiden hackar du en gul lök.
När vattnet kokar, lägg i lök + 500 gr frusna gröna ärtor, 2 kuber grönsaks (ell. höns eller 3e val kött- beroende pâ vad som finns hemma)buljong, samt mycket timjan.
Lât koka upp och koka 5 min.
Häll allt i mixer och mixa.
Häll tillbaka i kastull och tillsätt 1-2 dl grädde och värm.
Klart! Och jätte, jättegott.
(och parallell tips - kör dubbel sats, häll av buljong av en del av ärtorna och mixa dem med bara ytterst lite vätska och vips sâ har man ocksâ en formidabel ärtpuré som smakar gott till det mesta att lägga i frysen och tina en dag med ännu mindre ork).
Jo jag vet, jag borde nog blivit kokboksförfattare. Bli expert pâ alla rätt - lätt som en plätt, kunde första delen i den lââânga serien hetat.
Den har alla rätt:
- nyttig
- snabb
- lätt
- billig
- god
- minimal disk
Tag 7 dl vatten, lât det koka upp i kastrull.
Under tiden hackar du en gul lök.
När vattnet kokar, lägg i lök + 500 gr frusna gröna ärtor, 2 kuber grönsaks (ell. höns eller 3e val kött- beroende pâ vad som finns hemma)buljong, samt mycket timjan.
Lât koka upp och koka 5 min.
Häll allt i mixer och mixa.
Häll tillbaka i kastull och tillsätt 1-2 dl grädde och värm.
Klart! Och jätte, jättegott.
(och parallell tips - kör dubbel sats, häll av buljong av en del av ärtorna och mixa dem med bara ytterst lite vätska och vips sâ har man ocksâ en formidabel ärtpuré som smakar gott till det mesta att lägga i frysen och tina en dag med ännu mindre ork).
Jo jag vet, jag borde nog blivit kokboksförfattare. Bli expert pâ alla rätt - lätt som en plätt, kunde första delen i den lââânga serien hetat.
mercredi 2 décembre 2009
Varför blir jag sâ arg?
Det har jag funderat pâ hela eftermiddagen efter att under lunch pausen läst det här:
Ingen vill bli chef
i framtiden, i alla fall inte om chefsyrket fortsätter att se ut som det gör idag. 60 timmars veckor, krav på idelig vinstmaximering, obekväm dresscode, maxat ansvar, omänsklig prestation. Helt enkelt gastkramande heltidsarbete där barnen naturligtvis kommer i kläm på ett eller annat sätt.
Jag kom att grubbla över detta när jag läste någonstans att det i Storbritannien just nu pågår en diskussion om att förlänga "mammaledigheten" från nuvarande 39 veckor. Kritiker varnar för att det kan bli en kvinnofälla och hänvisar till Sverige som ett skräckexempel. För i Sverige är bara en av tre chefer kvinnor. I USA där man knappt har någon föräldraförsäkring what so ever ser det ljusare ut: där är varannan chef kvinna. Därmed borde man alltså enligt de här korkade siffernissarna inte ha någon föräldrapenning alls! Det blir mest jämställt. End of discussion. Att tänka ett varv till och inkludera barnens bästa i den här ekvationen orkas inte med. Att tänka ytterligare ett varv till och bena ut vad det är för fel på den svenska modellen görs inte heller. Låt mig hjälpa till. Ok, engelska siffergubbar, här har ni svaret och lösningen på er framtida föräldrapenning: Förläng den, men DELA den mellan föräldrarna. Exakt. Då blir det jämställt. Och jag kan lova er att inte en många, varken kvinnor eller män, kommer att vara så jäkla sugna på att chefa efter ett halvår med en bebis. Jobba ja, chefa nej! I det nära, dagliga umgänget med sitt spädbarn uppstår nämligen ett fortsatt behov av att vara en stor del av sitt barns liv. Man ser helt enkelt nya värden i livet. Att prestera och vinstmaximera kapital blir helt enkelt inte lika viktigt, tror jag.
Som om att vara chef vore det mest eftersträvansvärda i livet. Bisarrt.
och blixsnabbt, efter att ha läst diverse kommentarer om hur HEMSKT det är med folk som lâter sina barn vara pâ DAGIS för länge, att man mâste PRIORITERA sina barn istället för att jobba (ehhh?) etc etc och allt annat sâ kallat snusförnuftigt och som fâr mig att fullkomligt storkna, svarat det här utan att knappt hinna andas för att argumentera bättre:
Postad av: Fransyskan H, 14:27, 2 december 2009
Tova skriver "UK ligger lângt efter i detta". Vill bara tillägga att UK ligger vare sig före eller efter: Sverige samt de nordiska grannarna är ett UNDANTAG i den stora vida världen, med massor av mammor och pappor och barn som har jättefina relationer, trots att de inte har det lika finfint serverat som i Sverige. Inlägget och 90% av reaktionerna skulle inte kunna varit skrivna nagon annan stans. Sverige har det väldigt, väldigt bra. VAB tider finns inte utanför de nordiska gränserna, att kunna fâ gâ tillbaka till garanterad anställning, kräva att gâ ned till halvtid etc etc, spara barndagar tills barnen är jag vet inte hur gamla. Men därifrân att se detta som en norm att utgâ frân, det tycker jag är en ytterst nedsättande inställning. Eller förmodligen främst ovetande. Som akvariefiskar som tycker fiskar utanför akvariumet är löjliga som spenderar tid till att leta mat. Som utflyttad svensk skäms jag ofta över vâr svenska "vi-vet-vet-vad-som-är-bäst"-inställning - vi lâter som jätterika människor som helt tappat relationsförmâgan till de mindre välställda, som inte längre har förmâgan att sätta sig in i deras vardag - och som dessutom förmâr sig att kritisera de fattigare för att bara äta spannmâl när alla ju vet att kroppen behöver vitaminer. Läser vidare att barn inte ska "bollas" mellan olika barnflickor. Min dotter är bollad mellan flera och hon har det toppen. Hon har en jättefin relation till sina flickor och jag är ytterst glad och faktiskt mân om att hon inte bara har en fin relation till sin mamma - eller sin pappa. Sist anser jag att man kan prioritera sina barn som nummer ett pâ flera sätt . Chefskap eller ej, Inställningen att TID är det absolut mest betydelsefulla man kan ge sina barn fâr mig att rysa. Alla pekpinnar som utgâr frân EN norm fâr mig att rysa. Men tack, Sanna, för en i övrigt väldigt trevlig blogg. Jag blev lite förvânad över detta inlägget - men, man kan inte alltid tycka lika!
Jag inser att det inte behövs mer - tom mycket, mycket mindre - för att fâ igâng precis ALLA protestreflexer hos mig. (Beror det pâ fransyskan i mig? Eller bara pâ mitt allra innersta jag?). Tâl att funderas pâ...
Och jag inser ocksâ att jag nu redan börjat bli irriterad igen. Sâ: nu ska här ätas precis gjord gröna ärt-soppa, helt totalt självgjord (fast pâ frysta ä-or, sâ lite fusk, ok) - ja tänk sâ mycket man hinner tack vara alla barnflickor. Detta trots att man varit borta precis hela dagen frân halv âtta till halv âtta. Hahahahaha.
Ingen vill bli chef
i framtiden, i alla fall inte om chefsyrket fortsätter att se ut som det gör idag. 60 timmars veckor, krav på idelig vinstmaximering, obekväm dresscode, maxat ansvar, omänsklig prestation. Helt enkelt gastkramande heltidsarbete där barnen naturligtvis kommer i kläm på ett eller annat sätt.
Jag kom att grubbla över detta när jag läste någonstans att det i Storbritannien just nu pågår en diskussion om att förlänga "mammaledigheten" från nuvarande 39 veckor. Kritiker varnar för att det kan bli en kvinnofälla och hänvisar till Sverige som ett skräckexempel. För i Sverige är bara en av tre chefer kvinnor. I USA där man knappt har någon föräldraförsäkring what so ever ser det ljusare ut: där är varannan chef kvinna. Därmed borde man alltså enligt de här korkade siffernissarna inte ha någon föräldrapenning alls! Det blir mest jämställt. End of discussion. Att tänka ett varv till och inkludera barnens bästa i den här ekvationen orkas inte med. Att tänka ytterligare ett varv till och bena ut vad det är för fel på den svenska modellen görs inte heller. Låt mig hjälpa till. Ok, engelska siffergubbar, här har ni svaret och lösningen på er framtida föräldrapenning: Förläng den, men DELA den mellan föräldrarna. Exakt. Då blir det jämställt. Och jag kan lova er att inte en många, varken kvinnor eller män, kommer att vara så jäkla sugna på att chefa efter ett halvår med en bebis. Jobba ja, chefa nej! I det nära, dagliga umgänget med sitt spädbarn uppstår nämligen ett fortsatt behov av att vara en stor del av sitt barns liv. Man ser helt enkelt nya värden i livet. Att prestera och vinstmaximera kapital blir helt enkelt inte lika viktigt, tror jag.
Som om att vara chef vore det mest eftersträvansvärda i livet. Bisarrt.
och blixsnabbt, efter att ha läst diverse kommentarer om hur HEMSKT det är med folk som lâter sina barn vara pâ DAGIS för länge, att man mâste PRIORITERA sina barn istället för att jobba (ehhh?) etc etc och allt annat sâ kallat snusförnuftigt och som fâr mig att fullkomligt storkna, svarat det här utan att knappt hinna andas för att argumentera bättre:
Postad av: Fransyskan H, 14:27, 2 december 2009
Tova skriver "UK ligger lângt efter i detta". Vill bara tillägga att UK ligger vare sig före eller efter: Sverige samt de nordiska grannarna är ett UNDANTAG i den stora vida världen, med massor av mammor och pappor och barn som har jättefina relationer, trots att de inte har det lika finfint serverat som i Sverige. Inlägget och 90% av reaktionerna skulle inte kunna varit skrivna nagon annan stans. Sverige har det väldigt, väldigt bra. VAB tider finns inte utanför de nordiska gränserna, att kunna fâ gâ tillbaka till garanterad anställning, kräva att gâ ned till halvtid etc etc, spara barndagar tills barnen är jag vet inte hur gamla. Men därifrân att se detta som en norm att utgâ frân, det tycker jag är en ytterst nedsättande inställning. Eller förmodligen främst ovetande. Som akvariefiskar som tycker fiskar utanför akvariumet är löjliga som spenderar tid till att leta mat. Som utflyttad svensk skäms jag ofta över vâr svenska "vi-vet-vet-vad-som-är-bäst"-inställning - vi lâter som jätterika människor som helt tappat relationsförmâgan till de mindre välställda, som inte längre har förmâgan att sätta sig in i deras vardag - och som dessutom förmâr sig att kritisera de fattigare för att bara äta spannmâl när alla ju vet att kroppen behöver vitaminer. Läser vidare att barn inte ska "bollas" mellan olika barnflickor. Min dotter är bollad mellan flera och hon har det toppen. Hon har en jättefin relation till sina flickor och jag är ytterst glad och faktiskt mân om att hon inte bara har en fin relation till sin mamma - eller sin pappa. Sist anser jag att man kan prioritera sina barn som nummer ett pâ flera sätt . Chefskap eller ej, Inställningen att TID är det absolut mest betydelsefulla man kan ge sina barn fâr mig att rysa. Alla pekpinnar som utgâr frân EN norm fâr mig att rysa. Men tack, Sanna, för en i övrigt väldigt trevlig blogg. Jag blev lite förvânad över detta inlägget - men, man kan inte alltid tycka lika!
Jag inser att det inte behövs mer - tom mycket, mycket mindre - för att fâ igâng precis ALLA protestreflexer hos mig. (Beror det pâ fransyskan i mig? Eller bara pâ mitt allra innersta jag?). Tâl att funderas pâ...
Och jag inser ocksâ att jag nu redan börjat bli irriterad igen. Sâ: nu ska här ätas precis gjord gröna ärt-soppa, helt totalt självgjord (fast pâ frysta ä-or, sâ lite fusk, ok) - ja tänk sâ mycket man hinner tack vara alla barnflickor. Detta trots att man varit borta precis hela dagen frân halv âtta till halv âtta. Hahahahaha.
mardi 1 décembre 2009
Andalusien!
Blir det. 8 dagar i februari, det tror jag blir fantastiskt.
Sevilla, Cordoba, Grenada, Sevilla.
Vi, bara vi, en bil, hotell, vackra vägar vyer och städer, kultur, god mat, det var ju precis det.
Jag var ute efter.
Den som vill tipsa är sâ välkommen!
Sevilla, Cordoba, Grenada, Sevilla.
Vi, bara vi, en bil, hotell, vackra vägar vyer och städer, kultur, god mat, det var ju precis det.
Jag var ute efter.
Den som vill tipsa är sâ välkommen!
lundi 30 novembre 2009
Alternativet - CHE
4 timmar, det är mycket. 4 timmar, det är â andra sidan NADA när man är i gott sällskap.
Jag hade hört sâ mânga halvdana recensioner sâ jag väntade mig i stort sett ingenting och var ganska beredd pâ hemska hollywood manéer att irriteras pâ, en grimaserande Benicio del Toro etc etc etc.
Nu sâ här i efterhand kan jag bara undra om vi sett samma film. En av kritikerna minns jag skrev att "Soderbergh saknade distans till Guevarra". Den meningen har noll mening enligt min mening (!) dâ filmen ser allt just ur Guevarra's perspektiv - filmen utgâr mao frân att ingen distans ha. Det kan man ju sedan gilla eller inte gilla, men inte kritisera i sak.
Benicio del Toro gör här i övrigt sin bästa roll hittills - i vart fall av de jag sett. Kanske är det att âtergâ till spanskan som ger honom mer tyngd, mer ärlighet i sitt spel. Vad vet jag, men han gör det bra.
3 timmar hade jag redan ägnat unge medicinstuderande Che, pâ motorcykelresa genom latin amerika, (avbildad av Gael Garcia Bernal) en mycket vacker inledning till Soderberghs tva, pâ alla vis - en inblick i bakgrunden.
Ännu mer poetisk, ska dock sägas och bör ses först. Gemensam nämnare. Tystnad, landskap, totalt engagemang. Tills det snuddar vid galenskap. Den kombinationen rör mig.
Alla tre är grundade pâ Ernestos egna anteckningar - vilka i alla fall upplevs vara respekterade (och som även i sig är mycket läsvärda). En reflekterande, argumenterande person, som stâr fast vid sina principer, allt mer övertygad om att det gäller även om det innebär att dö med dem.
Slutet blir därmed ett logiskt avslut - ett av de fâ möjliga alternativ man kan tänka sig avsluta en sâdan livsresa. Tragiskt, men inte vare sig oväntat eller ologiskt.
Idag ligger timmarna kvar i bakhuvudet. Commandante Che Guevarra. En av de vackraste sângerna som skrivits (om honom) finner ni i tre versioner här, här och här.
I övrigt, men det är ju en väldigt modest parentes, känns det lite underligt att se en avbild av ens närmsta bli avrättad. Min närmsta som ungefär 9 fall av 10 här i livet blir tagen inte för ECV, men för BdT. Men det är ju som sagt en väldigt obetydlig parentes.
Jag hade hört sâ mânga halvdana recensioner sâ jag väntade mig i stort sett ingenting och var ganska beredd pâ hemska hollywood manéer att irriteras pâ, en grimaserande Benicio del Toro etc etc etc.
Nu sâ här i efterhand kan jag bara undra om vi sett samma film. En av kritikerna minns jag skrev att "Soderbergh saknade distans till Guevarra". Den meningen har noll mening enligt min mening (!) dâ filmen ser allt just ur Guevarra's perspektiv - filmen utgâr mao frân att ingen distans ha. Det kan man ju sedan gilla eller inte gilla, men inte kritisera i sak.
Benicio del Toro gör här i övrigt sin bästa roll hittills - i vart fall av de jag sett. Kanske är det att âtergâ till spanskan som ger honom mer tyngd, mer ärlighet i sitt spel. Vad vet jag, men han gör det bra.
3 timmar hade jag redan ägnat unge medicinstuderande Che, pâ motorcykelresa genom latin amerika, (avbildad av Gael Garcia Bernal) en mycket vacker inledning till Soderberghs tva, pâ alla vis - en inblick i bakgrunden.
Ännu mer poetisk, ska dock sägas och bör ses först. Gemensam nämnare. Tystnad, landskap, totalt engagemang. Tills det snuddar vid galenskap. Den kombinationen rör mig.
Alla tre är grundade pâ Ernestos egna anteckningar - vilka i alla fall upplevs vara respekterade (och som även i sig är mycket läsvärda). En reflekterande, argumenterande person, som stâr fast vid sina principer, allt mer övertygad om att det gäller även om det innebär att dö med dem.
Slutet blir därmed ett logiskt avslut - ett av de fâ möjliga alternativ man kan tänka sig avsluta en sâdan livsresa. Tragiskt, men inte vare sig oväntat eller ologiskt.
Idag ligger timmarna kvar i bakhuvudet. Commandante Che Guevarra. En av de vackraste sângerna som skrivits (om honom) finner ni i tre versioner här, här och här.
I övrigt, men det är ju en väldigt modest parentes, känns det lite underligt att se en avbild av ens närmsta bli avrättad. Min närmsta som ungefär 9 fall av 10 här i livet blir tagen inte för ECV, men för BdT. Men det är ju som sagt en väldigt obetydlig parentes.
dimanche 29 novembre 2009
1a advent och det där med tron
Sedan en vecka och mitt samtal med mamman som just förlorat sin son inser jag att jag funderat en hel del pâ det här - att det är adventstid späder givetvis bara pâ det hela ytterligare. "Jag är ju inte ens troende, sâ för min del - nu är det ju helt färdigt med honom". Sa hon och grät ännu mer. Jag höll med och sâ satt vi där och funderade pâ livsenergin, universum och att man kanske ändâ under nâgon form, nâgonstans, utan för den skull himlen och allt det där.
Dagen efter skrev jag till henne att det är klart att det inte är färdigt med honom. Och jag var med ens sâ övertygad. Inte riktigt medveten om precis vad jag är övertygad av, men övertygad. Lika mycket som jag är övertygad om min vad vi kan kan kalla det grundtro pâ livet. Vilken gör att jag kan sjunka lâgt, men aldrig sâ lâgt att jag skulle vilja ta slut pâ det. Alltid ett hopp bakom hörnet, alltid en sista utväg att försöka, att undersöka.
Det behöver ju ingenting ha med religion att göra, säger ni. Nej, det är klart det inte har. Det har ocksâ att göra med att jag haft kärlek runt mig, sedan riktigt liten, att jag haft turen att ha haft människor runt mig som gett mig den övertygelsen. Helt klart.
Men sâ kommer sâ advent och jag tittar pâ lillan, jag gnolar "Adventstid kom till mitt ensamma hus..." och inser att jag hört om sâ mycket Jesus i mitt liv, under hela uppväxten, att det faktiskt inte är riktigt klokt. Detta i en familj som absolut inte anser sig troende, detta i ett land där kyrkan och staten och allt det där. Men advent, det var ju alltid nâgot speciellt. Man väntade. Man fick känna sig lite helig inemellan. Man läste julevangeliet och fnissade, ôch visste inte riktigt om det var löjligt eller vackert. Men man hörde det. Och man, jag, tyckte om det.
Bland de vackraste stunderna under uppväxten var julottan. Tidigt, tidigt, jättetrötta var vi, men värt det. Vi satt där med mormor och morfar, mamma och pappa och det var fint.
èo_rankrike är det där sâ uppdelat sâ frâgan ställer sig inte. Man är religiös eller sâ är man det inte. Är man - familjen - det inte, dâ hör man aldrig talas om jesusbarnet, krubban, väntan. Religionen finns ej i skolan, vare sig den katolska eller nâgon annan. Min man, mycket allmänbildad och med höga diplom, fick koll pâ att det fanns 2 testament fyllda tjugo.
Nâgon slutsats finns inte att dra här. Jag kan fortfarande inte säga att jag är troende, men däremot kan man säga att jag varit omhuldad av folktron. Och tagit med det jag ville ta med. Sanna Lundell skriver fint om det idag. Hon har funderat en hel del pâ Jesus de senaste dagarna ocksâ hon och vikten eller inte att ta med det i julfirandet. Sista bisatsen summerar det hela ganska fint
Vi började med en fantastiskt fin konsert i Katarina kyrka. Jag och mormor rös av fröjd och helighet. Olga var riktigt uttråkad sista halvtimmen. Men jag tror att det var värt det. För jag minns också de hårda träbänkarna och körernas tusen verser och prästens monotona stämma som obotligt trista när jag var åtta år och hellre ville dutta med mina marsvin, men jag sitter nu här i vuxen ålder och njuter. Varför? Jo för att min mamma tog mitt motstånd i handen och tog med mig på sådana här konserter i tid och otid. Det är inget fel på att ha ha det lite tråkigt i bland, i synnerhet inte när något vackert planteras i en samtidigt.
Nu bor jag ju inte i Sverige sâ samma kommer det ju aldrig bli. Och det behöver det ju alls inte vara heller. Jag tror att jag kommer lyckas ge henne sâ mycket annat som fyller samma funktion. Upp till mig att klura ut vad och hur.
Dagen efter skrev jag till henne att det är klart att det inte är färdigt med honom. Och jag var med ens sâ övertygad. Inte riktigt medveten om precis vad jag är övertygad av, men övertygad. Lika mycket som jag är övertygad om min vad vi kan kan kalla det grundtro pâ livet. Vilken gör att jag kan sjunka lâgt, men aldrig sâ lâgt att jag skulle vilja ta slut pâ det. Alltid ett hopp bakom hörnet, alltid en sista utväg att försöka, att undersöka.
Det behöver ju ingenting ha med religion att göra, säger ni. Nej, det är klart det inte har. Det har ocksâ att göra med att jag haft kärlek runt mig, sedan riktigt liten, att jag haft turen att ha haft människor runt mig som gett mig den övertygelsen. Helt klart.
Men sâ kommer sâ advent och jag tittar pâ lillan, jag gnolar "Adventstid kom till mitt ensamma hus..." och inser att jag hört om sâ mycket Jesus i mitt liv, under hela uppväxten, att det faktiskt inte är riktigt klokt. Detta i en familj som absolut inte anser sig troende, detta i ett land där kyrkan och staten och allt det där. Men advent, det var ju alltid nâgot speciellt. Man väntade. Man fick känna sig lite helig inemellan. Man läste julevangeliet och fnissade, ôch visste inte riktigt om det var löjligt eller vackert. Men man hörde det. Och man, jag, tyckte om det.
Bland de vackraste stunderna under uppväxten var julottan. Tidigt, tidigt, jättetrötta var vi, men värt det. Vi satt där med mormor och morfar, mamma och pappa och det var fint.
èo_rankrike är det där sâ uppdelat sâ frâgan ställer sig inte. Man är religiös eller sâ är man det inte. Är man - familjen - det inte, dâ hör man aldrig talas om jesusbarnet, krubban, väntan. Religionen finns ej i skolan, vare sig den katolska eller nâgon annan. Min man, mycket allmänbildad och med höga diplom, fick koll pâ att det fanns 2 testament fyllda tjugo.
Nâgon slutsats finns inte att dra här. Jag kan fortfarande inte säga att jag är troende, men däremot kan man säga att jag varit omhuldad av folktron. Och tagit med det jag ville ta med. Sanna Lundell skriver fint om det idag. Hon har funderat en hel del pâ Jesus de senaste dagarna ocksâ hon och vikten eller inte att ta med det i julfirandet. Sista bisatsen summerar det hela ganska fint
Vi började med en fantastiskt fin konsert i Katarina kyrka. Jag och mormor rös av fröjd och helighet. Olga var riktigt uttråkad sista halvtimmen. Men jag tror att det var värt det. För jag minns också de hårda träbänkarna och körernas tusen verser och prästens monotona stämma som obotligt trista när jag var åtta år och hellre ville dutta med mina marsvin, men jag sitter nu här i vuxen ålder och njuter. Varför? Jo för att min mamma tog mitt motstånd i handen och tog med mig på sådana här konserter i tid och otid. Det är inget fel på att ha ha det lite tråkigt i bland, i synnerhet inte när något vackert planteras i en samtidigt.
Nu bor jag ju inte i Sverige sâ samma kommer det ju aldrig bli. Och det behöver det ju alls inte vara heller. Jag tror att jag kommer lyckas ge henne sâ mycket annat som fyller samma funktion. Upp till mig att klura ut vad och hur.
samedi 28 novembre 2009
Erkänner mig slagen
Jo. Det blev kaffedags och maskinen hann med en och en halv av de tvâ espresso jag tryckt pâ knapp om.
Sen lös det rött. Igen.
Han, häromdagen: Det händer alltid dig, har du märkt att det aldrig händer mig?
Hon: ??
Han: Det är sant, när det händer, händer det alltid dig, själv behöver jag aldrig ominitialisera pumpen.
Hon: Hmm.
Han: Vet du varför?
Hon: Nej.
Han: Därför att jag alltid tittar efter innan jag trycker pâ knappen om det finns tillräckligt med vatten. Om inte sâ fyller jag pâ. Resultat: det händer aldrig mig för det kan inte hända. Framförhâllning. Vet du att du inte är bra pâ framförhâllning.
Hon: I alla fall inte den sortens framförhâllning.
Han: Precis.
Nu hände det igen. Och det slâr mig att det är sâ sant, sâ sant. Jag kommer aldrig lyckas komma ihâg att titta efter innan jag trycker igâng om det eventuellt inte finns tillräckligt med vatten.
Sen lös det rött. Igen.
Han, häromdagen: Det händer alltid dig, har du märkt att det aldrig händer mig?
Hon: ??
Han: Det är sant, när det händer, händer det alltid dig, själv behöver jag aldrig ominitialisera pumpen.
Hon: Hmm.
Han: Vet du varför?
Hon: Nej.
Han: Därför att jag alltid tittar efter innan jag trycker pâ knappen om det finns tillräckligt med vatten. Om inte sâ fyller jag pâ. Resultat: det händer aldrig mig för det kan inte hända. Framförhâllning. Vet du att du inte är bra pâ framförhâllning.
Hon: I alla fall inte den sortens framförhâllning.
Han: Precis.
Nu hände det igen. Och det slâr mig att det är sâ sant, sâ sant. Jag kommer aldrig lyckas komma ihâg att titta efter innan jag trycker igâng om det eventuellt inte finns tillräckligt med vatten.
Men â andra sidan. Här stâr den ju sâ.
Dagens fortsättning: Klara - färdiga - gâ!
Ibland vet man inte varför, men man vaknar upp med nâgot obegripligt och omedvetet i huvudet...
Men inte bara det. Punkt nummer sist, som jag just inser inte ens var nämnd i listan, avtickad även den. Nu snart sâ! Advenststämningen... adventsstämningen...
...det syns knappt här, men är ändâ tydligt sâväl pâ tröja som pâ strumpbyxor.
Och det var först efter att ha tickat av nummer vet ej vilket i dagens-ordningen, nämligen marknaden - vilket efter ca tre sekunder hemma igen ger det här...
- en salig blandning av jordärtskockor, celleri, aubergine, äpplen och mango och annat smâtt och gott - först dâ insâg jag att det ju mâste vara sâ... för jag kunde ju helt enkelt inte motstâ dem i blomsterstândet och det var först när jag gick hemât jag förstod det:
Jag har vaknat upp med orange.
Vad det nu kan betyda? Rött: klara, orange: färdiga, grönt: gâ! Jag är kanske mao färdig?
Men med vaddâ?
Men inte bara det. Punkt nummer sist, som jag just inser inte ens var nämnd i listan, avtickad även den. Nu snart sâ! Advenststämningen... adventsstämningen...
Och nu ska här ut och tickas vidare: Lunch!
Samtal runt frukostbordet
- Vill du ha lite hallongröt? Mmm?
- Mmmm!
- Hallon. Framboise. Hallon är ett fint ord pâ svenska, framboise är ett fint ord pâ franska. Precis samma sak fast helt olika. Jättefint, eller hur?
- Mmmm!
- Ja mmm vad gott.
Över axeln hör vi:
- Och har du förklarat för henne än om att ordet framboise labelliserades pâ tolvhundratalet?*
- Ha ha. Nej, inte än, men det där kommer. Det kommer.
*Uttalades av maken som tycker jag är allmänt skadad sedan mina studier och sedan dess ser sprâkutvecklingen frân latin och framât framför mig över allt.
**i ordet framboise finns givetvis ingen labellisering öht. Det är jag som är sprâkskadad, han bara okunnig. Ha!
- Mmmm!
- Hallon. Framboise. Hallon är ett fint ord pâ svenska, framboise är ett fint ord pâ franska. Precis samma sak fast helt olika. Jättefint, eller hur?
- Mmmm!
- Ja mmm vad gott.
Över axeln hör vi:
- Och har du förklarat för henne än om att ordet framboise labelliserades pâ tolvhundratalet?*
- Ha ha. Nej, inte än, men det där kommer. Det kommer.
*Uttalades av maken som tycker jag är allmänt skadad sedan mina studier och sedan dess ser sprâkutvecklingen frân latin och framât framför mig över allt.
**i ordet framboise finns givetvis ingen labellisering öht. Det är jag som är sprâkskadad, han bara okunnig. Ha!
Dagens
1. Skriva in alla mina anteckningar och rättelser i min text
2. Komma iväg till vâr underbara marknad innan 12
3. Laga hundratals middagar och soppor till lillan - matberedare, storkok och frys är en fantastisk kombination
4. Allt medan jag umgâs med lillan
5. Äta lunch ute med henne och pappan
6. Finna tid till att inleda min läsning av Arnes Kiosk av Karin Stensdotter
7. Laga en riktigt god middag vars innehâll ej ännu är bestämd
8. Finna alternativ till Lost - säsongen redan slut och jag upprepar: jag gillar dess värld. Det är nâgot i den jag uppskattar alldeles väldigt. a. Jag gillar att dras med och det gör jag här - visst, ibland blir intrigen mer repetitiv och svagare, men samtidigt... Ha! det var sâ de tillslut fick ihop det (storyn goes att manusförfattarna i de första säsongerna slängde ut "pister" ât höger och vänster sâ de tillslut knappt hängde med själva, men de lyckas hittills riktigt fint, fâr se hur det blir till slutet som vi mao nu mâste vänta in ytterligare). b. Förmodligen att den erbjuder "en nivâ tvâ" av fantasi/magi och inte bara den allas vâr väl kända och fâ verk, tous confondu, lyckas med det c. igâr slog det mig: var och en i handlingen framställs alternerande som hjälte / misslyckad eller i alla fall svag. Men hjältebiten i det lilla glöms aldrig och den människosynen tycker jag är väldigt fin. Därför som alltid en liten tomhet. Men vi har mânga reserver i hyllan...
Jomenvisst - och dessutom regnar det!
Nu igângsättning av nummer 1. snabbt, snabbt innan hon vaknar.
Trevlig morgon!
Uppdatering. Vaken var hon redan, sâ lite smâljug i inlägget. Men nöjd. Och även nu, men korrekturet fâr utföras till tonerna av hennes spelmojäng, samt anka.
2. Komma iväg till vâr underbara marknad innan 12
3. Laga hundratals middagar och soppor till lillan - matberedare, storkok och frys är en fantastisk kombination
4. Allt medan jag umgâs med lillan
5. Äta lunch ute med henne och pappan
6. Finna tid till att inleda min läsning av Arnes Kiosk av Karin Stensdotter
7. Laga en riktigt god middag vars innehâll ej ännu är bestämd
8. Finna alternativ till Lost - säsongen redan slut och jag upprepar: jag gillar dess värld. Det är nâgot i den jag uppskattar alldeles väldigt. a. Jag gillar att dras med och det gör jag här - visst, ibland blir intrigen mer repetitiv och svagare, men samtidigt... Ha! det var sâ de tillslut fick ihop det (storyn goes att manusförfattarna i de första säsongerna slängde ut "pister" ât höger och vänster sâ de tillslut knappt hängde med själva, men de lyckas hittills riktigt fint, fâr se hur det blir till slutet som vi mao nu mâste vänta in ytterligare). b. Förmodligen att den erbjuder "en nivâ tvâ" av fantasi/magi och inte bara den allas vâr väl kända och fâ verk, tous confondu, lyckas med det c. igâr slog det mig: var och en i handlingen framställs alternerande som hjälte / misslyckad eller i alla fall svag. Men hjältebiten i det lilla glöms aldrig och den människosynen tycker jag är väldigt fin. Därför som alltid en liten tomhet. Men vi har mânga reserver i hyllan...
Jomenvisst - och dessutom regnar det!
Nu igângsättning av nummer 1. snabbt, snabbt innan hon vaknar.
Trevlig morgon!
Uppdatering. Vaken var hon redan, sâ lite smâljug i inlägget. Men nöjd. Och även nu, men korrekturet fâr utföras till tonerna av hennes spelmojäng, samt anka.
Inscription à :
Articles (Atom)





