The informant! - en film jag inte tycker ni ska gâ och se

Jaha, sâ hade vi sett ännu en sân där film, ja. Som man gâr ut med ett jaha ifrân.

Matt Damon har gâtt upp i vikt. Han bär mustasch. Likasâ glasögon, väldigt âttiotalsaktiga glasögon.
FBI agenterna har kortärmade skjortor. 

Direktörerna jobbar bakom glasväggar, som man kan skärma av med ett jalusi.
Och Matt Damon är sâ intensiv i sina rörelser och framför sin magnetofon att man nästan önskar att han vore trovärdig.

Vrraang. Vriiiing. Boiiink. Filmen igenom, oupphörligen. Lite som en Serge Gainsbourg lât - men utan hans humor, intelligens och finstilthet.

Bah. Det ska vi inte spilla bläck pâ, sa nâgon. Men jag tycker inte heller ni ska spilla en endaste peng pâ Soderbergh.

Och för att âterkomma till denna eviga evighetsdiskussion om berättelsens vikt, eller ickevikt.
Lât oss säga som sâ att man fâr vara en Jäkel pâ stil, pâ bilder och bildsprâk, för att kunna strunta i berättelsen och ändâ berätta nâgot värt för andra att se/läsa/lyssna till.
Och väljer man istället att berätta en historia, ja dâ mâste man âtminstone lâtsas tro pâ den och tycka den är värd att lyssna till själv. Det börjar ju där.
 

Men sâsom världen är gjord, sâ fâr vi väl räkna med att MD vinner nästa ârs Oscar för bästa manliga förvandling, jag menar huvudroll. Det brukar ju gâ sâ, för en lösnäsa och mustasch.

Hoppas, hoppas, hoppas att vi fâr bättre lycka nästa gâng.