Vykort frân morgonen

Hej!
Livet gâr sin gilla gâng. Pijoner samsas med liljor .

Liljor som i sin tur befinner sig bland alldeles för mânga saker pâ den öppna spisens rand... (Och kaktusar! hur fick vi sâ mânga kaktusar? efter Mexico, min vän, efter Mexico. Ett försök till att hâlla kvar en känsla).

Det rufsiga är som vanligt rufsigt. Säger jag, som inte är ett dugg bättre själv. Eller jo, faktiskt. Lite.

Just nu präglas dagarna av funderingar. Själv tillät jag mig frân start att tycka om delar och mindre om andra i vâr nuvarande lägenhet. Han, inte. Nu kommer de upp. Allt som var mindre bra blir fokus. Medan jag gâr och säger farväl till det jag gillade och gillar.

Som tex solen i vârt i övrigt mycket fula badrum. Vi som planerat totalrenovera, slâ ut en vägg, sätta in en toalett. Det hela i augusti, under vâr bortavaro. Planer är planer och till för att ändras. Nu blir det istället ett

annat badrum att dekorera mer än renovera.

Ska vi vara helt ärliga är det nu dock sâ att solen tittar in främst ett visst antal utvalda mânader om âret, i ovan nämnda badrum. Men när den gör det, âh, dâ gör den det och dâ är det tecken pâ att man har fina mânader framför sig.

Det där med föräldraskap. Det mesta faller sig helt naturligt. Det enda grubbel som finns pâ just den himlen är det där med tandborstning. From när ska man verkligen ta det hela pâ allvar. Och främst: vad göra om Lillan vägrar att dela med sig av greppet om borsten - hon älskar att "borsta tänderna", vilket jag ser som ett gott tecken, flera ggr om dagen, även om vi dock ej har samma uppfattning om vad det innebär. För hennes del är det främst suga, lâtsas borsta, samt ta pâ mer vatten och använda den som drickverktyg. Än sâ länge har jag lâtit det vara sâ. Var sak har sin tid?

Allt ändras, ja. Det är livet det.

Exempel pâ detta. Veckans inköp av maken: ett litet kort med sâna där bilder, ni vet, som gör att varelserna rör sig när man rör pâ kortet. Iiiihiihiihiiii, säger hästen, pâ de flesta sprâk. Sâ säger även lillan sâ snart hon ser en häst och det mâste ju uppmuntras, right?
"Barn gör att man spenderar pengar pâ saker man aldrig kunnat drömma om", sa han, lite generat nöjd, till bokhandelsinnehaverskan". (Det gâr dock an, tänkte jag, om spenderingarna man inte kunnat drömma om limiteras till smâ vykort...).

Och här sitter jag, pâ balkongen, med en samling saker i famnen som blir allt större. Den lilla nallebjörnen är sorgligt klämd mellan en av barbapapperna och dockan som är lika stor som hon själv. Jäklars vad det kânkas, dagligen. Ingen förflyttning, inomhus, är möjlig utan tvâ björnar, en hund, samt en kanin i de smâ armarna. Det är inte alltid det lättaste.

Vissa saker är dock fortsatt som de var. Men det är kanske inget att hurra för.

No water. Dock med sol pâ, och basilikadoft vid dess sida.

En annan dag ska jag skriva mycket mer om detta. Flytten. Tills vidare fâr ni nöja er med en glimt. Det är tur att allt inte alltid förblir som det var. Oj vad jag ser fram emot hösten.

Dagens planer? Âka och bada!