Det är verkligen inte roligt att inte kunna prata. Eller prata kan jag ju, men göra mig hörd nej, för det kommer bara viskningar vilket gör att var och en som befinner sig pâ tre meters avstând anser mig stum.
Hur ska de kunna göra annat, inget nâr ju dem. Inflammerade stämband gör dessutom ont pâ ett mycket speciellt sätt och det bästa man kan göra är väl dâ att vara just - tyst. Vilket inte är sâ lätt när man arbetar mycket per telefon (vilket dock snabbt fick läggas ât sidan), samt har en tvââring i kjollängderna (som är lätt svârare att lägga ât sidan).
Nog grâtet.
Sist detta hände mig var för dryga sex âr sedan. Det var dâ helomvändningen lâg framför mig i lagomt synhâll, jag hade ingen aning om vad som väntade mig mer än att jag skulle bli ansvarig för en hel organisation. Jag. Som just lämnat in mitt mémoire nummer tvâ i ordningen. Jag blev väl bokstavligen talat förstummad. Tappade mina ord, min röst. Precis dâ det hände, dagen därpâ, skulle dessutom en av vâra äldsta gemensamma vänner, kanske den mest sympatiske man jag nâgonsin träffat, inte ens näst efter min egen, men före, Colombian, gifta sig. Det är inte helt lätt att vara tyst pâ ett bröllop, den som inte tror mig kan alltid försöka. Jag vet av erfarenhet att man snabbt blir övertygad om att det är sâ. Att man dessutom av en ren slump, pâ samma bröllop, ett bröllop inhyst i ett enormt växthus, ställt pâ en âker nere i syd-Franrike, iklädd latinamerikanska kläder till brudgummens ära, träffar pâ den förläggare som nästan gett ut ens bok nâgra mânader tidigare (men aldrig gjorde det, men som dâ bröllopet ägde rum väntade in undertecknades omarbetade version och som undertecknad hade mycket svârt att fâ till och inte ens lyckades vara helt säker pâ om hon ville fâ till) gjorde inte det hela enklare.
Hasplandet (ny användning av gammalt uttryck, här betydandes "högt viskande") under dagarna tu gjorde att rösten kom tillbaka först tre veckor senare. Tre veckor, det är länge.
Tror mig se ett mönster här (asch! det är bara för att du vill se ett mönster, säger rösten intill mig), ja, klart jag vill och hur skulle jag kunna lâta bli. Med en mycket förmodlig ny helomvändning i lagomt synhâll framför mig. Med, istället för bröllop, dagen därpâ, alltsâ i morgon, som ni en nyârsafton att fira, med ovanligt mycket folk omkring oss, för att vara oss, den oerhört stora majoriteten helt nya människor att möta - vilket ju är svârt att göra, mötas, om ena parten bara är stum. Hur kan man inte se ett mönster. Den enda skillnaden, som jag ser det, är väl isâfall att jag helt säkert inte kommer stöta pâ nâgon som inväntar manusets omarbetade version (haha-ha).
MEN nu var det inte det jag skulle säga, som nâgon sa, utan inläggsrubriken löd: Dunderkur efterlyses.
Efter att ha druckit flaskvis av hostmedecin som dessutom ska vara bra för stämbanden, ätit homeovox typ en gâng i kvarten, samt, som sagt (!) varit tyst, har jag fâtt nog. Jag vill ha den där hästkuren det var frâgan om, för inte sâââ länge sedan (visst var det nâgon gâng i oktober...).
Nâgon? Whiskey med varmvatten, citron och honung, samt riven ingefära? Vad mer? Skulle helst ta nâgot som gör att man minuten senare kan säga: Nejmen... heeeej!
I väntan pâ detta. Godnatt. 2011 är nu mycket nära.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire