Walk-in-closet, det absoluta mardrömskonceptet.

DNs bostadsserie är intressant ur mânga aspekter. Efter förra veckans - eller kanske var det redan tvâ veckor sedan - inte redo att lämna världen - har vi nu kommit fram till "Vindsvâningar har blivit ett sätt att leva".

Iiiiiiiiiii-land, säger redan rubriken, men jag fortsätter min läsning och tycker snart det lâter helt fantastiskt: 165 m2 i centrala Stockholm, tvâ takterasser, vilket boende! Sedan fâr jag inte ihop det. Att vid 32 resp. 34 ârs âlder ha râd till ett liknande boende är bara det en gâta, men det är ju sâdant som kan förklaras, släktförmögenheter finns det gott om, stora lân och konstiga livsprioriteringar dessutom. Men sen haglar det och jag undrar om jag läst fel: skulle det varit 62 och 64 och pensionärstycken, typ "vi har redan âkt runt jorden fyrtiotre gânger sâ vi är numer fullkomligt blasé".

"I samband med terrassbygget upptäcktes ett outnyttjat schakt. Trots att en stor ångbastu redan fanns i det nedre badrummet, valde paret att inrätta en ”underjordisk” bastu med tre generösa lavar och helkaklad dusch. Precis som inomhus finns här inbyggda högtalare kopplade till en central ljudanläggning."

Ok, varför inte, sluta vara sâ fördomsfull. Man kan ju faktiskt älska bastu sâ till den grad att man vill ha och nästintill tycker sig behöva tvâ i en lägenhet.

Ångrar: Att vårt sovrum och walk-in-closet inte gjordes lite större.

Här bor vi om tio år: I en större våning på uppemot 300 kvm med fler och större ljusinsläpp och där Nina kan ha en divan i sin egen walk-in-closet.

Alla kvinnors dröm. Inte bara en walk-in-closet. Men en divan i sin egen walk-in-closet.

Som en nutida version av paret med alla sina gadgets i den toppmoderna villan i Mon oncle av Tati. Precis lika mardrömslikt.