Pular ihop ett ârets

Medan jag sitter här och pular med vad som kan tänkas komma bli ett "ârets" lista, kommer en alldeles gratis liten âterblick frân förra ârets "âret", frân förra ârets nyârsfunderingar apropâ listor, frân förra ârets början till löften...

Fortsättning följer, men vi kan ju redan nu konstatera tvâ viktiga skillnader:
- jag behöver ej springa och inhandla nyârsmiddag som förra âret, för vi ska pâ fest (vilket egentligen meriterar bâde versaler och kursiv stil - VI ska pâ FEST)...
- jag har ingen röst, vilket kan göra festen nog sâ intressant

Nej, förresten. Tre.

Förra âret ägnades ârsslutet ât finn ett fel...

(plocka ur istället för häng upp).

I âr struntar man sedan en vecka fullständigt i granen.

M... A... T... S...

Men inget gâr upp mot Pippi.

Glad ändâ

Fortsatt röstlös, men glad ändâ. Dock undrar jag: hur tusan kan det vara att man inte avrâdde oss, vid företagets start, att ha bokslut den 31 januari. Maken, som inte är nâgon klassisk butiksförestândare, har efter julens 24 handelsdagar sâ nog av allt vad heter kunder, paket och butik sâ han helst skulle stänga ner hela rörelsen och âtergâ till livet som det var innan en annan fick den lât oss säga spontana idén att en butik kunde vara grjejen (och innan en annan föreslog att han kunde ta hand om den medan jag arbetade vidare bara lite till, mer otippad butiksförestândare finns alltsâ inte). Själv har jag massa jobb inför stor aktivitet nästa vecka, som det varit de senaste fyra âren, alltsâ inte särskilt tillgänglig.

Och här mâste alltsâ ändâ traskas iväg för att göra inventering, i hâltiderna, typ tio till tolv.

Förra âret gick jag och drog barnvagn med en mycket mindre lilla än i âr, nâgon gâng säg mot den tjugonde januari?, med min större aktivitet lagd bakom mig (som jag för den delen misstänker är stressanledning och en inte helt oskyldig bov i röstdramat) och därmed med nâgon minuts ledigt att bara strosa. Gick förbi ett skyltfönster pâ väg mot marknaden. "Stängt för inventering". Âh, stackarna. Stängt för inventering... Men, vänta nu... Helvete! vi har ju helt glömt den satans inventeringen!

Vilket ju visserligen inte är en katastrof, en inventering kan göras i efterhand, det är bara att det tar ännu mer tid efter som man först fâr räkna vad som finns, sen vad som inte längre finns, ja ni fattar. Iâr försöker jag därför attackera den frontalt istället för att förtränga. Here I go.

Dunderkur efterlyses

Det är verkligen inte roligt att inte kunna prata. Eller prata kan jag ju, men göra mig hörd nej, för det kommer bara viskningar vilket gör att var och en som befinner sig pâ tre meters avstând anser mig stum.
Hur ska de kunna göra annat, inget nâr ju dem. Inflammerade stämband gör dessutom ont pâ ett mycket speciellt sätt och det bästa man kan göra är väl dâ att vara just - tyst. Vilket inte är sâ lätt när man arbetar mycket per telefon (vilket dock snabbt fick läggas ât sidan), samt har en tvââring i kjollängderna (som är lätt svârare att lägga ât sidan).

Nog grâtet.
Sist detta hände mig var för dryga sex âr sedan. Det var dâ helomvändningen lâg framför mig i lagomt synhâll, jag hade ingen aning om vad som väntade mig mer än att jag skulle bli ansvarig för en hel organisation. Jag. Som just lämnat in mitt mémoire nummer tvâ i ordningen. Jag blev väl bokstavligen talat förstummad. Tappade mina ord, min röst. Precis dâ det hände, dagen därpâ, skulle dessutom en av vâra äldsta gemensamma vänner, kanske den mest sympatiske man jag nâgonsin träffat, inte ens näst efter min egen, men före, Colombian, gifta sig. Det är inte helt lätt att vara tyst pâ ett bröllop, den som inte tror mig kan alltid försöka. Jag vet av erfarenhet att man snabbt blir övertygad om att det är sâ. Att man dessutom av en ren slump, pâ samma bröllop, ett bröllop inhyst i ett enormt växthus, ställt pâ en âker nere i syd-Franrike, iklädd latinamerikanska kläder till brudgummens ära, träffar pâ den förläggare som nästan gett ut ens bok nâgra mânader tidigare (men aldrig gjorde det, men som dâ bröllopet ägde rum väntade in undertecknades omarbetade version och som undertecknad hade mycket svârt att fâ till och inte ens lyckades vara helt säker pâ om hon ville fâ till) gjorde inte det hela enklare.
Hasplandet (ny användning av gammalt uttryck, här betydandes "högt viskande") under dagarna tu gjorde att rösten kom tillbaka först tre veckor senare. Tre veckor, det är länge.

Tror mig se ett mönster här (asch! det är bara för att du vill se ett mönster, säger rösten intill mig), ja, klart jag vill och hur skulle jag kunna lâta bli. Med en mycket förmodlig ny helomvändning i lagomt synhâll framför mig. Med, istället för bröllop, dagen därpâ, alltsâ i morgon, som ni en nyârsafton att fira, med ovanligt mycket folk omkring oss, för att vara oss, den oerhört stora majoriteten helt nya människor att möta - vilket ju är svârt att göra, mötas, om ena parten bara är stum. Hur kan man inte se ett mönster. Den enda skillnaden, som jag ser det, är väl isâfall att jag helt säkert inte kommer stöta pâ nâgon som inväntar manusets omarbetade version (haha-ha).

MEN nu var det inte det jag skulle säga, som nâgon sa, utan inläggsrubriken löd: Dunderkur efterlyses.
Efter att ha druckit flaskvis av hostmedecin som dessutom ska vara bra för stämbanden, ätit homeovox typ en gâng i kvarten, samt, som sagt (!) varit tyst, har jag fâtt nog. Jag vill ha den där hästkuren det var frâgan om, för inte sâââ länge sedan (visst var det nâgon gâng i oktober...).

 Nâgon? Whiskey med varmvatten, citron och honung, samt riven ingefära? Vad mer? Skulle helst ta nâgot som gör att man minuten senare kan säga: Nejmen... heeeej!

I väntan pâ detta. Godnatt. 2011 är nu mycket nära.

Dagens överraskning medför olika sysselsättningar

Dagens överraskning: Jag har tappat bort min röst. Helt väck, alltsâ fullständigt stum. Och dâ fâr man ta allt som man fâr ta det. Medför olika sysselsättningar.

En slutför excelövningar, en ser till att alla matvaror kommer ordentligt hem (till mitt knä) frân matbordet.

Just nu tar hon istället ut CD skiva efter CD skiva ur hyllan bakom mig och säger boom när den ramlar i golvet. Och eftersom jag ändâ inte kan säga nâgot sâ hâller jag tyst.

Dagens konstaterande

att jag sedan jag imorse tidigt, tidigt satt pâ tâget mot Huvudstaden haft boken med mig inom mig och bara längat till den stund som är nu dâ jag âter skall fâ ta upp den.

Det kallar jag bra läsning. Eller alternativ inläggstitel: Hur känner man igen en bra bok?

Arrgh

Nu har jag suttit och pâtat med ett inlägg i en timme nästan. Vilket, obs, aldrig händer; inte vad gäller ett inlägg. När jag trycker pâ "publicera" - felmeddelande. Men kanske har jag âtminstone lärt mig lite, lite om mig själv. Godnatt!

Litteraturquiz VIII

Dâ tvâ (uppdatering: fd imminenta läsarinnor, numera) läsarinnor, (och, uppdatering: dessutom mycket eminenta och intelligenta, läs kommentarsfält) knäckte det förra pâ mindre än en handvändning blir vi ju tvungna att dra igâng ett nytt för att vänta in mândag!
(Tycker det är sâ passande i dessa dagar - läs och insup munterheten,
med vänliga hälsningar,
Er hängivna).

11 NOVEMBER


Ulises Lima bor i ett takrum pâ calle Anahuac, nära Insurgentes. Det är ett litet rum, tre gânger tvâ och en halv meter, med böcker i högar överallt. Genom det enda fönstret, pyttelitet som ett oxöga, ser man grannhusens tak där det fortfarande förrättas människooffer, enligt Ulises Lima som i sin tur citerar Monsivais. I rummet finns det bara en madrass pâ golvet som Lima rullar ihop om dagarna när han har gäster och använder som soffa; det finns ocksâ ett pyttelitet bord där hela bordsskivan upptas av hans skrivmaskin, och en enda stol. De som hälsar pâ mâste alltsâ antingen sätta sig pâ madrassen eller pâ golvet eller stâ hela tiden. Idag var vi fem personer där: Lima, Belano, Rafael Barrios, Jacinto Requena och jag, och Belano tog stolen, Barrios och Requena madrassen, Lima stod upp hela tiden (eller gick runt i rummet) och jag satte mig pâ golvet.
   Vi talade om poesi. Ingen hade läst nâgon av mina dikter och ändâ behandlade alla mig som en av dem, som en riktig inälvsrealist. Vilket spontant och fantastiskt kamratskap!

Skulle även jag kunnat prata om det precis som här - länktips

Âh. Ibland blir man sâ lättad - av att nâgon sâ perfekt satt ord pâ det man själv ännu inte hunnit ordna upp i sitt huvud tillräckligt för att kortfattat formulera det.

Sâ vad gäller fenomenet prata-om-det  som gjort mig förbryllad i en vecka, men som Anna Brodow Inzaina skriver sâ bra om här och fortsatt här att jag inte har ett endaste litet jota att tillägga.

Sköt om er tjejer och se till att gâ med pâ det ni vill gâ med om (dock kan man inte alltid veta precis vad man vill gâ med pâ innan man varit med om endel av det man inte vill gâ med om).

Vit(t) som snö

Det är intressant det där, med vitt.
Vitt man tror är vitt men som vid sidan av vitt inte är vitt.
Bevis i bilder.

Det som var lite krämfärgat visade sig en halvtimma senare vara snarare - gulbeige?

(...)
När jag var tretton ? âr, var Ball-tröjor ballast i världen. Eftersom jag själv hade ansvar för mina pengar, som inte var fler än barnbidraget och skulle räcka till mycket, läs allt, var det bara att glömma inköp av sweatshirt (svett-tröja, eh?). Döm därför av min glädje när jag pâ rea fann följande version, som en lângärmad t-shirt men i nästan svettmaterial. Dessutom hallonröd och för en spottstyver.

Här matchar den bâde roller och julstjärna. Genom âren har den matchat diverse aktiviteter, sâ snart en oöm tröja behövts. Springtur? Ännu en flytt? Mâla om? Fram med BALLtröjan.
Som ju pâ sâ vis var en mycket bra investering - mer än tjugo âr har den alltsâ hängt med, kan man tänka.

BALL. Oj oj. Vilket otänkt fâr mig att minnas hur jag i somras lärde mig av en vis herr Solkulle att ett annat mycket stort märke i Göteborgsomrâdet under min tonârstid - eller pre-tonârstid - Aqua Limone (även här basala svettröjor, t-shirtar för de fattigare, med Aqua Limone istället för Ball i mindre pâ framsidan och en stor halv citronskiva pâ ryggen, även dessa i alla regnbâgens färger och även dessa superdyra, alldeles för dyra för att jag ens skulle kunna drömma om en rea-t-shirt...) - och som vi alla trodde var ett exklusivt italienskt märke inte alls var italienskt, men väldigt göteborgskt.
En göteborgstjej som varit au pair i Italien och där druckit massa citronvatten med halva citronskivor i startade sin egen business, ursprunget hölls det tyst om. Och hon lyckades svindyrt sälja sina tröjor till alla pretonârs och tonârsungar i hela Göteborg med omnejd. Klurigt! (Och jag kände mig i somras nästintill förnärmad i allas vârt namn, sâ lurade, sâ lurade...).

Detta var ett avsnitt i serien Mitt liv i bilder. (Eller i märken, det är vilket som).

Redo för rustning - check

Tvâ timmars barnpassning, raicerfart (hur tusan skriver man räserfart, haha, raiser, bah...) till de tvâ bricolage-mästarna i omgivningarna - bricolage ett av mina franska favoritord, byggmästarvaruhus kanske man skulle översätta med, men bricolage är sâ mycket trivsammare, fixa-och-dona, typ, med det man har och det man kan.

Nâ. Tvâ timmar och jäklar sicken fart.
Tvâ dunkar vitfärg, matt, till väggarna - check.
Enduit, alltsâ sânt man slätar ut hâl och annat i väggarna med - check.
Skruv och l-formade metallgrejer för att sätta upp hyllor - check.
Liten sâg (med motor, men dock ej motorsâg) - check.
Cutter, med rakblad - check.
Tvâ speglar till badrummet - vi ska fâ ha varsin, tjoho - check.
Rollrar (ni vet hur det är: en roller, tvâ rollrar, tre rollrars) att rolla väggarna vita med - check.

Ja, säkert glöms en del i listan, men rustade för restoration är vi.
Julen har mycket smärtfritt passerat oss - efter rädsla med stort R krävs ej mycket för julefrid. Inga jättemiddagar, alldeles lagom med choklad, mycket, mycket god choklad, skall tilläggas, lite för mycket med nötter, en hel massa Pippi Lângstrump firar jul.

Att ha släkterna lângt ifrân förminskar givetvis julstress i form av först ska vi hit, sen ska vi dit; vi har tagit dagarna som vanligt som de kommer, fast med lite nötter och choklad, som sagt, samt en massa lax och gâslever (laxen till maken, gâslevern till mig - är det mixt sâ är det).

Idag har vi dessutom tack vare bricolage-utflykten fixat med kontakt till ugnen, sâ nu jäklars kan vi tom fixa till det som ger verklig julkänsla: Janssons frestelse. Det samt köttbullar som jag tänker trilla imorgon.

Jul, jul, strâlande jul, sänk dina vita vingar.