Sedan en vecka och mitt samtal med mamman som just förlorat sin son inser jag att jag funderat en hel del pâ det här - att det är adventstid späder givetvis bara pâ det hela ytterligare. "Jag är ju inte ens troende, sâ för min del - nu är det ju helt färdigt med honom". Sa hon och grät ännu mer. Jag höll med och sâ satt vi där och funderade pâ livsenergin, universum och att man kanske ändâ under nâgon form, nâgonstans, utan för den skull himlen och allt det där.
Dagen efter skrev jag till henne att det är klart att det inte är färdigt med honom. Och jag var med ens sâ övertygad. Inte riktigt medveten om precis vad jag är övertygad av, men övertygad. Lika mycket som jag är övertygad om min vad vi kan kan kalla det grundtro pâ livet. Vilken gör att jag kan sjunka lâgt, men aldrig sâ lâgt att jag skulle vilja ta slut pâ det. Alltid ett hopp bakom hörnet, alltid en sista utväg att försöka, att undersöka.
Det behöver ju ingenting ha med religion att göra, säger ni. Nej, det är klart det inte har. Det har ocksâ att göra med att jag haft kärlek runt mig, sedan riktigt liten, att jag haft turen att ha haft människor runt mig som gett mig den övertygelsen. Helt klart.
Men sâ kommer sâ advent och jag tittar pâ lillan, jag gnolar "Adventstid kom till mitt ensamma hus..." och inser att jag hört om sâ mycket Jesus i mitt liv, under hela uppväxten, att det faktiskt inte är riktigt klokt. Detta i en familj som absolut inte anser sig troende, detta i ett land där kyrkan och staten och allt det där. Men advent, det var ju alltid nâgot speciellt. Man väntade. Man fick känna sig lite helig inemellan. Man läste julevangeliet och fnissade, ôch visste inte riktigt om det var löjligt eller vackert. Men man hörde det. Och man, jag, tyckte om det.
Bland de vackraste stunderna under uppväxten var julottan. Tidigt, tidigt, jättetrötta var vi, men värt det. Vi satt där med mormor och morfar, mamma och pappa och det var fint.
èo_rankrike är det där sâ uppdelat sâ frâgan ställer sig inte. Man är religiös eller sâ är man det inte. Är man - familjen - det inte, dâ hör man aldrig talas om jesusbarnet, krubban, väntan. Religionen finns ej i skolan, vare sig den katolska eller nâgon annan. Min man, mycket allmänbildad och med höga diplom, fick koll pâ att det fanns 2 testament fyllda tjugo.
Nâgon slutsats finns inte att dra här. Jag kan fortfarande inte säga att jag är troende, men däremot kan man säga att jag varit omhuldad av folktron. Och tagit med det jag ville ta med. Sanna Lundell skriver fint om det idag. Hon har funderat en hel del pâ Jesus de senaste dagarna ocksâ hon och vikten eller inte att ta med det i julfirandet. Sista bisatsen summerar det hela ganska fint
Vi började med en fantastiskt fin konsert i Katarina kyrka. Jag och mormor rös av fröjd och helighet. Olga var riktigt uttråkad sista halvtimmen. Men jag tror att det var värt det. För jag minns också de hårda träbänkarna och körernas tusen verser och prästens monotona stämma som obotligt trista när jag var åtta år och hellre ville dutta med mina marsvin, men jag sitter nu här i vuxen ålder och njuter. Varför? Jo för att min mamma tog mitt motstånd i handen och tog med mig på sådana här konserter i tid och otid. Det är inget fel på att ha ha det lite tråkigt i bland, i synnerhet inte när något vackert planteras i en samtidigt.
Nu bor jag ju inte i Sverige sâ samma kommer det ju aldrig bli. Och det behöver det ju alls inte vara heller. Jag tror att jag kommer lyckas ge henne sâ mycket annat som fyller samma funktion. Upp till mig att klura ut vad och hur.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire