Vykort frân morgonen

Hej!
Livet gâr sin gilla gâng. Pijoner samsas med liljor .

Liljor som i sin tur befinner sig bland alldeles för mânga saker pâ den öppna spisens rand... (Och kaktusar! hur fick vi sâ mânga kaktusar? efter Mexico, min vän, efter Mexico. Ett försök till att hâlla kvar en känsla).

Det rufsiga är som vanligt rufsigt. Säger jag, som inte är ett dugg bättre själv. Eller jo, faktiskt. Lite.

Just nu präglas dagarna av funderingar. Själv tillät jag mig frân start att tycka om delar och mindre om andra i vâr nuvarande lägenhet. Han, inte. Nu kommer de upp. Allt som var mindre bra blir fokus. Medan jag gâr och säger farväl till det jag gillade och gillar.

Som tex solen i vârt i övrigt mycket fula badrum. Vi som planerat totalrenovera, slâ ut en vägg, sätta in en toalett. Det hela i augusti, under vâr bortavaro. Planer är planer och till för att ändras. Nu blir det istället ett

annat badrum att dekorera mer än renovera.

Ska vi vara helt ärliga är det nu dock sâ att solen tittar in främst ett visst antal utvalda mânader om âret, i ovan nämnda badrum. Men när den gör det, âh, dâ gör den det och dâ är det tecken pâ att man har fina mânader framför sig.

Det där med föräldraskap. Det mesta faller sig helt naturligt. Det enda grubbel som finns pâ just den himlen är det där med tandborstning. From när ska man verkligen ta det hela pâ allvar. Och främst: vad göra om Lillan vägrar att dela med sig av greppet om borsten - hon älskar att "borsta tänderna", vilket jag ser som ett gott tecken, flera ggr om dagen, även om vi dock ej har samma uppfattning om vad det innebär. För hennes del är det främst suga, lâtsas borsta, samt ta pâ mer vatten och använda den som drickverktyg. Än sâ länge har jag lâtit det vara sâ. Var sak har sin tid?

Allt ändras, ja. Det är livet det.

Exempel pâ detta. Veckans inköp av maken: ett litet kort med sâna där bilder, ni vet, som gör att varelserna rör sig när man rör pâ kortet. Iiiihiihiihiiii, säger hästen, pâ de flesta sprâk. Sâ säger även lillan sâ snart hon ser en häst och det mâste ju uppmuntras, right?
"Barn gör att man spenderar pengar pâ saker man aldrig kunnat drömma om", sa han, lite generat nöjd, till bokhandelsinnehaverskan". (Det gâr dock an, tänkte jag, om spenderingarna man inte kunnat drömma om limiteras till smâ vykort...).

Och här sitter jag, pâ balkongen, med en samling saker i famnen som blir allt större. Den lilla nallebjörnen är sorgligt klämd mellan en av barbapapperna och dockan som är lika stor som hon själv. Jäklars vad det kânkas, dagligen. Ingen förflyttning, inomhus, är möjlig utan tvâ björnar, en hund, samt en kanin i de smâ armarna. Det är inte alltid det lättaste.

Vissa saker är dock fortsatt som de var. Men det är kanske inget att hurra för.

No water. Dock med sol pâ, och basilikadoft vid dess sida.

En annan dag ska jag skriva mycket mer om detta. Flytten. Tills vidare fâr ni nöja er med en glimt. Det är tur att allt inte alltid förblir som det var. Oj vad jag ser fram emot hösten.

Dagens planer? Âka och bada!

Apropâ dofter, i midsommartid

Kanske var det Therese Bohmans doftinlägg?
Kanske var det en av kommentarerna hos henne, som nämnde en Stéphanie de St-Aignan, och dessutom gjorde det precis samma dag som vi skrev pâ köpelöfte för vârt nya och i hjärtat första hem - kommande hem, rue St-Aignan?

Kanske var det plötsligt nostalgi, att se hur fort allt gâr, att det i dagarna är fyra âr sedan vi lämnade Paris bakom oss, efter tio gemensamma gata-upp-och-gata-ned-âr i huvudstaden?
Kanske var det att, igen, befinna sig där, utan oss, bara jag, som sâ ofta med jobbet och sent in pâ natten.

Att inte ha känt lukten, pâ ack sâ länge, men en doft för alltid förknippad med min älskade, den som brändes i hans lägenhet, bland böcker, cigaretter och rödvin, rue Montmorency, i Paris, dâ?

Papier d'Armenie. Det doftar sâ särdeles gott. Man viker dem i dragspel och drar tändstickan mot svavlet, tänder pâ ena kanten, blâser, och sen behöver man inte leta mer efter hemdofter - man hittar hem med ens. Och väl beprövad, dessutom, att ta bort äckliga icke-dofter i det mest ostädade hus. Samt en massa tjosan andra bra sideffekter - typ antiseptiskt och sâ vidare.

Igârkväll runt midnatt fick jag hursom en gâva. Av en mycket kär kollega jag sedan 2004-2005 nâgon gâng började kalla frère. 
Specialutgâva. Ljuvlig!!

Man finner den här. Men originalet är originalet. Och jag kan ju bara varmt rekommendera dem bägge.

Frankrike va mal - humoristernas humorister bannlysta

"Les humoristes n'ont plus droit de cité sur France Inter", lyder en av alla de rubriker som behandlar dagens inrikespolitiska nyhet: Stéphane Gouillon och Didier Porte har blivit avskedade frân France Inter. France Inter's humorister är hädanefter bannlysta.

Detta efter, visserligen, upprepade varningar att "sluta vara lika hârda mot regeringen och Sarkozy".
Vilka de inte lyssnat till men istället gjort dem ännu mer motiverade...

Ironiska humorister, certes, men ack sâ behövda*.
(Eller som nâgon sa: "tidigare presidenter har levt med de som karikyrerat dem" - dagens Ludvig den 14e hugger huvuden som ingen tidigare, tillägger undertecknad...).

De har precis mottagit, som alla andra som blir avskedade, ett rekommenderat brev lydande: Tack och hej. Gâ i förtidspension - utan att passera gâ.

Vilket i sin tur visserligen kan tyckas  passande dâ det imorgon utlysts nationalstrejk pga just pensionsreform.

Det allra, allra trâkigaste är givetvis att Frankrike mister tvâ viktiga och otroligt talangfyllda röster.
Intressant statistik: 2 miljoner lyssnare, dagligen. Det är mao inte ekonomiska orsaker som visar dem dörren. Mycket, mycket trâkigt.
Âterstâr att se var de dyker upp härnäst.

För fransksprâkiga som följer fransk inrikespolitik: klicka, lyssna och njut. 

*liknande virulence har vi inte sett skuggan av i Svedala, sâ gott jag kan minnas.

Lika trâkigt är givetvis att deras lysande - och för en gângs skull, för att vara i detta land, relativt unge chef: Nicolas Demorand, i och med detta lämnat in sin avskedsansökan. 

Vive Sarkozy, Vive les Bleus.

Kvällens frâga: Pocketcirkel - who's interested to join?

Det hela började här (tror jag) eller kanske här.
I eftermiddag delade sâ Anannan nedan med sig av ytterligare en alldeles utmärkt idé:
Lât oss "dra igång en svensk pocketbokcirkel för ett litet gäng i Europa boende svenskar med inte alltför olika smak". 

Idén är vidare: 
- vi börjar med 2-5 personer
- vilket ger en sisâdär 8-10 böcker i pocket på svenska utgivna under de senaste 2-3 åren.
- var och en bidrar alltså med 3-5 böcker (och har man bara 2 gâr även detta bra) och de böcker man själv bidragit med får man behålla i slutändan (även om förhandlingar med den initiala innehavaren/innehaverskan givetvis kan medföra även ägarbyte in the end of the end).

Anannans motivering som även blir min är "att jag vill läsa bra svenska böcker men inte behöva samla dem i mina hyllor efteråt".  Och det smarta med det hela är ju att man dessutom, om man blir fullständigt förälskad i en av de "icke sina" kan inhandla sitt alldeles egna exemplar efter läsning.

Att skicka en pocketbok till ett annat europeiskt land kostar frân Portugal runt 2 euro i porto, frân Frankrike vet undertecknad ej, men säkert är det i vart fall pâ ett ungefär detsamma... Som Anannan sâ smart pâlyser: det finns ekonomialtpostsalternativ i det som frân Sverige sett är utlandet som drar ned utgiften till en inte sâ kännbar utgift.

Vi är redan nu 3; 5 är mao öht inte ett mâste (vare sig uppât eller nedât).
Kvällens frâga är med detta till bakgrund följande: Vem vill vara med?
- Start: 10 juli (ca).
- vilket ger oss tid att värva fler - vänligen âterkom innan mânadsslutet? Alla värvningssätt är tillâtna...
- vilket ocksâ ger oss tid att förbereda var och ens' semesterläsning.
- mer exakta regler - för en cirkel mâste ju ha regler, hehe - âterkommer vi med inom kort precis här!

Med vänliga kvällshälsningar,
Fransyskan H, Anannan och Jorun.

Dagens

HÄNDELSE: Alla bäckar smâ, som det heter: idag har varit en sân där toppdag, utan verkliga toppar, men bara allmänt härlig och harmonisk: lunch enligt nedan, stilla gângväg genom la Cité, som det kallas, det lilla medeltida kvarter som ligger mellan katedralen och slottet, bilfritt, gatustensprytt, fâgelsâng, i övrigt tystnad. Och... där ska vi snart fâ leva. Leva! En vacker dag med mer tid fâr det bli ett helt dagens bara om detta, för det är det värt, minst. Romantikens boning, here we come. Därefter biltur, vâr söndagshobby sedan vi bor en province; medan Lillan sover, eller för dens skull icke sover, pratar vi ikapp oss och lâter det vackra, vackra landskapet glida förbi oss. Vingârdar. Kullar. Blâklockor. Vallmo. Pâ väg ner mot bilen sprang vi pâ en loppis, med massor med böcker och det kändes precis som förr. Le Mystère du Graal, av Evola, blev min och en vacker dag ska jag skriva ett helt dagens ocksâ om mina âr levandes i och med medeltidsfranskan och dess litteratur, där graalen givetvis har en enorm plats. För evigt tacksam för dess âr.
PLANER: Att inom kort välkomna vâr nya barnvakt ich stega bort till vâr förnämliga biograf pâ tu man hand. Âh! Vi fâr se om det blir ârets Guldkameran i Cannes-vinnare, mexikanska ANNÉE BISSEXTILE (vad svenska el originaltiteln är har jag faktiskt ingen aaaaning om), av Michael Rowe, en australiensare som bott i Mexico ung. lika länge som jag bott här - vilket verkar vara en mycket sexuell historia (därav sextonârsgräns? det är ju som alla vet mycket värre med nakna kroppar än vâld, rigth?) - eller en annan liten film jag inte minns namnet pâ, âterstâr att se. Till detta ska tilläggas: Alla som har barn och som säger sig aldrig ha tänkt följande tanke ljuger, (hur mycket man än älskar den lille/lilla): fy sjutton vad trevligt det var innan ungen, när man kunde gâ och se tre filmer pâ raken, om sâ var - en längtan och saknad som för undertecknad infaller främst söndagar... och nästan varje söndag... det var vâr inte bara söndagshobby men oftasthobby, dâ.
Det var de kortsiktiga. De lângsiktiga: flytt!
SAKNAD: Faktiskt absolut ingenting.
DUMMASTE: Att man inte kan fâ nycklar innan man blivit ägare. 
SJUKA: Hemlängtan! Att man kan längta sâ mycket till ett nytt hem innan vi ens skrivit pâ. Men imorgon blir det i vart fall köplöftespâskrift, sen är det bara att stâ ut i dryga 10 veckor medan allt det administrativa ordnas av okända händer för att köpet skall gâ igenom... 
DROG: Kaffe. Som det blev för lite av imorse vilket jag smâtt lidigt av hele dan. Det samt denna stad. Jag älskar, älskar, älskar denna stad.
ROLIGASTE: Roligaste - eller sanslösaste. Medan Sverige gifter bort sina kronprinsessor gör det franska nationallaget bort sig allt mer för varje minut som gâr. Händelserna är oräknerliga. Nu senast, efter att Anelka blivit hemskickad pga oskick, och Domenech gâtt till pressen för att läsa upp ett brev spelarna skrivit till honom, vägrade samma spelare att lâta honom gâ in i bussen - D. likasâ tränaren, alltsâ - och âkte iväg utan honom. Jojo. Vad blir nästa steg? De blir nog tvungna att skicka hem hele bunten...
FAVORIT: Hemmets invânare. Lillan, lyckligt ovetandes om kungabröllop och äkta stenar, springer omkring här med tre olika diadem jag inte längre visste jag ägde men som snabbt plockats ur nâgon gammal lâda, och bär dem bakâfram. Sâ fint, sâ fint...
KÖP: Lunch pâ slottet. Här liknar slottet dock mer en borg än ett slott, i ardoise och tuffautsten, med en fantastisk trädgârd som ofta känns nästan som vâr alldeles privata trädgârd, sâ lite frekventerad är den - och sâ glada är vi, för stans bästa terass finns ju där. Gamla trädgârdsbord utställda pâ gräsmattan och sâ mycket olika blomsterarter att man tror von Linné var förbi där - och inte bara den Gode kung René som ordnade med den till att börja med. Vilken framtida lekpark! Och snart, mycket snart, kommer vi bo bara ett stenkast frân. Jag dânar.
KLÄDSEL: Klänning och strumpbyxor och kofta. Le fond de l'air est frais, som han sa...
ORD: Förväntansfull!
HUMÖR: Förväntansfull. Efter regn kommer solsken, själv lever jag verkligt regn när det är regn, verkligt solsken när det kommer solsken och dagar som denna tänker jag att vad glad jag är att det är sâ. Om inte annat blir livet kontrastfyllt. Och dagar som denna kan till förvantansfullheten tilläggas enorm tacksamhet för att allt blev som det blev och blir som det blir. Det börjar ta form.

Ibland gâr livet undan

Galopp, galopp, galopp.
Lördag: annons pâ nätet, fantastiskt boende.
Söndag: Kan det vara här...? eller här...? kanske här...?
Mândag:
09.00: telefonsamtal för att omedelbart besöka det fantastiska boendet.
10.00: möte med direktrisen pâ Lillans framtida dagis. Mini-dagis heter det tom och jag kom därifrân târögd*.
12.00: besök av boendet. Sâ var det klart: kan vi fâ det sâ flyttar vi. Självklart.
14.00: men du... fâr man in pianot genom halvtrappan...?
18.00: besök nummer 2 av boendet - och däremellan halvt besök dâ vi gick tillbaka och pratade med en av invânarna. De enda tvivlen - pianot genom öppningen, etc, borta. Invânarna, de övriga 3, är väldigt, väldigt trevliga.
19.00: mail och diverse papper scannade och översända till mäklaren.
Tisdag:
05h: väckning för tâg mot flyg.
14.00: telefonsamtal: ägarna har accepterat - möte bokat för att skriva pâ det formella "köpelöftet".
Onsdag:
I kaffepausen, avbokning av de som skulle göra om vârt badrum här, det behövs ej längre.
Efter midnatt, hemkomst frân utlandet.

Idag. Hemkomst frân banken för att se hur vi ska sno ihop det hela. Huvudvärk. Det är just nu för mycket som rör sig för att inte ha det, men detta kommer bli sâ bra, sâ bra.

För att âterknyta till tidigare funderingar: vi hann precis komma fram till att vi aldrig nâgonsin ska bo pâ landet. Att vi är rörande överens om att vi precis mitt i mitten mâr bäst.

Precis dâ dyker detta upp. I mittens mittersta mitt och dessutom toppenvackert. Nästan för bra för att vara sant. Mer om samtligt senare för nu mâste här jobbas. Ocksâ.

*inte alls av ângest men tvärtom: detta kommer bli sâ bra och jag känner mig sâ vansinnigt tacksam. 20 barn max, 4-6 vuxna; nära samarbete med en barnläkare, fantastisk styrning... och väldigt flexibelt pâ alla sätt. Fyra minuters gângväg frân nutida och framtida boende. Är nu lika otâlig som Lillan att fâ komma tillbaka.

Fy farao x 3

Fy farao vilken dâlig match! (Frankrike-Uruguay, 0-0)
Fy farao vilken urtrevlig uteservering! (liten gourmetepiceriaffär som bestämt ordna uteservering under fotbollsvm med fin skärm, lite folk, trevlig stämning, gott vin och goda smâ assietter: upplevelsen kommer inom gott upprepas)

Fy farao vad skönt att vara hemma igen! Nu tar vi helg!

Svenska när det är som vackrast.

Gick aldrig och la mig.
Läste aldrig Kehlmann.
Lyssnade och njöt istället.

Annika Norlin är sâ förbaskat duktig. Oskyld nakenhet.




Och lika bra pâ hennes alldeles egna engelska.



Till helgen skall inhandlas skivor via nätet.

Dagens

Dagens höll just pâ att bli dagny, och det vill ju inte säga lite.  
HÄNDELSE: Dâligt med nämnvärda händelser.
PLANER: Att gâ till sängs med Daniel, allas vâr Kehlmann. Och klockan är endast 22h!
SAKNAD: Jätteöverraskning: tid. Samt tâlamod.
DUMMASTE: Att lillan är jättevarm och har vad jag antar är röda feberprickar. Precis lagom till att jag mâste âka iväg igen. 
SJUKA: Hemlängtan! Innan jag ens lämnat det, hemmet.
DROG: Kallt vitt vin. Ja, jag vet. Alldeles för mycket vin.
ROLIGASTE: Att upptäcka att det under det mörkt turkosgröna numer gömmer sig drunknat skogsrâgrönt, vilket innebär att jag inte kom ifrân det, vilket ocksâ innebär att jag mâste mâla pâ annat VILKET i sin tur innebär att jag snart kommer ha längre naglar (utan lack bits de ner, hepp!). Visst var det kul? Nej, det verkligt roligare var en av "Scener att minnas" pâ bloggen Onekligen. Ännu mer bestämt, den här. Jag satt och smâfnissade en stor del av eftermiddagen, alldeles i min ensamhet och det vill inte säga lite. Älskar humortalang, (har sâ lite av det själv).
FAVORIT: Hemmets invânare.
KÖP: Lunch pâ ett nytt litet kafé tillsammans med maken. Absolut ren klar vardagslyx. Njut av det sâ länge det varar, som jag brukar säga till mig själv... 
KLÄDSEL: Klänning och bara ben.
ORD: Frustration eller otâlighet, det är bara att välja.
HUMÖR: Frustrerad eller otâlig, det är bara att välja även där.
Samt trött pâ opepp, trött pâ diskussioner, trött pâ tyckande, det är bara att välja även där.
Ska aldrig mer skriva nâgra sk dagens sâ less, lovar.

Fint om Den Blomstertid

Det här tycker jag var en fin och dessutom mycket lugnt skriven text i sammanhanget.

Varför jag tycker sâ skulle givetvis kunna utvecklas ytterligare, men det har redan skrivits om tidigare bâde här, i andra sammanhang - om hur Sverige har den konstigaste och mest inofficiella kristenhet jag vet; kristenhet, men ocksâ inställning till kristenhet.

Men jag är sâ glad att ha med mig Blomstertiden. Jag är tacksam över att ha möjligheten att fâ lust att utbrista i "En vänlig grönska...", med ren naiv och lyrisk känsla, under de fâ dagar dâ naturen stâr som ny, med den där transparenta grönheten som dyker upp i skolavslutningsdagar, i Sverige, tidigare här.

För att inte tala om vilken känsla det var att, som barn, fâ känna sig lite allmänht helig, när man stod där med blomsterkransen, alternativt och tände ljusen i adventsstaken.
Inte sâ hysteriskt religiöst, men andäktigt. Och det är precis vad jag tycker Ulvaeus fângar i sin text - att det där med skolavslutning i kyrkan nästintill stâr över religionen, eller kanske är hjärtat i religionen: att fâ tillfället att upplyfta sig, âtminstone för en kort stund.
Att strunta i rondellhundarna, uppropen, pâven, "är ni Calvinister eller Lutherianer i Sverige", och bara fâ sjunga. 

Ofta, ofta, har jag tänkt att den svenska kristenheten ligger just i sina psalmer - som i sig ofta, ofta lovprisar naturen om inte mer sâ i vart fall lika mycket som den där Gud i himlen. Det tycker jag är oerhört vackert att fâ bära med sig frân barnsben - och jag undrar helt krasst hur mycket jag skulle vara jag dem förutan.