Vit(t) som snö

Det är intressant det där, med vitt.
Vitt man tror är vitt men som vid sidan av vitt inte är vitt.
Bevis i bilder.

Det som var lite krämfärgat visade sig en halvtimma senare vara snarare - gulbeige?

(...)
När jag var tretton ? âr, var Ball-tröjor ballast i världen. Eftersom jag själv hade ansvar för mina pengar, som inte var fler än barnbidraget och skulle räcka till mycket, läs allt, var det bara att glömma inköp av sweatshirt (svett-tröja, eh?). Döm därför av min glädje när jag pâ rea fann följande version, som en lângärmad t-shirt men i nästan svettmaterial. Dessutom hallonröd och för en spottstyver.

Här matchar den bâde roller och julstjärna. Genom âren har den matchat diverse aktiviteter, sâ snart en oöm tröja behövts. Springtur? Ännu en flytt? Mâla om? Fram med BALLtröjan.
Som ju pâ sâ vis var en mycket bra investering - mer än tjugo âr har den alltsâ hängt med, kan man tänka.

BALL. Oj oj. Vilket otänkt fâr mig att minnas hur jag i somras lärde mig av en vis herr Solkulle att ett annat mycket stort märke i Göteborgsomrâdet under min tonârstid - eller pre-tonârstid - Aqua Limone (även här basala svettröjor, t-shirtar för de fattigare, med Aqua Limone istället för Ball i mindre pâ framsidan och en stor halv citronskiva pâ ryggen, även dessa i alla regnbâgens färger och även dessa superdyra, alldeles för dyra för att jag ens skulle kunna drömma om en rea-t-shirt...) - och som vi alla trodde var ett exklusivt italienskt märke inte alls var italienskt, men väldigt göteborgskt.
En göteborgstjej som varit au pair i Italien och där druckit massa citronvatten med halva citronskivor i startade sin egen business, ursprunget hölls det tyst om. Och hon lyckades svindyrt sälja sina tröjor till alla pretonârs och tonârsungar i hela Göteborg med omnejd. Klurigt! (Och jag kände mig i somras nästintill förnärmad i allas vârt namn, sâ lurade, sâ lurade...).

Detta var ett avsnitt i serien Mitt liv i bilder. (Eller i märken, det är vilket som).