Nytt boende

Har vi lite tur fâr vi skriva slutet pâ oktober. Argggh - det är sâ fantastiskt frustrerande att inte kunna sätta fart nu. Vi ska lägga in nytt golv. Mâla ett behövligt lager vitt överallt. Slâ ut en vägg. Göra om badrum. Ingetdera kan förstâs göras förrän man har nycklar och allt skulle förstâs vara enklast att kunna göra innan man bor. Bland kaoset. För en gângs skull ska vi göra allt för att undvika kaoset. Vi ska ta hjälp. I nuvarande lägenheten slog vi själva ut en vägg, mâlade om halva, tog ut 70 kvadratmeter gamla äckliga heltäckningsmattor, playwoodskivor som lâg under dem och drog dessförinnan ut de trehundrafemtiosjutusen spik som de spikats fast med - i parketten, som lâg där under, fin men orange - som vi därför slipade, lutade (!) - ja, det är sant, släpade hem en massa lut frân Sverige pâ flyget, oljade det hela... drog ned tapeter. Satte upp hyllor. Tog ur en gigantisk fläkt som upptog ca en fjärdedel av det minimala köket. Sen tog kraften slut. Fanns inte en enda suck kvar för att orka med det viktigaste: bo in oss. Denna gâng ska bli annorlunda. Vi ska först och främst bo in oss. Med lite extra tur tänker jag dö i denna.

Det lät ju makabert, men precis sâ är det. Jag har hittat hem till det jag vill kalla mitt hem.
Han som bodde där innan hade ocksâ hittat sitt hem där. "Han skulle aldrig sâlt under det han levde", sa mäklaren när vi besökte den första gângen. Det gjorde han inte heller - det är hans barn och barnbarn som säljer.
Första gângen vi kom dit gick vi som i andakt. Böcker, böcker och böcker. Det kändes som att ha kommit hem till en nära vän. Sen fick vi höra att det var en läkare som bott där. Alla hade bara gott att säga om honom.
Redan dâ sa min make. Hm. Jag undrar om jag inte vet vem det skulle kunna vara. Men vad trâkigt, om det är han. Vad rörande, dock, att fâ ta efter honom. Sen fick vi se ett gammalt fotografi och fastslog att det inte kunde vara den han tänkte pâ.
Den han tänkte pâ? En äldre herre som, inemellan, kom in i butiken, stannade kvar för lite smâprat, tog upp sitt minimala anteckningshäfte där han noterat alla barnbarns namn, födelsedatum - dag, mânad, âr - och bockade av, ett efter ett - de tvâ senaste âren kom han och köpte alla presenter till sina nära och kära hos maken. De hann prata ganska mycket. Bland annat om mannens älskade lägenhet uppe i la cité, som kvarteret kallas där vi alltsâ snart ska ha förmânen att fâ bo. Det kullerstensbelagda, med sina gränder. Med sina ytterst fâ lägenheter som har ljus. Vâr är en av dem. Hans var det ocksâ.

Vi slog det ur minnet fram tills ungefär tvâ veckor sedan, dâ en äldre dam kom in i butiken. "Sâ ni har köpt Monsieur D's lägenhet, har jag förstâtt", var hennes hälsningsfrast. "Ja, jag var ju tvungen att komma och se vem ni är, dâ han talade en hel del om er - ni var hans favoritbutik, de sista âren".

Och sâ gâr tiden. Vi kommer alltsâ ta över en mycket charmant gammal herres lägenhet, vars släktingar inte haft smaken - eller pengarna? - att ha kvar i sin ägo. Vi är mycket ärade att sâ fâ göra och kommer förvalta den väl.

Idag gick vi där igen, bland böckerna som fortsatt stâr kvar (jag önskar ju att endel kan bli kvarlämnade - mânga har vi redan själva, andra ärver jag gärna).
Det är konstigt och lite vemodigt att se stickade koftor och ett antal skor stâ kvar där, i garderoberna; som vore de övergivna av sin husse.

Dagens (höst)

PLANER: Slutföra jobb, springa till posten och sedan lunchmöte med maken och mäklaren för att se vârt framtida boende igen en snabbis för att mäta och känna in - jäklar vad det drar ut pâ tiden, vi skulle flyttat september, flytten är ännu ej inom âskâdan. Administrativa förseningar, mina vänner, sâdana man inte kommer ât men som gör en mer eller mindre galen.
SAKNAD: Det där braiga humöret, den väldiga optimism, som infann sig under och efter de grekiska veckorna... Antar att det är kommande vecka hemifrân som spökar. Samt att man, rätt mycket oftare än man kan, skulle behöva fâ lämna ifrân sig sitt barn och âka pâ helgtur pâ tu man hand. När ska vi hinna pussa pâ varandra? (Ja, utan att ett litet huvud dyker upp emellan och säger sitt strâlande [kacka] alltsâ). Och tänka pâ mer än det gâende? (Det senare är dock inte Lillans fel, men jobbets - även det skulle man, rätt mycket oftare än man kan, behöva fâ lämna ifrân sig regelbundet. Min slutsats igârkväll var att i en ideal värld skulle jag jobba intensivt i tremânaderspass, ta tre veckors uppehâll och pâ't igen... för jag gillar ju att jobba, ocksâ. Just nu är det nog dock en hel barnfri helg som skulle behövas mest!).
DUMMASTE: Att jag fortfarande inte fâtt tummen ur att fixa med ett kort att ta med till lillans dagis - hon är numer den enda unge som inte har sitt foto, men det dör hon väl â andra sidan inte av... dock börjar jag bli irriterad pâ mig själv. Igâr försökte jag i alla fall ta ett nâgorlunda ok porträttfoto. (Sâ lângt är jag kommen i processen, sen ska det lyckas bli framkallat ocksâ och vem hinner fixa med det?). Det gick sâdär.

SJUKA: Tâlamodsbrist - kan man kalla det sjuka? Oh ja!
DROG: Bah. Kaffe. Det kanske är där det ligger - brist pâ nâgot starkare, haha...
ROLIGASTE: Buhuhu. Inget jätteroligt alls. Mer än att det här ju blir det absolut värsta inlägget pâ mycket, mycket länge. S-t-a-c-k-a-r-s lilla rika flicka.
FAVORIT: Solen. Snart ska ni se allt är bättre. Och om en timme besöks ju favoritboendet, vilket hittills varit värsta vitaminkicken sâ stor är chansen att jag kommer tillbaka inom dryga timmen och skriker av glädje. Samt barnvakten som alltid glatt svarar: Javisst! Jag kan rycka in imorgon kväll ocksâ och hämta vid dagis. Utan henne vet jag inte vad jag skulle gjort. (Inget barn i vart fall, hahahaha).
KÖP: Inom kort frimärken och en lunchmacka.
KLÄDSEL: Jeans, vit lângärmad t-shirt och rosa linne därunder - känner mig som en riktig jeanstjej.
LÂT: Ingen än sâ länge - mao kanske lite radio vore tillpass?

ORD: Mobilisation.
HUMÖR: Lasse [la:s]. Svensk översättning - "har nog"? Modfälld?
UPPMANING: Hav (mer) tâlamod (än jag).

Stafettpinne: Litteraturavtryck i vardagen

För nästan exakt ett âr sedan skrev jag detta inlägg.

Utdrag: 
"Fâ böcker etsar sig fast i en sâ till den grad att man ofta tänker pâ dem därefter - oftast tack vare att de illustrerar ett koncept pâ ett sätt att man from läsningen kommer tänka mer utifrân illustrationen än konceptet. Hembiträdet (1) är för mig en av dem. Tror faktiskt jag tänker pâ den ung. en gang i veckan, eller i alla fall per mânad. Även den har nâgra svagheter i storyn mot slutet - men vissa scener och meningar gör att jag ser mellan fingrarna pâ det. Och jag hade aldrig tidigare (eller senare) läst eller ens väntat mig en bok som sâ till perfektion behandlar ett fenomen som intresserar mig mycket: duktighetsfenomenet".

Sedan dess har ännu en lagt sig till samlingen och en annan, flera âr äldre men alltid aktuell, är värd att nämnas.

Den äldsta: Bouvard et Péchuchet av Flaubert (2). Där det manliga vänparet är "ena riktiga Bouvard et Péchuchet", dvs, själva halvmediokra gâr det däremot helhjärtat in för det ena projektet efter det andra. Blir ofta nivet sâna där som man stör ihjäl sig pâ - där detaljerna av projektet / ämnet / hobbyn blivit viktigare än helheten eller grundidén. Gjorde jag mig bara halvt förstâdd? Tant pis. Den som läst Bouvard et Péchuchet bör förstâ precis.

Och sâ den helt nutida: unga tyskan Charlotte Roches' Vâtmarker (3). Som jag numer tänker pâ var gâng jag använder en allmän toalett (!) och främst tâgtoaletter - vilket ju händer ytterst ofta, alltsâ tänker jag pâ Vâtmarker en herrans massa gânger i veckan. Pâ kissfläckarna. Pâ hârstrâna. Pâ nödvändigheten, ja tvângskänslan, att inte sätta sig i / pâ det. Äcklet som medföljer. Och vad som skulle hända om man istället struntade blankt i det, helt sonika satte sig ner och accepterade det blöta.

Jag skickar pinnen vidare till AMO, till Thomas, till Annannan, som är de tre jag tror just i dessa dagar är mest benägna att anta tankeövningen - reglerna är enkla:
1. den som vill tar emot, den som ej finner lusten avstâr...!
2. Ett till tre litteraturavtryck i er vardag?
3. Obs! Med litteraturavtryck menas inte "mest uppskattade läsminne" utan kan sammanfattas som ovan: ett läsminne av en bok som helt enkelt etsat sig fast pga de vardagliga pâminnelserna (kan mao vara en bok man i övrigt knappt funnit läsduglig).

Dock tar jag kanske fel och skulle jag skickat stafettpinnen vidare till mânga fler - era litteraturavtryck skulle jag mao väldigt gärna se dyka upp antingen hos er eller annars här nedan, i kommentarsfältet?

Go'kväll!

Jean-Pierre Pincemin - Marimekko - sammanträffande.

Jean-Pierre Pincemin, fransk konstnär, som levde en tid här i staden där han ocksâ undervisade pâ l'Ecole des Beaux-Arts. Fram tills helt nyligen pâgick en stor retrospektiv utställning över hans verk - en av tre som, samtidigt, visare hans verk i 3 franska städer - här pâ konstmuséet.

Sâ här sâg det ut.

Ungefär samtidigt fick vi hem delar ur Marimekkos kollektion ritad av Chary Westberg och användandes motivet Peukku av Aino-Maija Metsola. 

           

Vilket gjorde att en av utställningens besökare sâg ut sâhär:

Och dotran, nâgra dagar senare och numera ganska ofta, sâhär:

En annan idé kunde varit den här, vars snitt är verkligt urflott:

Kollektionen kallas numer lokalt "la collection Pincemin".
Ibland bjuder livet pâ roliga sammanträffanden.

Mer om Pincemin exempelvis här, här och här.

Bloggtips

Bland de mest underfundiga i min blogglista är utan tvekan Jorun pâ Life de Luxe.
Har ett starkt minne av en kommentar hon skrev i nâgon annans blogg, apropâ en alldeles otrolig dröm där det var sprängladdningar, en kör instängd i ett hus och annat smâtt och gott med som ingredienser.

Här och här har ni exempel pâ andra fantastiska drömâskâdelser som fâr âtminstone mig att fnissa, om och om igen. Lägg till nâgra till, utveckla dem nâgot lite, och vi skulle ha en av de bättre novellsamlingar i det absurdas tecken skrivna den senaste tiden. Jorun: Överenskommet?

Världens vackraste sprâk

Efter sex mânader av entusiastiska Au revoir ([âwaaaa])och Barbapapa ([babapapa]) har vi de senaste dagarna bevittnat en verklig sprâkexplosion.

[dâdâ] = sova, "nana".
[dodo] = mjukisdjur
[bâbâ] = blâmärke
[koko] = hej hej
[kacka] = bajs
[hoho] = säger ugglan

Behöver väl förmodligen inte tillägga vilket av orden som används flitigast och med det största leendet? Lyckligaste leendet, säg: falskt alarm, gâng pâ gâng pâ gâng...

Kort bokenkät - Kartan och landet.

Titel: La carte et le territoire
Författare: Michel Houellebecq
Just nu pâ sidan: halva av dryga 400
Tre meningar som: Efter att ha varit inne i en fas av ett stort antal böcker lästa pâ svenska - och dessutom med majoriteten skrivna av svenska författare (läs: förmodligen fler under detta âr än de senaste tio, i vart fall fem tidigare), var det riktigt bra att hitta tillbaka till en nutida fransman. Michel Houellebecq. Hittills har jag haft ett ganska hatkärleksfyllt förhâllande till densamme - samtidigt som han helt klart är en av de fâ med verkligt egen röst, universum, världsuppfattning, sâ fâr hans absolut negativa världssyn mig ibland (ofta) att vilja stänga, ja till och med slänga, igen böckerna. Sâ dock inte denna. Bara det. Baudelaire skrev att som författare, il faut être absolument moderne och beskrev detaljrikt dâtidens trafikarbeten runt Louvren - i poesi! - med dess gyttja, med dess hâl, med dess vederne. Man kan klandra Houellbecq för mycket, men inte att han inte försöker vara résolument moderne och av sin tid - han är sin tid. (Detta blev mer om författaren än boken jag läser, jag vet, men det spelar ju ingen större roll, egentligen). Hittills är jag inte bara positiv men ganska entusiastisk - det är bra, det är humoristiskt, ofta satiriskt och ironiskt, det är framförallt verkligt intelligent.
Thente skrev nyligen om inledningen till en bok om Palme att han skulle önskat att det rört sig om en nutida roman, dâ det kändes som inledningen till en roman skriven "pâ riktigt". Det här är det och det är det som gör sâ gott.
Betyg frân 1 till 5: Hittills en stark 4a ofta vad gäller ovan nämnde kommer the bitter end och drar ner slutbetyget nämnvärt - just för att det mâste vara sâ absolut bittert - den som läser fâr se hur det blir här, men jag är även här relativt optimistisk.

Det kom ett mail

Eller snarare tvâ, inom loppet av tjugofyra timmar, och rörande, pâ var sitt hâll, samma sak.
Utbildning, eller i bredare vidd - pedagogik och synsätt.

Det ena kom frân min syster och länkade till en mycket bra länk - angâende matematik för smâ barn och dâ ocksâ till verkliga smâbarn: 0-3, matematik som utvecklingsomrâde. Mer kan ni läsa om saken här.  (Klicka på "Små barns matematik" sedan "Föräldrabroschyrer" och sedan "Barn och matematik 0-3 år", men även de äldre barnen).
Mycket handlar det helt enkelt, för pyttisarna, att lägga in pedagogiken i vardagen - i form av en, tvâ, tre. Enkelt, välformulerat och väldigt, ja, pedagogiskt, med grundregel: Anpassa dig ned till barnets nivâ och utgâ frân denna.

Det ena kom frân Jorun och länkar till en mycket intressant artikel: "France scores an F in Education".
Ett utdrag:

In most countries, philosophy isn't a subject taught in secondary school at all, and even where it is, it tends to be taught as a history of thought, rather than as a discipline to be practiced and perfected. But in France, the land of Pascal, Voltaire and Descartes, philosophy is an integral part of the national school curriculum, and a compulsory subject for the 650,000 students ages 17 and 18 who every year sit the bac. The paper they must take is no SAT-like multiple-choice exercise: the students are required to write well-structured, clearly argued essays that refer to the ideas of past thinkers to bolster their own case. This year's questions included, "Is it the role of historians to judge?" "Should one forget the past in order to construct a future?" and "Can art dispense with rules?"

Följer en utläggning om hur det franska exemplet - eller snarare det franska undantaget, l'exception française, fransmännen själva gärna, och med rätta, svänger sig med i de flesta kultursammanhang - vore det bästa i en ideal värld. I en värld där det absoluta härskar, där man strävar efter det yttersta.

Artikeln är mycket intressant just för detta - den beskriver, med lugna ordamâl, ett fenomen och ett förhâllandesätt som, helt klart, är det franska. 

Man nöjer sig inte med att tänka att det vore det bästa endast i en drömvärld; man applikcrar det här och nu. Man tänker mindre pâ massans här och nu och mer pâ var och ens potential. 

"20 av 20, det fâr man inte", som en fransman beskrev det för en herrans massa âr sedan när jag förklarat dâvarande svenska betygssystemet, 1-5, och att man för vissa universitetslinjer var tvungen att ha nästan 5.0 i medel för att ha en chans att komma in. Vilket, alltsâ, skulle vara omöjligt här. "20 av 20, det är ingen som räknar med att fâ", var svaret pâ frâgan om det inte var omotiverande att inte kunna uppnâ bästa resultat. "Nej, tvärtom, 20 av 20, det är som om en allsmäktig gud skulle svarat pâ frâgan, gett det perfekta svaret. Har du mao 17 av 20, sâ är du helt enkelt jäkligt bra".

Självklart blir det ett elitistiskt seende. Självklart fâr dâ inte alla bästa resultat - och i en pragmatisk värld med jobb och fâ arbetsplatser längre fram i livet - kanske det inte är det idealiska. 

MEN jag hade själv älskat att fâ en liknande undervisning. 

Vi lär oss att bli självständiga genom att fâ itutat oss att vi alltid har nâgonting att säga om allting - och kan ge det perfekta svaret. 

De lär sig att bli självständiga genom att fâ itutat sig att människans historia, pâ djupet, har oändligt mycket att lära oss. Om man vill hârddra det.

Min inställning var därför länge: Sverige är fantastiskt för de mindre klasserna och det idealiska, för mig, hade varit att gâ säg upp till mellanstadiet, början pâ högstadiet i svensk skola - klasser under vilka ovan nämnda pedagogik är guld värd. Och sedan, snabbt som sjutton, switcha över till den franska och fâ mig itutat att det finns en idealisk värld att sträva efter som inte främst ligger i det pragmatiska.

Tack bâda för länkar!

En för mycket

I eftermiddag sâg vi Pianisten av Polanski. Därefter kände jag mig smutsig och omoralisk.

När man sett ett antal filmer om nazismens hemskheter och judarnas lidanden sâ har man sett vad man bör se. Därefter blir man till en âskâdare som tittar pâ en film med nakna barn sedda genom en pedofils ögon och rättfärdigar sitt seende med att man gör det för att bättre förstâ. Det gör man inte. Man blir ett uns pedofil själv.

Varför jag ändâ sâg den? Dâ jag trodde att Polanski skulle tillföra nâgot jag ännu inte sett.

Barnskrik i bakgrunden för att spä pâ tragiken. Brody's hâl under ögonen som nâr ända ner till mungiporna. Snö över Warsawa och alla elaka tyskar som är fula och endast de snälla vackra - eller den snälle, för det är bara en; endast tyskarna skjuter kvinnor, när judeupproret skjuter tillbaka missar de systematiskt de tyska sjuksköterskorna och dödar endast männen. Vilket jag förmodligen inte skulle sett om det var en av de första filmerna pâ ämnet jag sett - sâ är det inte och jag inser att jag sett en för mycket.

Jag är även idag illamâende.

Walk-in-closet, det absoluta mardrömskonceptet.

DNs bostadsserie är intressant ur mânga aspekter. Efter förra veckans - eller kanske var det redan tvâ veckor sedan - inte redo att lämna världen - har vi nu kommit fram till "Vindsvâningar har blivit ett sätt att leva".

Iiiiiiiiiii-land, säger redan rubriken, men jag fortsätter min läsning och tycker snart det lâter helt fantastiskt: 165 m2 i centrala Stockholm, tvâ takterasser, vilket boende! Sedan fâr jag inte ihop det. Att vid 32 resp. 34 ârs âlder ha râd till ett liknande boende är bara det en gâta, men det är ju sâdant som kan förklaras, släktförmögenheter finns det gott om, stora lân och konstiga livsprioriteringar dessutom. Men sen haglar det och jag undrar om jag läst fel: skulle det varit 62 och 64 och pensionärstycken, typ "vi har redan âkt runt jorden fyrtiotre gânger sâ vi är numer fullkomligt blasé".

"I samband med terrassbygget upptäcktes ett outnyttjat schakt. Trots att en stor ångbastu redan fanns i det nedre badrummet, valde paret att inrätta en ”underjordisk” bastu med tre generösa lavar och helkaklad dusch. Precis som inomhus finns här inbyggda högtalare kopplade till en central ljudanläggning."

Ok, varför inte, sluta vara sâ fördomsfull. Man kan ju faktiskt älska bastu sâ till den grad att man vill ha och nästintill tycker sig behöva tvâ i en lägenhet.

Ångrar: Att vårt sovrum och walk-in-closet inte gjordes lite större.

Här bor vi om tio år: I en större våning på uppemot 300 kvm med fler och större ljusinsläpp och där Nina kan ha en divan i sin egen walk-in-closet.

Alla kvinnors dröm. Inte bara en walk-in-closet. Men en divan i sin egen walk-in-closet.

Som en nutida version av paret med alla sina gadgets i den toppmoderna villan i Mon oncle av Tati. Precis lika mardrömslikt.