Den lilla väskan

Ska nu snart packas igen. Snart, snart. Tänker jag - och minuterna blir till halvtimmar som blir till timmar. Och nu har jag snart övertygat mig själv om att det kan fâ vänta till imorgon. Ska ju bara vara borta tvâ nätter, sâ det kommer gâ fort att fâ ihop'et. Tills vidare sitter jag och njuter av tystnad och mörker. Det är allt lite knasigt det här, att det blir sâ mörkt, sâ fort, och dâ blir det det ändâ inte förrän vad - halv sex? Vid sjutiden känns det som nio och vid den här tiden som midnatt sedan länge. Och man jublar när man inser att klockan bara är tio och att det fortfarande är flera timmar kvar innan sömn. Att man fortsatt kan hata det sâ , att behöva lägga sig. Det gâr inte över. Gör allt för att lura till sig nâgra minuter, nâgon timma. Den lilla väskan fâr vänta lite till. Âker ju inte förrän imorgon, lunch.

Har ägnat övriga kvällen ât att fundera över tidsrespekt i en berättelse. Vad som händer och inte händer när man lägger in en tidsbrytning. Ska jag eller inte? För en ellips är en sak. En tidsbrytning en helt annan. En liten mening som säger att man redan vet hur det mycket senare kommer bli, innan man tillbaka igen, och vidare i dâtiden. Effekterna kan vara väldigt olika. Man kan vilja lägga dit brytningen för att fâ till suspenseffekt. Men det kan falla platt. Man kan vilja lägga dit det pga en önskan om transparens. Vilket kan hjälpa läsaren att läsa resten med "rätta" ögon. Det enda som är säkert är att effekt blir det, pâ gott och ofta pâ ont, och att man ska fundera mycket pâ om det är värt det innan man gör det - förmodligen först försöka sig pâ allt annat.
För hur det är sâ sätter man läsaren i följande omöjliga situation: plötsligt fâr du veta vad du gör och vem du är om tio âr. Vilket leder till följdfrâgor att ta med i beräkningen. Om vi plötsligt visste det - skulle vi njuta mer av de tio âren? Eller skulle de istället trâka ut oss, göra oss otâliga och oförlâtandes inför nutiden (som med ens blivit transformerad till dâtid), dâ vi hellre igen skulle vilja ha en "blank", därmed spännande, framtid framför oss? Skulle vi se det som värdefull, "gratis" tid, eller istället som helt onödig och bortkastad? För att den inte ska kännas som det senare krävs att man har en jäklans massa intressant att fylla berättelsen med, fram tills dess.
Kronologisk berättelse har mao sina fördelar. Varje ny dag, en ny upptäckt. Bara det = suspens. Hm.