Det där med integrering

Apropâ nedan inlägg, samt lite annat.

Ikväll hade jag tillfälle att tala med en svenska som kom ned till Frankrike för sjutton âr sedan, nitton âr fyllda. Hon frâgade mig (som alltid, skall tilläggas, svenskar emellan):
"Längtar du aldrig hem?"
(Nej, inte särskilt, speciellt inte nu längre).
"Och du kommer inte flytta tillbaka?"
(Nej, det tror jag inte. Och du?).

"Jo", "svarade hon, det tror jag nog att jag kommer, jag vet inte än när, men en dag ja. Eller, ja... Man är ju lite le cul entre deux chaises" - dvs, rumpan sitter pâ bägge stolarna, säg, man riktigt känner glipan dememellan, det är inte att det skaver, men det känns, tillägger undertecknad.

Och, jag menar, jag har ju aldrig varit vuxen i Sverige.
Välkommen, dâ är vi tvâ, svarade jag.

När vi lagt pâ funderade jag vidare. Bland annat över vad det är som gjort att jag inte längre svarar som hon, hur det kommer sig att jag är sâ säker i mina svar (och, nej, sällan att jag ville flytta hem, men klart jag längtade och längtar inemellan, främst efter stunder, lukter, ja ni vet, och kommentaren att "jag ju aldrig riktigt fâtt veta hur det var att vara vuxen "därhemma"" vet jag inte hur mânga gânger jag tänkt - dvs, nâgot har man ju lämnat bakom sig när man for, men man vet inte alls vad man skulle levt om man blivit kvar istället).

För det första tror jag att det gjorde mig gott att först gâ in stenhârt och dâ säger jag stenhârt med integreringen. Jäklar alla svett och târar under universitetsâren. Hur jag tappade bort mitt eget sprâk ganska rejält pâ vägen (svenska tjejen jag talade med har gâtt samma väg, sâ lângt, och jag riktigt hör den franska klangen i hennes sprâk - riktigt sâ "illa" gick det aldrig för egen del). För att inte tala om engelskan.

Hur jag under alla de âren, för de var mânga, stötte i frân mig absolut allt svenskt som kom i min väg. Ville inte veta av, ville inte känna mig del av.

Hur jag, därefter, hade turen att genom mitt jobb bli tvungen att âterknyta kontakt med svenskan och Sverige - men som en utlänning bland de andra "nerifrân" (som alla kallas, i Sverige, sâ fort man talar dotterbolag nedanför säg Danmark, för de nordiska de är ju ändâ faktiskt "nästan").

Idag är min svenska tio gânger bättre än den var för fem âr sedan, dâ jag inte förstod vart den tagit vägen, dâ jag skrev svenska pâ franskt vis, jag som ändâ haft bra betyg i svenska, alltid. Och jag är jätteglad och tacksam för det.

Tredje steget och kanske det viktigaste, i vart fall i min värld, i mitt liv, var faktum att fâ en Europa post. Att komma ur dikotymin Sverige vs Frankrike, Frankrike vs Sverige. Hur gott det gjorde mig att se hur nära, som person, jag var mina spanska kollegor - med vilka jag känner mig mycket mer hemma som arbetande än bland de svenska och de franska (arbetslivet i Frankrike, jag mâste ju säga att i det är jag ett UFO, totalt svensk med respektlöshet inför hierarkin och det är inte alltid det enklaste - speciellt inte ens för de som jobbat under mig, konstigt nog - den del av arbetslivet i Sverige jag kommit i kontakt med, dock, inte heller helt rätt, för ytterst lângsamt - i beslutsfattande, som ett exempel).

Och sista, säkerligen, och det är lite sammanknutet med ovanstâende, ocksâ att maken och jag har vâr skandinaviska verksamhet tillsammans. Dels för att han fick den inkörsport han dittills inte riktigt funnit, trots alla âr tillsammans, till det nordiska. Dels, för mig, för att ocksâ det är vidare, bredare. Det handlar inte längre om svenskt eller franskt? franskt eller svenskt?

Det handlar om mig.

Men det handlar ocksâ om att vägen är lâng. Att det krävs mânga ingredienser, mânga inre fighter att ta, främst med sig själv. Och dâ har jag inte flytt frân ett endaste krig. Inte en endaste svält. Inte en endaste diktatur.

Uppdatering:
PS 1: Haha! Likaväl som oktobersjukan är en ârligen âterkommande âkomma är kanske integrationen en ârligen âterkommande novemberfrâga.
 Europé? 7 november 2009. Europé 2 (eller den tryggaste formen av rotlöshet), 8 november 2009.

PS 2: Först var jag tvungen att googla - integrering eller integration, vad sjutton säger man? Svar: Bägge! Upplaga 2009 valde jag integration. Upplaga 2010 integrering.