Grrr det var för bra för att vara sant

"Att solen skiner utanfor kupefonstret over den vackra hostdagen, att i bagaget ha en nyinstallerad dator(...) gör inte lördagseftermiddagen sämre", skrev jag, och lade huvudet mot tâgsätet - det att jag sâg fram emot fyra dagar hemmavid, dâ jag därefter blir borta en vecka.

Nu har jag precis upptäckt att nâgon dator, nej det fanns det rakterskt inte med i bagaget. Den glömde jag pâ kontoret i huvudstaden. Saker som denna kan jag gräma ihjäl mig ât - inte blir det bättre av att tisdag, igen, är nationalstrejk sâ jag vâgar mig inte pâ att be om en skick. Jag mâste alltsâ in igen, mândag.

Grr.

Lycka ar

Att sjunka ned och luta sig tillbaka mot tagsatet, efter 2 mycket lyckade jobbdagar, och veta att man lamnar arbetet och huvudstaden bakom sig och har en och en halv timma framfor sig under vilka man, mol allena, skall fa befinna sig i storsta mojliga tyssssstnad.

Att solen skiner utanfor kupefonstret over den vackra hostdagen, att i bagaget ha en nyinstallerad dator - dar, ja!, bloggerfunktionen ladda-upp-bilder fungerar och allt gar trehundrafemtiofyra ggr snabbare - och Houellebecqs senaste rykande farskt inhandlad i knat att alldeles strax sla upp, gor ej lordagseftermiddagen samre.

Ja. Det ar en variant av odiskuterbar lycka, for mig.

Ladurée - ett tokfenomen i tiden

Igârkväll eftersom jag ändâ var nära den stora paradgatan, inte hade mycket tid - och pâ jakt efter en liten present till en lagom bourgeoise dam i övre medelârdern - tänkte jag: förenkla saken tjejen, gâ förbi Ladurée - det är ju tydligen vad alla älskar.

Cheesus. De smâ macaronerna, leurs macarons, nära tvâ euro styck - Styck!! - och kön ringlade sig lâng, lâng, lâng längs med de ringklädda kögângarna. Japanare, amerikanare, spanjore, fransmän ocksâ - ocksâ dumma tidsknappa jag - bland de pistaschgröna och pastellrosa kartonger med guldsnirklerier pâ, omvirade med diverse sidenband och annat smâtt och gâtt som fâr damerna att gâ nuts. 

Ladurée - ett fenomen i tiden. Givetvis anrikt, givetvis känt sedan länge, men jag tror ändâ att Sofia Coppola har en fin liten paragraf i sitt kontrakt med dem. Inget säljer som en regissörsdotter i sällskap med en Kirsten Dunst-sk Marie Antoinette i en beklädd reklamfilm.

Vilket är upprepat ocksâ i Miss Dior reklam filmen, regisserad av samma Sofia. Jag tror pâ den lyckliga slumpen, men inte i alla sammanhang.

Sedan dess är det more than crowded, sedan dess har de öppnat flygplatsbutiker. Sedan dess har det sockrade utbudet kryddats pâ med smâ notböcker för fyrahundrafemtioelva euro styck och presentkartonger, tomma, endast femton euro styck. Bland ack sâ mycket annat.

Jag stegade tillbaka, med en blandning av förnöjdhet - presentinförskaffningen var gjord och succégaranterad pâ ett kick - och totalt illamâende.

En liten hösthälsning

Igâr när jag gick mot hotellet, klockan var strax efter elva, arbetsdagen nästan avslutad, tycktes kavajen alltför varm - min tunna blus fladdrade i den ljumma vinden.

I eftermiddag har de förutspâtt tjugosex grader. Liknande överraskningar mottages varmt (!). Och jag hâller tummarna för att det fâr hâlla i sig även ikväll när jag äntligen gâr pâ helg, och varför inte ocksâ imorgon?

Roliga tillfälligheter - Larry Clark pâ Musée d'Art moderne de la Ville de Paris.

Larry Clark som jag nämnt bâde här  och alldeles nyligen här i ordalag som en av vâra främsta nutida regissörer - och som jag dâ upptäckte som fotograf - är sedan nâgra dagar tämligen aktuell här i landet.

En utställning har precis öppnats över hans fotografilivsverk pâ Musée d'Art moderne de la Ville de Paris - Kiss the past hello - en utställning man talar om som ett avtryck av en hel epok. 200 originalfoton.
Det är den första av dess sort i Frankrike, en verklig händelse i sig, och, inte nog med det, det rör sig ocksâ om den första fotografiutställning som nâgonsin blivit barnförbjuden i landet: förbjuden frân 18 âr.

Det ni! Man fâr se det mesta och de flesta. Men icke nakna pojkar eller sprutor, fotograferade av en höjdare. Vilket är en debatt som rör sig inte bara i mitt huvud, sâklart, men i vâgor över pressarna - och det är kanske väldigt nyttigt?

Kiss the past hello - fin titel, om ni frâgar mig.

Författarledtrâd

Till det här och det här.
Förutom faktum att det är första boken jag läser av författaren i frâga (och benämningen författare kan härröra till en författare av endera könet, vi är överens) och att jag tidigare ej ens varit i kontakt med författarens namn men förstâtt att det enligt mânga är ett misstag, skulle man kunna säga att om inte son-efternamnet stavats med endast ett -s och innehâllit en ârstid pâ engelska, sâ skulle man kunnat tro att det rörde sig om en, varför inte, svensk författare.

Well?

Uppföljning pâ "istället-för-kort-bokenkät"-quiz

Hm. Lite mer text innan jag lägger ut en ledtrâd vad gäller författaren. Annannan har benat ut bra vad gäller Dark. Här kommer övriga.


Den lilla utombordaren studsade oss fram över de gröna vâgorna. Bakom mig blev mitt skeva hus, som kastat ut bâde mig och min mor, mindre och mindre. Kanske hade vi aldrig varit önskade där. Jag kunde inte âtervända. Det gick bara att fortsätta framât, norrut, ut mot havet. Mot fyren.

Pew och jag klättrade lângsamt uppför spiraltrappan till vâra rum under luset. Fyren hade inte förändrats det minsta sedan dagen den byggdes. Det fanns ljushâllare i varje rum och biblarna som Josiah Dark lämnat kvar. Jag fick ett mycket litet rum med ett mycket litet fönster och en säng ungefär lika stor som en byrâlâda. Men eftersom jag inte var mycket längre än mina strumpor spelade det ingen roll. Hund-Jim fick sova varhelst han kunde.

Nu drar jag

Eller i varje fall imorgon bitti. Övernatta ska jag här, igen, stället där vi hamnar när det andra är fullbokat och jag hâller var gâng lite tummarna att det ska vara det, fullbokat, sâ att vi istället kan fâ hamna här. Igen.

Att vandra omkring bland tavlor, mot nattkröken, gör den absurda (hotel)existensen lite mer uthärdlig, ja nästan avundsbar i sin mystik (att dessutom fâ sällskap av en sâ trevligt tecknad Betty uppmuntrar det trötta sinnet, jag lovar).

Idag när jag googlade efter information att sända till en av vâra medverkande var det första som kom upp det här.


Eagles "Hotel California"
envoyé par Origine. - Regardez plus de clips, en HD !

Nästan spöklikt passande. And still those voices are calling from far away, wake you up in the middle of the night, just to hear them say...  Nattliga tavelvandringar - utmed vilka man räknar med att möta bâde det ena och det andra i de textilklädda, öde korridorerna som likt labyrinter aldrig tar slut. En helt annan, och glömd, epok gâr en till mötes.

...Relax,’ said the night man,
We are programmed to receive.
You can checkout any time you like,
But you can never leave.

(Man har hört den sâ mânga gânger att man kan varenda gitarrstrâk utantill - ändâ, när det gâtt ett tag sedan sist, är man nöjd att finna den âter - some dance to remember, some dance to forget).

Istället för "kort bokenkät"

Har jag bestämt mig för att haka pâ Annannan frân Världen sedd inifrân vad gäller aktuell veckas läsning.
Här kommer sâ denna torsdags litteratur-quiz:

      Plötsligt sâg han att klippväggen hade en lâng smal öppning, och öppningens kanter glänste, kanske var det malakit eller en järnâder som polerats av de salta vindarna. Mannen tog ett kliv framât, lät fingrarna glida över de ojämna kanterna och tryckte sig sedan halvt in genom öppningen och det han sâg förbryllade honom.
      Grottans väggar bestod helt av fossil. Han följde kontureran av fenor och sjöhästar. Han hittade det hoprullade avtrycket av smâ okända varelser. Plötsligt var allt väldigt stilla; det kändes som om han stört en närvaro, som om han snubblat in i ett ögonblick som inte var menat för honom.
      Han sâg sig nervöst omkring. Det fanns sâ klart ingen där, men när hans händer gled över den glänsande bräckliga ytan kunde han inte lâta bli att hejda sig. Han sâg pâ den mörka havsfläckade väggen, men hur kunde havet ha nâtt ända hit? Inte sedan syndafloden. Han visste att jorden var 4000 âr gammal, enligt Bibeln.
      Han pressade in fingertopparna i fossilens trânga spiral, kände pâ den som insidan av ett öra, eller insidan av... nej, han skulle inte tänka pâ det. Han ledde bort sina tankar, men hans fingrar fortsatta att röra sig över de runda âsarna i denna mosaik av former. Han stoppade fingrarna i munnen och smakade hav och salt. Han förnam tiden i eftersmaken. 
      Sâ, utan nâgon speciell anledning, kände han sig ensam. 
      Dark tog fram sin fickkniv och hackade pâ en bit av väggen. Han fick loss en urâldrig sjöhäst, stoppade den i fickan och âtervände till hunden. 

Nâgon?

Raderat lyxproblem

Och jag som anklagade Lillan... och anropade sierska...
När de hela tiden bara var inklämda längst in under ett av skrivborden.
Ibland är det bra att behöva krypa pâ knä pâ jakt efter annat.

Och dessutom fick jag mig ett par fina röda till sommaren, helt utan dâligt samvete (hehe).
/Nöjd.