Det här tycker jag var en fin och dessutom mycket lugnt skriven text i sammanhanget.
Varför jag tycker sâ skulle givetvis kunna utvecklas ytterligare, men det har redan skrivits om tidigare bâde här, i andra sammanhang - om hur Sverige har den konstigaste och mest inofficiella kristenhet jag vet; kristenhet, men ocksâ inställning till kristenhet.
Men jag är sâ glad att ha med mig Blomstertiden. Jag är tacksam över att ha möjligheten att fâ lust att utbrista i "En vänlig grönska...", med ren naiv och lyrisk känsla, under de fâ dagar dâ naturen stâr som ny, med den där transparenta grönheten som dyker upp i skolavslutningsdagar, i Sverige, tidigare här.
För att inte tala om vilken känsla det var att, som barn, fâ känna sig lite allmänht helig, när man stod där med blomsterkransen, alternativt och tände ljusen i adventsstaken.
Inte sâ hysteriskt religiöst, men andäktigt. Och det är precis vad jag tycker Ulvaeus fângar i sin text - att det där med skolavslutning i kyrkan nästintill stâr över religionen, eller kanske är hjärtat i religionen: att fâ tillfället att upplyfta sig, âtminstone för en kort stund.
Att strunta i rondellhundarna, uppropen, pâven, "är ni Calvinister eller Lutherianer i Sverige", och bara fâ sjunga.
Ofta, ofta, har jag tänkt att den svenska kristenheten ligger just i sina psalmer - som i sig ofta, ofta lovprisar naturen om inte mer sâ i vart fall lika mycket som den där Gud i himlen. Det tycker jag är oerhört vackert att fâ bära med sig frân barnsben - och jag undrar helt krasst hur mycket jag skulle vara jag dem förutan.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire