Klart att det alltid kommer att finnas undantag. Men bloggare tar över, kommer i mycket ta över. Liksom mindre betald arbetskraft alltid tar över arbetstillfällena - förutom dâ det gäller topp-positionerna, där det istället betalas ut rejält.
Ett exempel är frilansande turistguidesförfattare, ett yrke som ligger mig nära till hjärtat dâ flera mig nära till hjärtat arbetat med det. För ett tiotal âr sedan var det ett yrke som ett annat. Fâ var de lyckliga utvalda att utöva det, men de fanns. Arbetsavtal, fast lön, regelbundna uppdrag. Prestige och mellan resorna andra uppdrag hos bokförlaget som ligger bakom. Idag är de fasta utbytta mot frilansande. Frilansande utan arbetsavtal, fast lön, regelbundna uppdrag och som fâr vara nöjda att fâ uppdraget, chansen att resa, ägna stor del av arbetsâret till en upplaga, till minimilön. Otacksamt? Passar det inte stâr det tusen âter. Om inte annat en student som gärna tar över, om han/hon sâ blir förvarnad och informerad tre dagar innan avresedag. Detta är nu bara att se som ett exempel.
Journalister? "Inte samma sak". Men vari ligger den verkliga skillnaden?
Ikväll var vi och sâg en film som vi valde av en slump eftersom den vi skulle se var inställd eftersom de anordnat specialseans av just den vi tillslut valde, med regissören inbjuden till samtal därefter. Intolerance av Phil Mulloy. Eller snarare Intolerance I, Intolerance II, Intolerance III. Skillnaden är viktig i sammanhanget.
Phil Mulloy är en brittisk satiriker och filmmakare. Han började med att vilja "göra film", älskade Bresson och Godard och hade för önskemâl att göra som de stora. Filma verkligheten. Hans flickvän redan dâ, Vera Neubauer, som han träffade när de bâda studerade film pâ the Royal College of Art, arbetade när de träffades med animerad film, alltsâ tecknad. Femton âr senare, när PM fortsatt sökte finansiering av en femtioelfte film (efter ca femtiotio refuserade), och samtidigt tecknade och mâlade en hel del, sa Vera: "Varför försöker du dig inte pâ att göra nâgot av dina teckningar, om inte annat sâ i väntan pâ att finna fiansieringen". (Min anteckning: Kvinnor är smarta).
Dâ tog det fart. Sedan dess har han filmat ett stort antal filmer - alla tecknade.
Efter filmen ikväll talades det mycket om just detta: pengar. Pengar, pengar, fiansering och obetald arbetstid.
Hur han blivit en hejare pâ att jobba snabbt, aldrig "teckna om" - tidsspill -, hur han hâller sig till "gängse format" i form av sâväl filmlängd ("alla dessa filmer som görs av "independent filmmakers" som aldrig blir antagna av TV av den enkla anledningen att de inte platsar i programtablâen pga längden; alldeles för fâ har fattat det.") som genre (science fiction, western, familjedramer - folk behöver dem för att acceptera dig) för att, inom vedertaget format, hitta maximal frihet till skapande och egen originalitet.
“The audience is familiar with genres and clichés, and I take advantage of that fact. They expect to see something, and I give them that, in order not to disturb their mind with what is not so important to me - in order to be free with what really counts".
Han har nu gjort ett femtiotal filmer. Om han vill tillbaka till "riktig film"? Kanske. Men kanske inte, "stora filmbudgets gör en nervös och är källa till oro - jag förlorar min frihet sâ snart det är tal om pengar för jag vet att det stâr sâ mycket pâ spel". (Skulle samma uttalande finnas om han verkligen sâg den stora filmbudgeten anlända, fâr vi kanske aldrig veta).
Men vad som är intressant är givetvis hur han lärt sig använda ramar för att ens ha möjlighet att göra sig hörd. Och hur han lärt sig spela med allt. Intolerance - nu visad som "lângfilm" är i verkligheten 3 kortfilmer. Den första fick han refuserad som projekt 3 gânger - fler än 3, men under 3 tidsperioder, 3 olika versioner. Tillslut valde han att egenproducera den, minut för minut. Total önskad längd, 10 minuter. Han hann till 9 klara minuter innan han en dag fann finansiering till alla tio. 15 dagar senare kunde han lämna in den färdiga filmen (och ingen förundrades hur han kunnat arbeta sâ snabbt!) - där han skrivit om slutet, för att öppna upp till en eventuell fortsättning. Den visades pâ TV vilket gjorde att han kunde förverkliga fortsättningen, Intolerance II. Den vann ett pris pâ en festival och när han mottog priset förklarade han att han mer än gärna, âret därpâ, skulle komma tillbaka och visa del 3. Om han tills dess fann finansiering. Under kvällen blev han uppletad av en tysk dam som gärna skulle finansiera den tredje och sista. (Den gjordes sedan i en tysk studio, där alla var betalda med regelrätt lön - utom Phil Mulloy).
Och vad som vidare är anmärkningsvärt i alla fall i min egen lilla privata värld är:
- det viktiga i att lära sig använda allmängiltiga eller vedertagna ramar till sin historia för att inom dessa ge fritt utspel för det "egna".
- det viktiga i att lära sig använda sin tid optimalt, dvs inte skriva om och skriva om och skriva om och skriva om, om du inte är ombedd att göra det.
- att aldrig glömma självdistansen - hur viktigt det än mâ vara för dig att fâ din historia pâ pränt, ja livsviktigt, sâ mâste du ändâ lyckas att samtidigt behandla det som nâgot som inte är existentiellt väsentligt. Utan det blir det för mycket prestationsângest, vilket (oftast) bidrar till dâlig "slutvara" (haha).
Hans kära Vera var även hon där. Hon har fortsatt i en mindre organiserad värld, presenterades - innan filmvisningen - som en mycket feministisk kvinna och -kämpe. En av hennes filmer, (inte alls lika mânga som makens och inte heller uppköpta av TV), visades som "förhandsfilm", pâ makens initiativ; var alltsâ inte programmerad som "egen film". Poetiskt, absolut, men autistiskt ointresserad av allmängiltiga format och ramar.
Lesson 2 to learn. Hon kan vara sâ mycket kämpe som helst, ha hur stark konstnärlig identitet som helst, det vore ändâ ett under om hon en dag fâr chansen att nâgonsin göra sig hörd/sedd av omvärlden. Hard characteristic of life.
Det var det. Godnatt!
Den som vill läsa mer om Phil Mulloy kan gâ in pâ hans hemsida här.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire