När vi flyttade hit och lämnade alla formidabla Parisbiografer bakom oss var en av investeringarna vi gemensamt röstade fram en begagnad videoprojektor. Dâ vi inte har nâgon TV sedan âr tillbaka blev detta ett mycket trevlig sätt att tillägna sig bild och film. Tar ingen plats alls bland böckerna i bokhyllan, samsas med en liten stereo som dessutom läser DVD, vilket skänker toppenljud till vâra uppskattande öron.
Nu börjar hösten. Filmhösten. Ner med rullgardinen. In med DVDn. Ikväll stâr valet mellan Polanskis Pianisten, Away we go i av Sam Mendes, El espritu de la colmena av Victor Ericer och The road av Johan Hillcoat. Hm.
Film gör sig numera nästan lika bra hemma som pâ bio. (Fast bara nästan, men redan nästan är en bragd).
dimanche 3 octobre 2010
3e gângen gillt är uppskjuten pâ framtiden
Eller: Det blir sällan som man tänkt sig.
För nâgra mânader sedan sa vi: Det är inte klokt. Nu har vi bott här i snart fyra âr och vi har knappt varit iväg och sett ett enda slott, ja alltsâ, de officiellt kallade "Loire-slotten". Bestämt slog vi upp Michelinguiden, vad var närmast, vad kunde passa bäst en söndag som denna?
Chenonceaux. Ja!
När vi satte oss i bilen upptäckte vi att kartan var urtagen. Vi hade tagit ur kartan, skall tilläggas. Men eftersom bilen stâr i stora Teaterns garage, gratis, vilket ligger tio minuters promenad hemifrân och frân kartan, och eftersom vägen till Chenonceaux är lätt som en plätt, man bara svänger av alldeles vid Tours och rakt fram sâ...
Vi drog. Efter dryga timmen närmade vi oss Tours. Och körde av. Femton minuter senare: Fan. Tror du inte det var längre fram vi skulle av? Jo, du har nog rätt. Har man väl kommit av motorvägen vet alla hur det är och vi följde istället trevliga vägar längs Loireälven tillbaka. Det fâr bli en annan gâng, sa vi, och nickade ât alla de gânger vi âker mot nâgonstans och inte kommer fram till mâlet. Typ 9 av 10.
Imorse vaknade vi med utflyktslust. Ett Loireslott kanske? Fram med Michelinguiden. Vad ser bra och inte alltför lângt bort ut etc? - Chenonceaux! Strax var vi iväg - promenad till bilen, in med allt och iväg. Dryga timmen senare. Lillan spyr. Har aldrig sett henne spy pâ detta lilla vis. Sväng av motorvägen, tio minuter senare stopp och av med äckelkläderna.
Nu sitter jag här igen. Och har fortfarande inte sett Chenonceaux. Antingen blir det tredje gângen gillt. Eller sâ dör jag först, som han i Brassens-sângen, han som aldrig kom fram till Carcasso-o-o-o-nne.
För nâgra mânader sedan sa vi: Det är inte klokt. Nu har vi bott här i snart fyra âr och vi har knappt varit iväg och sett ett enda slott, ja alltsâ, de officiellt kallade "Loire-slotten". Bestämt slog vi upp Michelinguiden, vad var närmast, vad kunde passa bäst en söndag som denna?
Chenonceaux. Ja!
När vi satte oss i bilen upptäckte vi att kartan var urtagen. Vi hade tagit ur kartan, skall tilläggas. Men eftersom bilen stâr i stora Teaterns garage, gratis, vilket ligger tio minuters promenad hemifrân och frân kartan, och eftersom vägen till Chenonceaux är lätt som en plätt, man bara svänger av alldeles vid Tours och rakt fram sâ...
Vi drog. Efter dryga timmen närmade vi oss Tours. Och körde av. Femton minuter senare: Fan. Tror du inte det var längre fram vi skulle av? Jo, du har nog rätt. Har man väl kommit av motorvägen vet alla hur det är och vi följde istället trevliga vägar längs Loireälven tillbaka. Det fâr bli en annan gâng, sa vi, och nickade ât alla de gânger vi âker mot nâgonstans och inte kommer fram till mâlet. Typ 9 av 10.
Imorse vaknade vi med utflyktslust. Ett Loireslott kanske? Fram med Michelinguiden. Vad ser bra och inte alltför lângt bort ut etc? - Chenonceaux! Strax var vi iväg - promenad till bilen, in med allt och iväg. Dryga timmen senare. Lillan spyr. Har aldrig sett henne spy pâ detta lilla vis. Sväng av motorvägen, tio minuter senare stopp och av med äckelkläderna.
Nu sitter jag här igen. Och har fortfarande inte sett Chenonceaux. Antingen blir det tredje gângen gillt. Eller sâ dör jag först, som han i Brassens-sângen, han som aldrig kom fram till Carcasso-o-o-o-nne.
Kort bokenkät
Titel: Stundande natten
Författare: Carl-Henning Wijkmark
Just nu pâ sidan: 107 av 158
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning: Väldigt finstämd väg mot döden, finstämd men ocksâ otroligt - opretentiös, eller ickedramatisk, och texten skrämmer mig i all sin stillhet. Jag vet inte vilket som skrämmer mig mest, dödens faktum eller en sâ banal sista bit pâ vägen dit (inser att texten fâr mig att var tionde sida önska benhârt att jag aldrig behöver uppleva den biten pâ riktigt, textvis räcker alldeles utmärkt) - det är skönt att den inte är längre än den är, men det är just det: Wijkmark lyckas att behandla ämnet pâ ett skrämmande osentimentalt vis, kort och konscist, det är det stora. Ännu en författare att utforska närmre, helt klart.
Betyg 1-5: En klar 4a.
Dessutom Augustvinnare 2007, nâgot ni kan läsa mycket kort om här.
Ytterligare googling fick mig dessutom att upptäcka mycket ambitiösa bloggen Scandilitt, som konsakrerat ett inlägg till nästa Wijkmarkbok jag snabbt kommer inskaffa.
Pocketupplagans omslag är dessutom en fröjd för ögat, bara det.
Författare: Carl-Henning Wijkmark
Just nu pâ sidan: 107 av 158
Tre meningar om boken - men kanske mer om min läsning: Väldigt finstämd väg mot döden, finstämd men ocksâ otroligt - opretentiös, eller ickedramatisk, och texten skrämmer mig i all sin stillhet. Jag vet inte vilket som skrämmer mig mest, dödens faktum eller en sâ banal sista bit pâ vägen dit (inser att texten fâr mig att var tionde sida önska benhârt att jag aldrig behöver uppleva den biten pâ riktigt, textvis räcker alldeles utmärkt) - det är skönt att den inte är längre än den är, men det är just det: Wijkmark lyckas att behandla ämnet pâ ett skrämmande osentimentalt vis, kort och konscist, det är det stora. Ännu en författare att utforska närmre, helt klart.
Betyg 1-5: En klar 4a.
Dessutom Augustvinnare 2007, nâgot ni kan läsa mycket kort om här.
Ytterligare googling fick mig dessutom att upptäcka mycket ambitiösa bloggen Scandilitt, som konsakrerat ett inlägg till nästa Wijkmarkbok jag snabbt kommer inskaffa.
Pocketupplagans omslag är dessutom en fröjd för ögat, bara det.
Länkkärlek
Tack Bodil Malmsten, igen. "Jag tänker ofta pâ Roberto Bolaño",
skriver hon, och dâ gâr klicket fort, för det gör ju jag med.
Hon uppmärksammade mig redan i början pâ âret över hans sista intervju, mycket läsvärd, och här kommer ännu ett lästips, frân henne, men jag stryker under ännu en gâng för artikeln i New Yorker över den samme är mycket bra. Liknande artiklar skulle jag gärna läsa ofta. Fem sidor välskrivet.
(Och blir lockad att undersöka Axess pappersversion lite närmre, efter Thereses inlägg häromdagen. Kanske är det bara jag som är ovetande, men det tycks mig att liknande artiklar är ytterst ovanliga. Bâde i Frankrike och i Sverige).
Dock hâller jag inte med Bodil Malmsten om slutklämmen apropâ hans död:
"Så går det när man prioriterar litteraturen framför livet, bytt är bytt och kommer aldrig igen".
När jag läste intervjun med honom gjorde jag en helt annan tolkning och tror att resten är väluppbyggd myt - men som inte kommer frân honom själv eller hans närmaste: "Han valde att skjuta upp operetionen för att skriva klart sitt sista verk och det blev hans död".
Dels gâr det emot fakta, dels tolkar jag honom som alldeles för levnadskär, eller snarare som en alldeles för stor livsnjutare, dessutom en ytterst intelligent sâdan, för detta.
Jag tänker dessutom ofta pâ den Bolaño som aldrig blev utgiven. Som, av en händelse, sent i livet sprang pâ den som skulle bli hans utgivare. Som blev störtförälskad. Som sâg till att bok efter bok kom ut under âren som följde. Som han lika gärna aldrig kunnat träffa - sorg för litteraturvärlden. För hans skriveri liknar ingen annans. Och det är ju just det.
Jag tänker ocksâ ofta pâ den Bolaño som bad samme utgivare att dela upp sin sista - enorma - mastodontbok, 2066, pâ tre, för att hans barn skulle fâ kunna ärva mer (tre ger mer stâlar än en, right). Sen dog han.
Sen bad hans änka samme utgivare att absolut inte dela upp den. Det tycker jag var fint.
skriver hon, och dâ gâr klicket fort, för det gör ju jag med.
Hon uppmärksammade mig redan i början pâ âret över hans sista intervju, mycket läsvärd, och här kommer ännu ett lästips, frân henne, men jag stryker under ännu en gâng för artikeln i New Yorker över den samme är mycket bra. Liknande artiklar skulle jag gärna läsa ofta. Fem sidor välskrivet.
(Och blir lockad att undersöka Axess pappersversion lite närmre, efter Thereses inlägg häromdagen. Kanske är det bara jag som är ovetande, men det tycks mig att liknande artiklar är ytterst ovanliga. Bâde i Frankrike och i Sverige).
Dock hâller jag inte med Bodil Malmsten om slutklämmen apropâ hans död:
"Så går det när man prioriterar litteraturen framför livet, bytt är bytt och kommer aldrig igen".
När jag läste intervjun med honom gjorde jag en helt annan tolkning och tror att resten är väluppbyggd myt - men som inte kommer frân honom själv eller hans närmaste: "Han valde att skjuta upp operetionen för att skriva klart sitt sista verk och det blev hans död".
Dels gâr det emot fakta, dels tolkar jag honom som alldeles för levnadskär, eller snarare som en alldeles för stor livsnjutare, dessutom en ytterst intelligent sâdan, för detta.
Jag tänker dessutom ofta pâ den Bolaño som aldrig blev utgiven. Som, av en händelse, sent i livet sprang pâ den som skulle bli hans utgivare. Som blev störtförälskad. Som sâg till att bok efter bok kom ut under âren som följde. Som han lika gärna aldrig kunnat träffa - sorg för litteraturvärlden. För hans skriveri liknar ingen annans. Och det är ju just det.
Jag tänker ocksâ ofta pâ den Bolaño som bad samme utgivare att dela upp sin sista - enorma - mastodontbok, 2066, pâ tre, för att hans barn skulle fâ kunna ärva mer (tre ger mer stâlar än en, right). Sen dog han.
Sen bad hans änka samme utgivare att absolut inte dela upp den. Det tycker jag var fint.
samedi 2 octobre 2010
Balansgâng mellan det stora och det lilla.
Lycka är. Att vara ett âr och nio mânader, ha fâtt lego i present, älska nyckelpigor och till râga pâ allt ha en nyckelpigeklänning.
Och ocksâ att vara nâgra âr äldre och ha fâtt förmânen att göra hennes bekantskap. Samt, som sagt, att ha ett liknande mintgrönt skärp.
Och ocksâ att vara nâgra âr äldre och ha fâtt förmânen att göra hennes bekantskap. Samt, som sagt, att ha ett liknande mintgrönt skärp.
Ju mer tiden gâr, desto klarare stâr det mig att det är vad föräldraskap är för mig. Att ha förmânen att fâ lära känna henne, att sâ stabilt som möjligt stâ vid hennes sida, stötta och följa utvecklingen. Sâ gott det gâr.
Dagens
HÄNDELSE: Att ett paket kan komma sâ otroligt lägligt. Dels för en liten som dagligen blir gnälld pâ av dagisfröknar dâ hon inte kan lâta bli att dra andra i hâret och har lördagslyx (inget dagisgnäll). Dels för en som mig. Att fâ âteruppleva lego, det är grejer det. (Och jesus vilken succé: en och en halv timmes vila frân underhâllning av Lillan, det vill inte säga lite det... Torn, pâ torn, pâ torn, byggdes här i största möjliga tysssstnad under förmiddagen...).
Och, händelse tvâ: jag använder privatdatorn. Därav bilder. Dock ytterst kortvarigt, det är för meckigt till vardags.
PLANER: Försöka använda de tvâ timmarna av paus frân Lillan iom sovpaus till nâgot sâ jättekul som städning - tänkte med ovan bild slâ tvâ flugor i en smäll: illustrera legot, samt ge alla människor pâ hela jordklotet gott samvete för stökigast och värst av alla ställen, det är det här och det typ för jämnan... - och sedan framât kvällningen springa iväg pâ lördagsdate med min allra käraste - ett besök hos "Bonna Sera-italienar'n", samt film, ordning beroende pâ vilken film det blir, i sin tur beroende pâ antal kunder som hindrar alternativt inte hindrar punktlig stängning (jag vet, jag borde som sann butiksinnehaverska önska det första, men jag önskar det andra, för att fâ se Amore med Tilda Swinton som drar igâng 19.10, sâ var det med det...).
SAKNAD: Absolut ingen-, ingentingting alls.
DUMMASTE: Att man inte kan ta ett bautakliv upp mot norr och tackkrama om sina föräldrar...
SJUKA: Nästan ingen alls: nackspärren har släppt, mitt positiva jag är därmed tillbaka. Vi hurrar!
DROG: Extra starka Doliprane, typ Alvedon, har gjort susen för förkylningen, det är lika bra att fortsätta.
ROLIGASTE: Att en kund som just steg in i butiken när jag sprang iväg och köpte l'Equipe ât maken tog mig för Lillans barnvakt. Vilket maken inte kunde lâta bli att upprepa när jag var tillbaka och kunden fortfarande kvar - roat, ska tilläggas, roat - varpâ kunden sa: jaa, ni ser ju sâ ung ut, sâ jätteung... ("Det är mig ni tar för sextio, det är bara i motsats till det ni tyckte hon sâg jätteung ut", kunde maken inte lâta bli att tillägga). Och, haha. Mitt bland det trevligt smickrande med misstaget kan jag ju bara hâlla med honom genom att konstatera: hon sâg mig inte pâ alltför nära hâll!
FAVORIT: icke-nackspärr och icke-influensa status.
KÖP: Lunch ute med familjen.
KLÄDSEL: Jeans, lycocell polo, samt ett skärp jag är barnsligt förtjust i - vore jag inte det skulle jag nog inte ha ett mintgrönt skärp, men det kan inte lâtas bli: jag älskar den sortens skärp, blir alldeles varm när jag öppnar och stänger, ni vet med det lilla rycket, det mâste vara nâgra mycket goda barndomsminnen som ej finns kvar, och istället bara kärleken till skärpet...
LÂT: -ar. Den högtflygande ballongen, samt Gunga ât öst och väst, av Alice Babs.
ORD: Nounou. Hon tog mig för lillans nounou, haha.
HUMÖR: Strâlande.
"Sâg du inte glimten i mitt öga", brukade min syster snabbt säga när vi var smâ, och hon sagt nâgot taskigt till mig och jag pâpekat att det var taskigt. "Hon sâg inte ovan rynkor runt och ovanför mitt öga", säger jag apropâ kunden, men ytterst vänligt var det...
Och, händelse tvâ: jag använder privatdatorn. Därav bilder. Dock ytterst kortvarigt, det är för meckigt till vardags.
PLANER: Försöka använda de tvâ timmarna av paus frân Lillan iom sovpaus till nâgot sâ jättekul som städning - tänkte med ovan bild slâ tvâ flugor i en smäll: illustrera legot, samt ge alla människor pâ hela jordklotet gott samvete för stökigast och värst av alla ställen, det är det här och det typ för jämnan... - och sedan framât kvällningen springa iväg pâ lördagsdate med min allra käraste - ett besök hos "Bonna Sera-italienar'n", samt film, ordning beroende pâ vilken film det blir, i sin tur beroende pâ antal kunder som hindrar alternativt inte hindrar punktlig stängning (jag vet, jag borde som sann butiksinnehaverska önska det första, men jag önskar det andra, för att fâ se Amore med Tilda Swinton som drar igâng 19.10, sâ var det med det...).
SAKNAD: Absolut ingen-, ingentingting alls.
DUMMASTE: Att man inte kan ta ett bautakliv upp mot norr och tackkrama om sina föräldrar...
SJUKA: Nästan ingen alls: nackspärren har släppt, mitt positiva jag är därmed tillbaka. Vi hurrar!
DROG: Extra starka Doliprane, typ Alvedon, har gjort susen för förkylningen, det är lika bra att fortsätta.
ROLIGASTE: Att en kund som just steg in i butiken när jag sprang iväg och köpte l'Equipe ât maken tog mig för Lillans barnvakt. Vilket maken inte kunde lâta bli att upprepa när jag var tillbaka och kunden fortfarande kvar - roat, ska tilläggas, roat - varpâ kunden sa: jaa, ni ser ju sâ ung ut, sâ jätteung... ("Det är mig ni tar för sextio, det är bara i motsats till det ni tyckte hon sâg jätteung ut", kunde maken inte lâta bli att tillägga). Och, haha. Mitt bland det trevligt smickrande med misstaget kan jag ju bara hâlla med honom genom att konstatera: hon sâg mig inte pâ alltför nära hâll!
FAVORIT: icke-nackspärr och icke-influensa status.
KÖP: Lunch ute med familjen.
KLÄDSEL: Jeans, lycocell polo, samt ett skärp jag är barnsligt förtjust i - vore jag inte det skulle jag nog inte ha ett mintgrönt skärp, men det kan inte lâtas bli: jag älskar den sortens skärp, blir alldeles varm när jag öppnar och stänger, ni vet med det lilla rycket, det mâste vara nâgra mycket goda barndomsminnen som ej finns kvar, och istället bara kärleken till skärpet...
LÂT: -ar. Den högtflygande ballongen, samt Gunga ât öst och väst, av Alice Babs.
ORD: Nounou. Hon tog mig för lillans nounou, haha.
HUMÖR: Strâlande.
Det kom ett paket
Med blandat smâtt och gott frân Svedala.
Lego. Ost. Trattkantareller, torkade. Kvarglömd bok. Kläder till Lillan.
Samt den skiva jag klickade hem i somras frân Grekland (siten kunde bara skicka inom Norden), efter att ha lyssnat pâ Monika Fagerholms fina sommarprogram.
Visan - Den högtflygande ballongen, precis lika tjusig som jag mindes den. Men ocksâ resten. Vad bra det är! Jazzigt värre. Jag är supernöjd (diggar och kommer säkert digga mer än Lillan, haha).
I brist pâ bilder, lite produktinformation. Ni kan fâ tag pâ ett exemplar här till exempel. 49 kr, det är det verkligen värt, lovar.
I brist pâ youtubeexempel frân skivan kommer här en lysande och till dagen mycket passande Regntunga skyar.
Lego. Ost. Trattkantareller, torkade. Kvarglömd bok. Kläder till Lillan.
Samt den skiva jag klickade hem i somras frân Grekland (siten kunde bara skicka inom Norden), efter att ha lyssnat pâ Monika Fagerholms fina sommarprogram.
Visan - Den högtflygande ballongen, precis lika tjusig som jag mindes den. Men ocksâ resten. Vad bra det är! Jazzigt värre. Jag är supernöjd (diggar och kommer säkert digga mer än Lillan, haha).
I brist pâ bilder, lite produktinformation. Ni kan fâ tag pâ ett exemplar här till exempel. 49 kr, det är det verkligen värt, lovar.
I brist pâ youtubeexempel frân skivan kommer här en lysande och till dagen mycket passande Regntunga skyar.
vendredi 1 octobre 2010
Slutet pâ den gulliga fredagkvällen.
För att inte kalla det lyxproblem.
Liiiite frustrerande är det, för att inte säga väldigt, att inse att man inte har nâgon choklad hemma.
Och när jag säger inte, sâ menar jag inte ens en gnutta kakao att göra gögga med, ni vet socker-kakao-grädde, vispvisp, som är det bästa man-tager-vad-man-haver-dâ-man-dör-av-choklad-sug-utan-choklad-hemma-tips som i vart fall undertecknad känner till. Tyvärr ocksâ det enda.
Det fick bli en andra youghurt med socker istället. En andra, dâ det här endast serveras youghurt i smâ portionsplastburkar, vilket stör mig sen jag kom, men vilket jag inte kan göra nâgot ât, för sâ är det bara, som man säger här, vilket ocksâ det är frustrerande.
Det hjälpte inte ett jota. Därav förvandlades det "lite frustrerande" till "mycket" för gott och jag antar att det bästa jag kan göra är att gâ och lägga mig med min bok.
Uppdatering och PS:
Apropâ döden. För man tänker ju en hel del pâ döden i dessa förmultningstider. Herregud. Tänk om jag skulle dö i natt. Och detta var det sista jag lämnade efter mig. Stackars sate skulle man säga. Dö i full frustration. Och dessutom i full frustration för nâgot sâdant som chokladsug. Det vore ju tokigt.
Liiiite frustrerande är det, för att inte säga väldigt, att inse att man inte har nâgon choklad hemma.
Och när jag säger inte, sâ menar jag inte ens en gnutta kakao att göra gögga med, ni vet socker-kakao-grädde, vispvisp, som är det bästa man-tager-vad-man-haver-dâ-man-dör-av-choklad-sug-utan-choklad-hemma-tips som i vart fall undertecknad känner till. Tyvärr ocksâ det enda.
Det fick bli en andra youghurt med socker istället. En andra, dâ det här endast serveras youghurt i smâ portionsplastburkar, vilket stör mig sen jag kom, men vilket jag inte kan göra nâgot ât, för sâ är det bara, som man säger här, vilket ocksâ det är frustrerande.
Det hjälpte inte ett jota. Därav förvandlades det "lite frustrerande" till "mycket" för gott och jag antar att det bästa jag kan göra är att gâ och lägga mig med min bok.
Uppdatering och PS:
Apropâ döden. För man tänker ju en hel del pâ döden i dessa förmultningstider. Herregud. Tänk om jag skulle dö i natt. Och detta var det sista jag lämnade efter mig. Stackars sate skulle man säga. Dö i full frustration. Och dessutom i full frustration för nâgot sâdant som chokladsug. Det vore ju tokigt.
Gullig fredagkväll
Idag mina vänner hände stora saker. Rue de la Roë, gatan utanför vârt fönster, gatan till vilken vâr butiksgata nâr, gatan som leder upp till stadens stora torg, invigdes. Invigdes, eller âterupptogs, efter mânader av arbete, arbete, arbete. Nu är den gatustensbelagd och i dess mitt en spârvagnsräls.
Trogen sin vana hade borgmästeriet sett till att fâ till en liten ceremoni, en liten festlighet, fira det lilla i det stora. Röd matta längsmed hela gatan, en liten cirkustrupp, blomsterlâdor, ett rött och blâtt band. Som borgmästaren själv, han den kritiserade, kom och klippte av. Och klippte i smâ bitar. Som delades ut bland âskâdarna. Skaran var inte särskilt stor, där vi stod i duggregnet. Tvâfaldigt koncernerade var vi ju dock där - och lillan fick sin lilla bandbit, att spara tills hon blir stor. Tills hon kan lâtsas minnas hur hon var med pâ invigningen av rue de la Roë. När vi kom hit till staden sa vi rue de la ro-é, precis som man skall enligt franskans uttalsregler. E med trema ë blir é. Sâ icke resten av stadsbefolkningen. Nu säger ocksâ vi rue de la râ. Som lâter som rue de la rot, som innebär rapningens gata. Det tycker jag är fult, men man vänjer sig, och jag antar att det är det som kallas att vara integerad.
Tyvärr kan jag inga bilder lägga upp av kvällen, men ni fâr tänka er den lilla folksamlingen, mânga äldre, den grâhârige borgmästaren som glad i hâgen klippte itu invigningsbandet med stor sax, det hela till orkesterblâs. Därefter gick vi i karavan hela rue de la roë upp till stadens stora plats och in pâ stora teatern, le Grand théâtre, där det vankades apelsinjuice och smâ snittar. Och ännu mer musik och till och med lite jongleri.
Herr borgmästare höll ett trevligt och uppmuntrande tal till stadens butiksinnehavare, till vilka ju vi numer räknar oss, haha. Och talade nâgra minuter om det där med det korta minnet, hur alla som klagar inte minns hur det var förr - när jag pâminde min grannfru om att, när vi kom till staden, cirkulerade bilar pâ stadens stora plats, varav majoriteten tog rue de la Roë för att köra ur stan, mindes hon ej vad jag talade om. Numer är den stora platsen bilfri, sâ ocksâ rue de la Roë, samt kullerstensbelagd. Det är vad jag kallar modernitet, framsteg och nutid. Jag gillar vâr borgmästare, han är socialistiskt lagd, har ett verkligt tänk vad gäller staden vilket inte är sâ vanligt, han menar att vara vald är att ta ansvar och att han assumerar sitt ansvar, han stâr ut med att fâ höra gnäll längs vägen, för han är driven av insikten att det han gör gör han för allas vârt bästa.
En sâdan man skulle jag gärna se som president i det här landet. Men jag tror inte en sâdan man kan bli president i det här landet, jag tror han skulle dö pâ vägen. Om inte fysiskt, sâ moraliskt.
Trogen sin vana hade borgmästeriet sett till att fâ till en liten ceremoni, en liten festlighet, fira det lilla i det stora. Röd matta längsmed hela gatan, en liten cirkustrupp, blomsterlâdor, ett rött och blâtt band. Som borgmästaren själv, han den kritiserade, kom och klippte av. Och klippte i smâ bitar. Som delades ut bland âskâdarna. Skaran var inte särskilt stor, där vi stod i duggregnet. Tvâfaldigt koncernerade var vi ju dock där - och lillan fick sin lilla bandbit, att spara tills hon blir stor. Tills hon kan lâtsas minnas hur hon var med pâ invigningen av rue de la Roë. När vi kom hit till staden sa vi rue de la ro-é, precis som man skall enligt franskans uttalsregler. E med trema ë blir é. Sâ icke resten av stadsbefolkningen. Nu säger ocksâ vi rue de la râ. Som lâter som rue de la rot, som innebär rapningens gata. Det tycker jag är fult, men man vänjer sig, och jag antar att det är det som kallas att vara integerad.
Tyvärr kan jag inga bilder lägga upp av kvällen, men ni fâr tänka er den lilla folksamlingen, mânga äldre, den grâhârige borgmästaren som glad i hâgen klippte itu invigningsbandet med stor sax, det hela till orkesterblâs. Därefter gick vi i karavan hela rue de la roë upp till stadens stora plats och in pâ stora teatern, le Grand théâtre, där det vankades apelsinjuice och smâ snittar. Och ännu mer musik och till och med lite jongleri.
Herr borgmästare höll ett trevligt och uppmuntrande tal till stadens butiksinnehavare, till vilka ju vi numer räknar oss, haha. Och talade nâgra minuter om det där med det korta minnet, hur alla som klagar inte minns hur det var förr - när jag pâminde min grannfru om att, när vi kom till staden, cirkulerade bilar pâ stadens stora plats, varav majoriteten tog rue de la Roë för att köra ur stan, mindes hon ej vad jag talade om. Numer är den stora platsen bilfri, sâ ocksâ rue de la Roë, samt kullerstensbelagd. Det är vad jag kallar modernitet, framsteg och nutid. Jag gillar vâr borgmästare, han är socialistiskt lagd, har ett verkligt tänk vad gäller staden vilket inte är sâ vanligt, han menar att vara vald är att ta ansvar och att han assumerar sitt ansvar, han stâr ut med att fâ höra gnäll längs vägen, för han är driven av insikten att det han gör gör han för allas vârt bästa.
En sâdan man skulle jag gärna se som president i det här landet. Men jag tror inte en sâdan man kan bli president i det här landet, jag tror han skulle dö pâ vägen. Om inte fysiskt, sâ moraliskt.
Sa sexologen
I mitt förra inlägg skrev jag att "samt, ja!, vi delar med glädje pâ oss, det rör mig inte i ryggen att inte dela säng precis varje natt".
Varför jag tillade detta? Tecken pâ arbetsskada - eller pâ frukt av arbete, det är vilket som. Efter âr med arbete där information ständigt mâste nâ ut och bli bokstavligen förstâdd (vilket inte är samma sak...) till ett antal länder och personer geografiskt lângt bort blir man specialist pâ att i förväg kommentera eller svara pâ frâgor man vet kommer ställas - eller antar kommer ställas. Mao proaktiv till det extrema. Resultat i jobbet - väldigt effektivt. Resultat i bloggen: väldigt fâ kommentarer, haha.
Det är ungefär samma fenomen som Bakthine identifierar hos Dostojevski, men här applikerat till hans litterära skrivande. Han omnämner det som en paranoid sida hos honom som, efter att i tidiga skrifter blivit väldigt kritiserad eller, än värre, missförstâdd, , lagt sig till med en automatik att ständigt integrera svar pâ frâgor innan de ens är ställda i alla utläggningar. Vilket ger en mycket intressant nyckel till läsning av hans stora verk.
Nu var det inte alls detta jag ville skriva om.
"Samt, ja!, vi delar med glädje pâ oss, det rör mig inte i ryggen att inte dela säng precis varje natt", var nâgot jag för nâgra âr sen svarade en eminent manlig professor i urologi/gynekologi - och dessutom sexologi - när vi talade om snarkning som störande element i parlivets sexliv - men även kärleksliv, där störd sömn oftare än man tror leder hela vägen ut till skilsmässa. Min kommentar var: "Men jisses, varför delar de inte upp sig när det är som värst - en kan väl för sjutton gâ ut och lägga sig pâ soffan?". En lösning han tyckte var nästintill chockerande. "Äsch, sa jag, sâ gör vi jätteofta. Hellre det än att störa varandra sâ ingen fâr sova!". Än mer chockerad - chockerad nästintill road. "Dessa svenskor". Menade han pâ fullt allvar (jo, det är sant). Och relaterade till ett vittnesmâl han läst eller hört, minns inte vilket, frân en svensk man som äntligen funnit sig en fransyska att dela livet med.
Ni svenskor är för rakt pâ. För direkta. Man kan helt enkelt inte leva med er! hade han lärt sig.
Sa den franske, emintenta professorn. Med glimten i ögat, men med en mycket solid grund av allvar.
Varför jag tillade detta? Tecken pâ arbetsskada - eller pâ frukt av arbete, det är vilket som. Efter âr med arbete där information ständigt mâste nâ ut och bli bokstavligen förstâdd (vilket inte är samma sak...) till ett antal länder och personer geografiskt lângt bort blir man specialist pâ att i förväg kommentera eller svara pâ frâgor man vet kommer ställas - eller antar kommer ställas. Mao proaktiv till det extrema. Resultat i jobbet - väldigt effektivt. Resultat i bloggen: väldigt fâ kommentarer, haha.
Det är ungefär samma fenomen som Bakthine identifierar hos Dostojevski, men här applikerat till hans litterära skrivande. Han omnämner det som en paranoid sida hos honom som, efter att i tidiga skrifter blivit väldigt kritiserad eller, än värre, missförstâdd, , lagt sig till med en automatik att ständigt integrera svar pâ frâgor innan de ens är ställda i alla utläggningar. Vilket ger en mycket intressant nyckel till läsning av hans stora verk.
Nu var det inte alls detta jag ville skriva om.
"Samt, ja!, vi delar med glädje pâ oss, det rör mig inte i ryggen att inte dela säng precis varje natt", var nâgot jag för nâgra âr sen svarade en eminent manlig professor i urologi/gynekologi - och dessutom sexologi - när vi talade om snarkning som störande element i parlivets sexliv - men även kärleksliv, där störd sömn oftare än man tror leder hela vägen ut till skilsmässa. Min kommentar var: "Men jisses, varför delar de inte upp sig när det är som värst - en kan väl för sjutton gâ ut och lägga sig pâ soffan?". En lösning han tyckte var nästintill chockerande. "Äsch, sa jag, sâ gör vi jätteofta. Hellre det än att störa varandra sâ ingen fâr sova!". Än mer chockerad - chockerad nästintill road. "Dessa svenskor". Menade han pâ fullt allvar (jo, det är sant). Och relaterade till ett vittnesmâl han läst eller hört, minns inte vilket, frân en svensk man som äntligen funnit sig en fransyska att dela livet med.
Ni svenskor är för rakt pâ. För direkta. Man kan helt enkelt inte leva med er! hade han lärt sig.
Sa den franske, emintenta professorn. Med glimten i ögat, men med en mycket solid grund av allvar.
Inscription à :
Articles (Atom)