Efter att ha läst det här, (och jag är ledsen för de som ej läser franska, men det är en artikel pâ franska), vill jag bara säga att jag ändrar mig. För tvâ veckor sedan skrev jag det här, och att jag angâende Polanskis arrestering först blev ledsen, sedan arg.
Efter att ha läst Mona Chollet's strâlande artikel kan jag bara säga: jag hade förmodligen väldigt fel. Jag blev först ledsen, sedan arg, men för fel sak. Jag var en av dem som, dâligt pâläst, främst tyckte synd om herr P. Och som läst det majoriteten av media ville att jag skulle läsa (vilket inte är en ursäkt snarare en förklaring). Mona Chollet argumenterar och tar sig tid och energi att argumentera hela vägen ut och efter att ha läst henne tror jag varje människa skulle ha svârt att vara för Polanski. Hon avslutar med att bla understryka faktum att flickan, 13 när det begav sig och kvinna nu, inte vill dra tillbaka sin anklagelse för att hon ändrat sig - men för att hon inte orkar med mer medial exponering och äntligen vill gâ vidare med sitt liv. Hon vidhâller faktum att hon blev vâldtagen, sodomiserad, det hela när hon var tretton och hade blivit ihälld champagne och tabletter, och detta av en internationellt känd regissör som var 42.
Ett annat exempel av liknande slag är just nu i alla franska media, där kulturministern Mitterand (!) fâr stâ till rätta "pga Le Pen's hysteriska dotter" till vad som intressant nog gâtt förbi samtliga media, nämligen hans självbiografiska bok, fyra âr gammal, där han förklarar hur han âker till Thailand för att umgâs med mycket unga pojkar för att bli av med sina homosexuella spänningar. Tyngdpunkten har legat pâ Fröken Le Pen's hysteri, inte pâ Mitterands pedofili.
Tänkvärt.
9 commentaires:
Tack för länken, en mycket intressant text. Jag blev verkligen förvånad över den franska kultursfärens reaktioner på den här affären!
Bâde ja och nej (förvânad). Dvs, dels flyter det omkring en viss tolerans kring hela den perioden (-68 och frihetstänkande... Cohn-Bendit publicerade, dâ, texter runt sexualitet och barn/tonâringar som idag skulle varit opublicerbara... Lolita av Nabokov som även om boken slutar med ett fördömande ändâ inte fördömer utan i mkt främst "förklarar varför mannens beteende framför den unga flickan blir som det blir" etc etc etc...). En slags romantisk bild av kärlek för alla och "artistens frihet" som är lite större och bredare än de vanliga dödligas. Sedan i just Polanski affären sâ är det bara att inse att den "lidit" av att franska media / fransk kultur i allmänhet svartmâlar USA. I detta fall har det ju faktiskt lett till en snedvinkling av hela affären - och det ända sedan det hände, dvs under trettio âr har den beskrivits som en olycklig hetsjakt av Polanski av ett hysteriskt Amerika, endast - och en hysterisk, halvt galen amerikansk domare. Mycket har utlämnats för att ge en komplett version av historien (som exempelvis "detaljen" MC âterger i sin artikel, dvs fotot domaren gâr igâng pâ frân den tyska ölfestivalen. Det är första gângen jag läser hennes version - däremot har jag läst ett antal skildringar av hur domaren blir galen när han fâr se Polanski ha kul pâ en ölfestival. Inte att han roar sig med en skock yngre flickor och poserar för att provocera? lite olyckligt i sammanhanget...)
Sedan gör det självklart inte saken lättare av att Polanski är kulturfrankrikes adoptivbarn, eller skyddsling, snarare - de alla andra utestänger, de välkomnas i frihetens land, lite. Och Polanskis historia ÄR ju fruktansvärt tragisk. Och väldigt romantisk (ung polsk man förlorar allt och alla i koncentrationslägren, flyr Europa och lyckas i USA, hans gravida hustru blir mördad, "lätt sexbrott" och flyr Europa där han gifter sig med en av Europas vackraste kvinnor ever - dessutom fransyska...). Läste ett helt reportage sâ sent som i september i ett väntrum, Paris Match mâlade upp en helt annan historia än den vi läser nu. Med massor av bilder, "historik", "fakta" - och bara faktum att han inte kunnat âka till USA men stannar i Frankrike är ju lite flatteur, och lite "filmisk", inte sant.
Sâ, ja och nej, förvânad.
Kanske beror min förvåning på att jag bor i ett land som till stor del är fransktalande men där värderingarna känns mer germanska - om man kan generalisera så grovt.
Det tror jag faktiskt att man kan!
Jag reagerade på ditt tidigare inlägg, men ville inte gå i polemik. Dessutom var jag väl medveten om att jag sitter i den omvända situationen, dåligt påläst i ett mycket fördömande land (de i Hollywood börjat tydligen ångra sitt stöd). Jag läste också en mycket bra artikel om hur hela affären är en påminnelse om att vi gärna vill se våldtaktsmän som skumma typer i mörka gränder. Inte brorsan, jobbarkompisen, dagispappan, eller för all del den charmige, begåvade filmressigören som ju var så trevlig! Hittar tyvärr inte artikeln men tror den kan förklara en del av stödet han fått. "Men jag har ju träffat honom, han är ju en av oss!"
Däremot verkar ju en del normalt intelligenta personer uttala sig otroligt korkat. BHL har tydligen kallat det en ungdomsförseelse, Polanski var 42 år! Och det handlade ju faktiskt om att droga och våldta. Och hans tragiska bakgrund kanske är en förklaring till hans beteende men knappast ett frikort till att göra som man vill. Inte heller att han var på väg till en filmfestival, vilket beskrivits ungefär som han hade arresterats i kyrkan där han sökt fristad. Många verkar faktist tycka att lagen inte ska vara lika för alla.
Hur ska unga utnyttjade tjejer våga anmäla när tom deras idoler filmstjärnorna säger att det här är ett OK beteende av äldre män med makt?
Var mamman var (ingen har mig veterligen nämnt pappan!) eller om offret vill dra igång apparaten igen har faktiskt inte heller någon relevans. Som tur är bestämmer inte offren straffen utan rättsväsendet. Tänk er alternativet!
Polanski lär knappast gynnas av att Hollywood och fransmän stöttar honom, jag tror det gör resten av allmänheten ännu mer mistänksam här i USA.
Sedan finns det säkert domare som vill dra politiska poänger, varför arresteras han först efter 30 år? Domare här väljs till sin ämbeten.
Inget att tillägga. Och tveka inte att "gâ i polemik" här om liknande situation uppstâr i framtiden. Jag tycker om att förstâ när jag har fel! (ju snarare desto bättre...).
Jag tror att BHL och mânga med honom helt enkelt hamnat i "kulturfällan", man vill helt enkelt koncentrera sig pâ den Polanski är idag, de filmer han gjort etc, vilket ju â andra sidan är väldigt olyckligt när man, som BHL, har en röst som är sâ väl hörd. Som filosof kan jag tänka mig att hans första reaktion var "man ska vara för frihet och icke-moraliska stândpunkter" och sen glider det iväg och sagt är sagt. Âterstâr att se hur det hela utvecklar sig. Här "pâ denna sidan atlanten" var det mycket som svängde när en amerikansk journalist publicerat, ord för ord, flickans vittnesmâl. En ögonöppnare för mânga, dâ det för första gângen blev konkret tal om vâldtäkt.
Men jag är ju så konflikträdd, hehe! Jag kände nog främst att jag inte läst på, och hade inte riktigt lust att läsa på, det hea kändes otroligt olustigt när man ser stjärna efter stjärna bete sig som vore det hela McCarthyism.
Men nu tycker vi ju lika!
Måste också tillägga at det är så sympatiskt med människor som ändrar åsikt ibland!
Det är bara dumbommar som aldrig ändrar âsikt, eller hur var det man sa...?
Enregistrer un commentaire