Uppdatering

En liten en, denna sena timma, mândag natt, bara för att säga att, ja. Kanske tog jag i sist. Och inte hinner jag rensa upp dessa dagar, och det kanske bara är en del i ta i för mycket. Men nu är jag inte heller den som gillar att vara den och inte heller gillar jag att klaga för klagandets skull sâ snart hoppas jag vara ur den, kluvenheten, som jag börjar bli sâ himmelens trött pâ.

I väntan pâ detta kan jag bara konstatera att jag idag haft ytterligare tre, tyska, besökare, som alla hamnat här genom hairmenstyle och Dolph Lundgren. Visst är det lite mystiskt? Var ska detta sluta?

Och jag tackar Jorun för en kommentar som värmde i höst? vinter? mörkret. Jättemycket.
Livsafasi, det är ju sâ precis!

Förutom detta kan ocksâ tilläggas att jag efter mitt utbrott pâ planet igârkväll läste ung. halva Ian McEwan's "Cementträdgârden" (?? le jardin de ciment är i alla fall den franska titeln) och den imponerar mycket mer pâ mig än vad jag hittills försökt läsa av densamme, vilket inte är jättemycket, men som hittills fâtt mig att tänka ah! overrated. Men denna är det inte, vilket jag är tämligen glad för. Dessutom är pocketupplagan hos Points jättefin. Röd, med stora, moderna bokstäver - vilket inte är lite för att vara en fransk pocketupplaga, det är typ den enda av liknande slag jag nâgonsin sett, samt med en kaktus i kruka, mitt pâ. Âterkommer kanske i ämnet och tills dess kan jag bara säga: Lästips!

Ja ni ser, nu börjar jag igen. Tystnad var det jag bad om, största möjliga.
Godnatt.

jesus vad ointressant (uppdatering: ett lätt överhysteriskt inlägg).

För intresseklubben skriver jag nu följande:
- ikväll när jag kommer fram till hotellet blir det om jag hinner rejäl upprensning
- jag ursäktar mig härmed for ett stort antal högst ointressanta inlägg pâ det senaste
- vilka till mycket är frukten av en existentiell och profesionnell kluvenhet, vilket ju lâter väldigt pseudodjupt men likförden är sant
- de är därav ocksâ frukten av ett distraktionsbehov, men det tillfredsställer man pâ ett i efterhand mer tillfredsställande sätt genom att läsa en bok, se en film och, framförallt, hâlla tyst.
- jag ar helt enkelt ytterst trött, fysiskt och pâ mig sjalv, och konstaterar att jag âter sitter pâ flygplatsen och undrar vad jag gör här, en söndag, lângt frân de mina, pga jobb.
Tills vidare inspiration infaller önskar jag er en trevlig kvall och vecka.

Hej pâ ett tag.

MiniPS: bara för det sâ kommer här ännu en liten ointressanthet. Visst är det ändâ lite intrigerande att jag de senast dagarna haft mer än 5 besökare, alla frân Tyskland, som alla kommit hit via hairmensstyle.com och fotot pa Dolph Lundgren... Man är inte profet i sitt hemland, eller hur var det?

Uppdatering, oktober: Hm... Förbaskad stolthet, hette det, inte sant? Vilket utbrott, - eller utbryt. I efterhand tes det sâ överdrivet men när man är mitt i det är det tvärtom. Nu har det mesta klarnat. Lâter ändâ detta fâ stâ kvar för egen privat ihâgkomst av en upp och ned vänd tidsperiod.

15 middagar senare - ett omskrivet inlägg.

Obs! Inledande förtydligande: omskrivet = ett inlägg jag skrivit om. Inget annat.
Originalinlägget skrevs efter att jag en sen mândagkväll, för tvâ veckor sen, hade avklarat storkok av 15 burkar barnmat. Och innan jag somnade undrat vad sjutton jag höll pâ med.

Efter att ha varit borta ett stort antal nätter september - och oktober annonserat sig än värre - hade jag sagt: Âk du iväg nâgonstans. Ta bilen, ta med dig nâgra bra skivor. Kan du verkligen behöva. Jag tar det. (Barnvakten var borta, han tar normalt mândagarna ensam; jag var nu hemma för att jobba hemifrân, med tanken att lite kan jag alltid jobba ändâ, hon somnar väl).

Hon somnade inte. Och jag fick ett antal mycket tydliga illustrationer av uttrycket "att hänga sin mamma i kjolarna". (visst är det ung sâ?). Jajamen. Upp och stâ. Heeela tiden.

Den eftermiddagen funderade jag en hel del.
Mânga sa innan: "Klart du ska".
Mânga sa efter: Och visst är det bara att "herregud, vad gjorde vi innan hon/han kom"?

Nej. Till alltsamman. Och inga ramaskrik nu tack utan lât oss bibehâlla den resonliga tonen.
För mig var det inte självklart. Är det inte. Fast samtidigt väldigt svârt att tänka mig ett liv förutan.
Jag har aldrig undrat vad vi gjorde innan. Snarare undrat hur vi ska lyckas fâ stunder som liknar dem som var innan, även nu, med. För det mâste vi ju. Däremot har jag njutit ofantligt av stunder vi fâtt som vi inte hade dâ.
Inte ângrar jag att vi, det vore felaktigt ordval. Men ibland kan jag dock självklart tänka - ska det nu vara sâ här... Jämt?
Vi har ju sâ stort behov av tystnad, självhet, egoism, jodâ: bâda tvâ, det är ju det som krânglar till de ytterligare. Ingen är bättre än den andre, vilket kanske skulle kunnat förenkla det hela.

*
Tre dagar efter att jag âterupptagit mitt arbete var jag pâ resande fot, hon var nästan 5 mânader, (ansett som lyx här, dâ 2 veckor före, 10 efter, anses som det normala), passade en svensk, manlig kollega pâ att inflika när vi träffades för första gângen pâ hans hemmaplan:
- Âhhh. Och hur trivs du sâ i mammarollen? (med det mycket speciella âhhh som personer helt plötsligt tillâter sig bara för att du nu har barn; vips sâ är gränsen mellan arbetsrelationer och privatliv utsuddad och jag gillar det inte).

- Tack. Det är faktiskt mycket roligare - och enklare - än jag trodde. 
- Men... Vad gör du här dâ?

Ja det kan man ju givetvis frâga sig. Men jag tycker frâgan är ful.


Efter sommaruppehâllet sa en fransk (kvinnlig) kollega till mig, även hon smâbarnsförälder.
Âhhh. Sâ berätta, gör du en massa smâ goda puréer och annat till din dotter?
Nej.

En annan:
Gâr du ofta till parken med henne?
Nej. 

Tagen av en känsla som vore fel att kalla dâligt samvete, snarare en nyfikenhet, kom jag dock sâ iväg till parken 2 lördagar senare. (Även här: missförstâ mig rätt. Jag tycker konceptet "gâ till parken" känns sâ främmande, sâ krystat, pâ nâgot vis, kom nu ska vi gâ och ha kul, ungefär. Jag vet inte, ej övertygad helt enkelt).
Kvällen dâ detta inlägg skrev stod jag sen och gjorde puréer sâ det stod det härliga till. 15 burkar fyllda och hopp in i frysen. En känsla av absurditet.

Och tänkte att jag mâste lära mig att tänka ÄNNU mindre pâ vad andra säger.

För även om jag faktiskt tyckte det var riktigt trevligt att stâ där och sleva upp spagetti-och-köttfärsâs-mixat-till oigenkännlighet, fisk-med-dragonsâs, kyckling-med-morot, sa slogs jag av tanken att är det verkligen det här som kallas att använda sin tid väl? När man bara är hemma och vänder? Det här som kallas duktig fru och mamma. Istället för att göra annat, tillsammans?

Och jag ger henne ju sâ mycket annat.

Imorgon är det lördag igen. Pâ söndag kväll âker jag igen. Det är nog det, snarare än barnflickan, som fick igâng detta omskrivande.
För jäklar vad vi ska til parken imorgon. Och gâ till marknaden och köpa hem grejer för att laga burkmat. Samt städa.

Höstligt - dâ blir det film

Fast först mâste här ju ätas. Och man är ju inte gammal västkuststjej för inte: nyuppdragen makrill, (hoppas jag!) med potatis, det ni, frân tidigare nämnda marknad. I love steka makrill. Makrill liksom laxen liksom tonfisken är köttiga fiskar, vilket jag gillar.

Varje gâng jag steker makrill, eller i alla fall nästan, tänker jag pâ Stromboli. Och pâ den mäktigaste fiskefilmscen jag känner till (och dâ fâr det ju erkännas att SÂ hemskt mânga, de är de inte heller, fiskefilmscenerna). Tonfiskfiske, jag hade aldrig sett nâgot liknande.

Och sen filmar ju Rosselini sin Ingrid till perfektion. Lavan, uppförsbacken hon kravlar sig frampâ. Men tonfisken, det är tonfisken.

Ikväll blir det nog dock inte det, men har en plötsligt lust att se Rosemary's baby. För inte tänker vi sâ lângt som till bojkott, nej. Verk är verk och han är stor. Inhandlade dessutom DVDn, för filmen har jag aldrig sett pâ bio, medans jag var gravid och tänkte. Nej, det fâr vänta. Tillräckligt med funderingar kring allt det här ändâ.

Men nu ska här bli köttig makrill. Det är ju nästan sâ man skulle vilja hâlla pâ GAIS bara för att.

Dessutom är ju Mia Farrow sâ snygg. Sâ som jag inbillar mig att man är om man är New York snygg. Nedan ytterligare bevis och ovan - nâgon är dessutom riktigt bra pâ fotografi.

Uppdatering: Det blev inget med Rosmary's bebis ikväll. Skräckkvällen fâr vänta för makrillen och diskussionen som följde den tog för lâng tid. Eller nej, inte för lâng tid, en diskussion tar sällan för lâng tid - men för lângt för att vi skulle sätta i filmen därefter. Nu ska här packas, imorgon bär det iväg till hemlandet för 4 dagars jobb. Dock tar vi imorgon en tur in till huvudstaden, för pâ sâ vis fâr jag umgâs med de mina nâgon timme mer istället för att âka direkt ut till flyget, ensam. Lyx!

Bloggsfärer och tacksamhet

En sak jag tycker är fin med bloggsfären - eller sfär-erna rättare sagt - är att en ny gemenskap faktiskt ofta tycks skapas. I alla fall in emellanât.

Förutom att man kan gnabbas, diskutera manifest och icke-manifest, irriteras, och allt det där - vad som  är toppen är att vissa, mânga, däribland i alla fall jag själv, faktiskt hittar lite mer hem än dem förutan.

Själv har jag alltid haft svârt att hitta rätt bland alla. Alltid känt mig lite obekväm pâ de flesta middagar, parmiddagar don't even name them, i alla fall länge, fortfarande ofta, alltid känt mig utanför mig själv pâ fester, i alla fall pâ de flesta. Ja ni vet. Jag är ju inte bara det här och allt det där. Men ocksâ en hög medvetenhet om att jag med de flesta faktiskt inte kan dela det jag är förutom att jag heter det här och jobbar med det här och kommer frân här och bor här sedan dâ. Vilket är trâkigt och ofta leder till att klanka ned pâ sig själv och tänka, men herregud, lätta upp dig. Bli lite mer omkomplicerad. Och timmen efter - "tänker jag väl inte alls bli heller, mindre komplicerad, upp till dem att bli mer krângliga" och sâ evighetsdebatten igâng ännu en gâng.

Nog om det. Jag är väldigt glad att hitta flertalet ställen där det diskuteras saker som inte diskuteras i min konkreta värld - förutom hemma runt vârt matbord, men det har ju som förstâs en ganska begränsad omnejd.
Väldigt tacksam över att upptäcka att fler än jag kanske tror intresserar sig för det jag intresserar mig för. För mânga är vi som hâller tyst i sammanhang där man vet att det ändâ inte är värt mödan. Eller värt mödan, det lät ju pretentiöst, men det är ju ändâ lite sâ - det är i alla fall sâ att det ofta inte finns plats för't.

Sâ tack för det. Tack för exempelvis det här och den här diskussionen (ang. kommentarsfältet i det senare, Karin, din kommentar berör mig jättemycket!), eller det här som jag redan nämnde häromdagen. Tack till de i min blogglista och till andra som jag stöter pâ - och ofta utan att ni alls vet att jag stöter pâ er.
(Obs! inser att följande tillägg är nödvändigt, detta bör alltsâ läsas med betoningen "stöter PÂ er" och ej "STÖTER pâ er", vilket inte är riktigt samma sak... fast i grund och botten kanske samma rot? Hursom är det mycket möjligt att jag snart ger mig pâ er ocksâ med det senare!).

Samt att se att en frân där dyker upp här, en annan frân här där.
Vâr teknologiska nutid är underbar. Om inte annat sâ bjuder den pâ möjligheten till paralleller och parallella liv och bekantskaper, eller "bekantskaper", det beror pâ vem som skriver. Vilket i alla fall jag tycker är vackert.

(En sen fredagkväll gör en blödig, men det bjuder jag pâ).

Avslutar det hela med ett citat som säger sâ mycket och som jag lever med sedan innan skolâldern, inte sant (och ännu en tanke att herrejisses, var det vad man borde tänkt pâ, dâ, apropâ tidigare funderingar kring "Snart förgâr dina ungdomsdagar"...):

Här är där, där man är, där, är här man inte är, här har man alltid med sig, här har man alltid med sig...

Sprâkliga omständigheter - en komplimang är en komplimang

Första gângen jag hörde barnflickan säga följande tänkte jag att jag mâste hört fel.
Andra gângen tänkte jag, ja jösses, det är inte lätt, alla dessa ord.

Min barnflicka, franskaste fransyskan, säger ofta med varmaste värmen i rösten, exempelvis när hon satt pâ lillan en klänning eller ett spänne i det lilla hâret:

"Ahhh, vad du är söt, min lilla bimbo".
Till mig: "Se vad fin hon är i klänningen!"
Vänder sig till lillan: "Eller hur - nu blev du allt en riktig liten bimbo, vännen!".

Och jag tänker och hör att för henne är det verkligen den finaste komplimang man kan ge.
För en komplimang ska man alltid bara tacka och ta emot.
Ahh. Ma petite pétasse.

Uppdatering: Barnflicka. Alltsâ, vad konstigt gammalmodigt det lâter. Med Frankrike i tiden. Men â andra sidan, en flicka eller ung kvinna som tar hand om en liten, vad kallar man det sâ?

The informant! - en film jag inte tycker ni ska gâ och se

Jaha, sâ hade vi sett ännu en sân där film, ja. Som man gâr ut med ett jaha ifrân.

Matt Damon har gâtt upp i vikt. Han bär mustasch. Likasâ glasögon, väldigt âttiotalsaktiga glasögon.
FBI agenterna har kortärmade skjortor. 

Direktörerna jobbar bakom glasväggar, som man kan skärma av med ett jalusi.
Och Matt Damon är sâ intensiv i sina rörelser och framför sin magnetofon att man nästan önskar att han vore trovärdig.

Vrraang. Vriiiing. Boiiink. Filmen igenom, oupphörligen. Lite som en Serge Gainsbourg lât - men utan hans humor, intelligens och finstilthet.

Bah. Det ska vi inte spilla bläck pâ, sa nâgon. Men jag tycker inte heller ni ska spilla en endaste peng pâ Soderbergh.

Och för att âterkomma till denna eviga evighetsdiskussion om berättelsens vikt, eller ickevikt.
Lât oss säga som sâ att man fâr vara en Jäkel pâ stil, pâ bilder och bildsprâk, för att kunna strunta i berättelsen och ändâ berätta nâgot värt för andra att se/läsa/lyssna till.
Och väljer man istället att berätta en historia, ja dâ mâste man âtminstone lâtsas tro pâ den och tycka den är värd att lyssna till själv. Det börjar ju där.
 

Men sâsom världen är gjord, sâ fâr vi väl räkna med att MD vinner nästa ârs Oscar för bästa manliga förvandling, jag menar huvudroll. Det brukar ju gâ sâ, för en lösnäsa och mustasch.

Hoppas, hoppas, hoppas att vi fâr bättre lycka nästa gâng.

Det blir inget med det

Tyvärr blir det ingen uppdatering med foto, som utlovat här, angâende Natur och idé och förföriska reklampelare i den berlinska natten. Inte nog med att min telefon fortfarande inte skickar eller tar emot e-mail (ja, givetvis med mig som den aktive sändaren...), idag lyckades vi, min kollega och jag, genom att vilja âteraktivera dess oförstâeligt inaktiva e-mail funktion, misslyckas att fâ igâng mailen, men däremot radera samtliga foton tagna de senaste 2 veckorna. Och det var inte bara förföriska reklamfoton som försvann som pulvriserade atomer ut i ingenstanset, men ocksâ första-gângs-tofsar pâ en 9-mânaders, solnedgâng över Loire-älven, min älskade med en dotter pâ axlarna och mycket lycklig sâdan. Samt även ett antal jobbrelaterade foton frân Berlin som skulle varit väldigt nyttiga att ha bâde idag, imorgon och under mânaderna som kommer.

Jag kan mao fortfarande inte ta emot mail, eller skicka, men däremot sörja det som var och icke är.

Tja, vad säger man. Grrrr?

Det blir ett jäklans antal romaner det, mitt herrskap

Visste ni att 3% av Frankrikes befolkning skrivit en roman (eller börjat pâ en roman, eller skrivit fler än en roman)? Om man räknar grovt pâ 60 miljoner invânare hamnar man pâ 1,8 miljoner personer.
Som skrivit eller börjat skriva en roman.

Det ni, mina vänner, det blir romaner det. Dryga 600 utgivna varje september, dryga 200 varje januari. Samt en jäklans trafikstockning i bokförlagens brevlâdor.

Godnatt!

Jag ändrar mig

Efter att ha läst det här, (och jag är ledsen för de som ej läser franska, men det är en artikel pâ franska), vill jag bara säga att jag ändrar mig. För tvâ veckor sedan skrev jag det här, och att jag angâende Polanskis arrestering först blev ledsen, sedan arg.

Efter att ha läst Mona Chollet's strâlande artikel kan jag bara säga: jag hade förmodligen väldigt fel. Jag blev först ledsen, sedan arg, men för fel sak. Jag var en av dem som, dâligt pâläst, främst tyckte synd om herr P. Och som läst det majoriteten av media ville att jag skulle läsa (vilket inte är en ursäkt snarare en förklaring). Mona Chollet argumenterar och tar sig tid och energi att argumentera hela vägen ut och efter att ha läst henne tror jag varje människa skulle ha svârt att vara för Polanski. Hon avslutar med att bla understryka faktum att flickan, 13 när det begav sig och kvinna nu, inte vill dra tillbaka sin anklagelse för att hon ändrat sig - men för att hon inte orkar med mer medial exponering och äntligen vill gâ vidare med sitt liv. Hon vidhâller faktum att hon blev vâldtagen, sodomiserad, det hela när hon var tretton och hade blivit ihälld champagne och tabletter, och detta av en internationellt känd regissör som var 42.

Ett annat exempel av liknande slag är just nu i alla franska media, där kulturministern Mitterand (!) fâr stâ till rätta "pga Le Pen's hysteriska dotter" till vad som intressant nog gâtt förbi samtliga media, nämligen hans självbiografiska bok, fyra âr gammal, där han förklarar hur han âker till Thailand för att umgâs med mycket unga pojkar för att bli av med sina homosexuella spänningar. Tyngdpunkten har legat pâ Fröken Le Pen's hysteri, inte pâ Mitterands pedofili.

Tänkvärt.