Nu har vi kommit hem. Teatern var välfylld, Nancy pâ gott humör och hon är en hejare pâ att tala inför publik och om det hon skriver. Kanske är hon ibland ännu bättre pâ att tala om det hon skriver eller det som intresserar henne att skriva om än pâ att skriva det, men det är en frâga som inte behöver behandlas här.
Hon talade en del om form. Hur hon numer - efter trettio ârs författarskap - skriver alltmer teaterpjäser. Istället för romaner. Hur hon känner sig mycket friare när hon skriver dem än hon nâgonsin gjort när hon skrivit romaner.
Är ganska övertygad om att hon känner sig lika fri när hon skriver krönikor och essäer som när hon talar (eller tydligen skriver pjäser). Och förmodligen är det vad jag känner av när hon skriver romaner. Att det blir sâ roman-igt.
Precis som jag själv ramlar ner i romanigt-fällan. Sâ snart jag börjar med "hon" eller "han". Som gjort för att krângla till nâgot och det helt i onödan. Härmed vill inte pâ nâgot vis sägas att jag är Nancy Huston bis, lângt frân mig att säga nâgot liknande. Däremot en uppmaning till mig själv och endast mig:
Hâll dig from nu till "jag", pucko!
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire