Dagens skörd

Tillsammans med kalkonfiléer, sprätthönsägg, päron frân granngârdarna, fisk frân atlantkusten, musslor, diverse ostar.

Just avnjuten lunch: Champinjonomelett, samt getost frân en by utanför stan.
Till kvällen: Fiskgryta med musslor, fänkâl, selleri, morötter, vitlök, tomat, vitt vin och kanske, men bara kanske, en liten skvätt grädde.

Oh ja!

Nâgot att se fram emot! skriver A.M.O och sätter därmed precis den tanke jag tänkte imorse när jag sâg trailern upplagd av Populärkulturbloggen pâ pränt.

Nâgot i den fick mig att fâ gâshud.
Sedan jag sâg dem kyssas under Venedigfestivalen och tänkte jesus vilket par tänkte jag att det blir nog sjukäkulens gnistor ocksâ i filmen. Och tänkte oförhindrat pâ Eyes Wide Shute där Nicole Kidman och Tom Cruise slog benâdande gnistor - fytillsjutton vilken film - redan när man sâg den tänkte man det här kan aldrig gâ väl - och det gjorde det inte för Nicole och Tom, ibland blir nakenheten outhärdlig och den offentliga än värre - och tänkte ocksâ att hoppas det blir enda likheten med deras historia. Det blev det inte.

Gnistorna är dock uppenbara:



Jag älskar Rapace.

Och i väntan pâ den - och här lär väl fâ väntas lite ytterligare, men den kommer ju givetvis komma även hit, det kommer den - tror jag jag ska leta upp Eyes Wide Shut DVD:n och se om. Film är bäst pâ bio, men se om det kan man även hemma - och för dem som ej sett filmen och därmed bara kan se den hemma sâ säger jag: Gör det. Fy vilken film - parproblematiken, mina vänner, parproblematiken.

Vilken skit

Här är man ur media i ett och ett halvt dygn och sen kommer man tillbaka bara för att upptäcka att alla kastar sten pâ glashuskungen. Sâ oerhört osmakligt och tecken pâ vad - ett samhälle som inte har bättre att skriva om och intressera sig för?

Mia Skäringer skriver och jag hâller rörande med:
Jag fattar inte grejen med Kungen. Jag läser bakpå aftonbladet eller expressen, de där intervju frågorna, människor på stan som svarar. Tycker du att det är rätt att kungen hängs ut? Och de flesta svarar typ : ja, han ska hängas ut som alla andra offentliga personer. Va är det för ett jävla svar. Vad är det för en uppfattning om offentliga personer. Att deras privatliv ska hängas ut. Visst om det hade rört sig om pengasvindel men hans relationer.

Och för den delen - offentlig eller ickeoffentlig där ligger inte ens frâgan och vidare än sâ.

Snobbigt? Chict? Eller bara totalklass?

Var vad det stod i ett mail jag fick i eftermiddags, frân Lillans pappa som just öppnat en kartong med en Kenzojacka jag klickat hem för en spottstyver till Lillan, i stort behov av en jacka, och dessutom ursöt.

Snobbigt och chict? var vad jag svarade.

Skiter i vilket! sa Lillan och sprang efter att vi tillsammans knäppt knapparna och känt pâ hur förunderligt mjuk fuskpälsjackan med blominfall är omkring i en halvtimme i den, totalt störtförälskad.
Kris ett: ta av den till förmân för pjamas. Nästintill omöjligt. Kris tvâ. Efter att jag gâtt med pâ att sätta pâ den igen över nattshirt och bara ben och hon sprungit omkring lite till, totalt störtförälskad, ville ta av den igen för att, nu, sätta pâ pjamas.

Här hänger mammas jacka. Här hänger Lillans jacka. Imorgon fâr du ta pâ den igen. Grâtsuck.

Uppdatering: Tack Gode Gud blir det en morgon dagen efter ocksâ.

Home sweet home

Nej jag är inte död, jag har bara varit iväg och jobbat.

Igârkväll, middag nâgonstans i Huvudstaden med fd spanske chefen, nuvarande polske chefen, samt spansk kollega X med vilken jag arbetat under den ena, nu under den andra. 

Fd chefen, vänd till mig och kollegan, pâ engelska: Och vad pratar ni tvâ när ni pratar och det bara är ni?
Vi: Franska (Xs mamma är fransyska även om X själv aldrig bott i Frankrike).
Nuvarande chefen: Jasâ? Och när ni skriver till varandra? Franska dâ med?!
X: Oh ja, alltid. Ja, tack vare H. har min franska blivit mycket bättre. Förut var den pâ skolnivâ, men tack vare henne har jag nu tränat upp den.

Detta märkliga liv!

Hymn till Passolini

35 âr sedan han mördades pâ dagen och världen miste en av de absolut största.
Göran Greider uppmärksammar utgivning av två prosaberättelser av Pier Paolo Pasolini som ges  ut på svenska av Italienska kulturinstitutet. Om det kan läsas här.

Amerikaner och mord - uppföljning

Jörel inne pâ Talkie Walkie har sett samma film precis samma kväll som undertecknad. Jag är ganska övertygad om att vi har ungefär samma tycke, (se nedan), i vart fall om just denna Amerikan och dessa mord. Men hon skriver roligare (och pâminner mig om att jag faktiskt läst nâgot rörigt kring nâgon film i Östersund där en viss Clooney var tvungen att be om ursäkt för nâgot jag inte förstod riktigt mer än filmen).

Lite uppföljning för bättre vetande - pension och franska strejker

Som uppföljning till det här och det här.
Bara för att det retar mig sâ hur otroligt felvinklad all information är som lämnar det franska riket angâende pâgâende pensionsdebatter och diverse strejker till dem länkade, nedan en uppställning som jämför pensionssystemssituationen i ett flertal länder (som, hör och häpna, le Figaro publicerade i helgen, dra pâ trissor).

Allt orkar jag inte översätta, men första är "lägsta lagliga âlder att gâ i pension" - där alltsâ, exempelvis, Sverige har det bättre än Frankrike och det är denna siffra som avses när det basuneras ut att "dessa fransmän strejkar bara för att man vill höja pensionsâldern till 62".

Den tredje kolumnen är ocksâ intressant dâ den rör antal âr man mâste varit med och jobbat för att fâ tillgâng till full pension, samt frân vilket âr man kan fâ den. Frankrike har här minst 40,5 âr - Sverige inget - och gâr reformerna igenom nâr man alltsâ full pension from 67 ârs âlder - inte alls 62 - och endast om man validerat samtliga trimestrar.

Dessa fransmän! (skak pâ huvudet, smack med tungan).

Tvâ dâliga filmer och en fantastisk skogspromenad senare.

Har just kommit hem frân den film som framkallats det starkast betonade: Men, va?!, det senaste âret. The American med George Clooney. Inte hade vi väntat oss ett underverk, men säg âtminstone hyfsat elegant, likt Clooney själv. Sâ icke och efter att under en och en halv timma ha följt en pannskrynklande, grâtinningarnas-charms- och ögonbryns-höjda-blickarnas man gâ runt som vore hela filmen sponsrad av Nespresso - would you like a coffee, bjuder han till och med in den vackra italienska prostituerade han vill fly iväg med forever - och där man dessutom ska försöka tro pâ att han med bara händerna och tre olika filar, samt elborr, kan knacka ihop de mest sofistikerade vapen i den bergsby han gömmer sig i. Ja. Dâ är man glad att komma hem till sin rotsellerisoppa.

Tidigare under eftermiddagen sâg jag klart pâ en annan höjdare - Edith Piaffilmen av Olivier Dahan, ni vet - som kom med gratis i nâgon tidning jag köpte pâ Arlanda nyligen. Mest för att jag trots allt var nyfiken pâ Cotillards oscarsbelönade insats. Det var som jag trodde. Eller kanske är det som sâ att lever man inte med sprâket, med landet, sâ ser man inte att det rör sig om grimaser, vad vet jag? Det enda jag vet är att jag är ytterst trött pâ sk biografifilmer som envisas med att mâla upp huvudpersonen som den värsta pajas, grimaserande, clownliknande pajas. Ytterst respektlöst och fult.

Liksom det ocksâ är tröttsamt att Oscars och andra större belöningar sâ ofta gâr till söta eller snygga kvinnor som gâtt med pâ att förfula sig. En lösnäsa, ett haltande och du har den. Typ. (Lösnäsan var Nicole Kidman's Virginia Wolf mask och hepp, haltandet, uppspärrade ögon och grimaserande mun Marion Cotillard's Piaf mask och öht ful Sharon Stone höll jag pâ att skriva men det är hon, blonda sydafrikanskan jag tänker pâ, som blev oigenkännlig i Monster...).

Bah. Nu ska jag gâ och lägga mig tillsammans med Bengt Ohlssons Gregorius som efter nâgra inledande sidor utlovar bra mycket mer än sâ.

Godnatt.
(Ja, knäpp vâra händer för en god och oavbruten sâdan - hursom var den fantastiska skogspromenaden under tvâ timmar i rask takt med maken det Hallelujamoment jag ropade efter och alldeles ensam fann. Jag skulle inte kunna visa mig mera tacksam över att ha världens sötaste och mest disponibla Elise i vâr närhet. Samt kunna betala henne. Henne förutan vore jag mycket, mycket mindre).

Hur göra hallelujamoment ocksâ dagtid?

En söndagspromenad i rask takt är att lägga till minnena - eller framtidsplanerna.
Anpassar man inte tempot och tillvaron till den Lilla, fullkomligt, kan man ägna den ât fullkomlig frustration - var slutsatsen igârkväll. Vi ägnade femtio meter längs älven en timma, istället för hela promenaden samma tid. Anpassa sig mâste man, sâ är det bara, fin stund blev även det, visst, men roligt är det inte alltid.

Morgonstunder, som denna alltför tidiga, inleds med "tittuuuuut". Den som känner mig vet att sömnbehovet är stort. Tvâ och en halv timma senare, efter att den Lilla sedan en timma visar tâlamod som en ärta och blir galen för att hon inte fâr upp locket pâ ett memospel hon är för liten föratt spela, sedan galen för att hon inte fâr ner bitarna i deras fack, sedan för att hon inte fâr ihop legobitarna, sedan lycklig endast när hon fâr upp skâpsdörren till porslinet och leker med koppar hon inte fâr leka med. Dâ har jag lust att gâ ut genom dörren och komma tillbaka mot kvällningen.

Hej.