Morgonfundering, 2.

Âh, sâ fint hon skriver, Charlie. Om ârstiden som hastar pâ en, om irrfärden som blir vallfärd, om resan viktigare än mâlet, nâgot redan Montaigne visste alldeles utmärkt.

Och jag tänker pâ oss, alla vi nordbor. Som har ârstiderna sâ till den grad inpräntade i oss, som har naturen som präglat oss kanske mer än vâra föräldrar. Det är svârt att säga vad det är att vara svensk, men ett är säkert - vi har ögon känsliga för grönt, som Annannan sâ fint uttryckte det häromsistens. Och vi lever upp med vâren, likt den natur som omger oss. Vi anser vâr natur och dess förlopp som normalitet. När det är sâ mycket extremitet det bara kan bli.

Den lânglivade vâren, som följer den mer än lânglivade vintern. Som följs av den kortlivade sommaren, och en lâng höst. Och hur det än är sâ förtränger vi allt utom den lânglivade vâren. Och de lätträknade sommardagarna. Naturen är ändâ för finurligt konstruerad.

Note to self: Apropâ det Charlie skriver - att man vinner nâgra mânader apropâ vâr här jämfört med norröver. Men att man ocksâ förlorar den igen dâ allt gâr sâ in i norden (!) snabbt och sâ är det över. Det bästa man kan göra är att ta en tur norröver i Juni. Det har jag lyckats fâ till en gâng under mina femton bortvarandes. Dâ har man vunnit dubbelt upp och fâr lukta pâ syrener och förgätmigej än en gâng pâ ett och samma âr.