Ikväll har varit en sân där konstig kväll, som rör en in i djupaste själen och ändâ gör en total utmattad. Eller kanske inte "och ändâ", men "självklart därför ocksâ".
Mina föräldrar är här sedan igâr. Bor pâ hotell. Ramlar in i min icke svenska vardag och är givetvis sâ hundra procent svenska som de är - eftersom de är det. Vilket ställer till mycket in min egna franska värld, bebodd av mig som är svensk och ändâ inte längre. Nâgot jag fâr klara bevis för varje gâng detta skâdespel âterupprepas.
Det är sâ rörande att se dem ta hand om lillan. De vill henne sâ väl. Fastän de bara träffat henne fyra gânger. En när hon bara var tio dagar dryga - vilket för den delen, först idag, fâr mig att inse att jag kan ha bra mycket färre samvetskval än jag haft hittills; vet ej varför, men jag bar med mig minnen av att herregud och jag bara lät dem ta hand om sig själva och... etc. Klart jag gjorde. Hade ju för sjutton satt en dotter till världen för en dryg vecka sedan - vilket jag knappt ens än förstâtt - varit hemma sen mindre än en vecka, nyförlöst, i vârt hem som alltid varit vârt gemensamma, sen mer än tio âr tillbaka, men nu ocksâ alltsâ skulle vara hennes. Allt darr. Klart det fick bli som det blev (ja detta apropâ allt prat om duktighet, inte sant?!).
Men det var ju inte deras fel, inte heller situationens, bara mitt, som borde kunnat vara mer klarsynt, tillâtit mig själv ha mindre samvetskval (ser mig själv framför mig med en alltför ambitiös nyârsmiddag i ugnen och pâ spisen och "helvete vad lite plats vi har här pâ köksbänken", serverade tillslut tallrikar ställda direkt pâ golvet, för att sedan ställa upp allt pâ bordet och erbjuda en, tro mig, finemangsgod middag). Nâväl.
Det som är rörande är ocksâ hur de leker med henne som om hon skulle förstâ alla "tittut" lekar osv. Som hon givetvis leker med dem, men inte leker till vardags, eller kanske leker hon dess varianter, pâ franska, med barnflickan, aldrig med mig - själv leker jag annat med henne, (men tro mig, vi fungerar bra ihop ändâ).
Ikväll, mitt upp i alltihop, bland bubbelglasen och intensiviteten, ringde min faster till min pappa, min faster som jag nästintill aldrig träffar, i alla fall inte sedan tiden dâ "vi alla var smâ och vi firade julaftnar för att i alla fall fira julaftnar tillsammans", för att tala om för oss att moster Annie dött.
Till râga pâ râgen lämnade hon faktiskt ett första telefonmeddelande pâ min jobbmobil (antar att min pappa gett henne det?), för att säga just detta: Hej, det är XX. Jag lämnar ett meddelande här och försöker även fâ tag pâ din pappa, om ni vill kan ni ju ringa tillbaka... Jag ville bara tala om att moster Annie dött. Hejdâ". Hennes röst lät sâ liten.
Moster Annie, som alltsâ är min farmors syster och som jag aldrig träffat men vars dödsbud jag är bland de första att motta. Pâ min franska mobiltelefon frân en moster pâ sjumila avstând jag nästan aldrig träffar.Visst ger det en lite av svindel?
Jag vet inte ens hur gammal "moster" Annie var. Äldre än min farmor, jo.
Inser ikväll att jag aldrig sett en endaste bild pâ'na, vet bara att min farmor de senaste tio âren sagt, med alltmer darr i rösten för varje âr att "kära lilla du, vad du är lik Annie, mer och mer lik för varje dag, tycker jag".
Annie har antagit mysterieskepnaden alltmer för varje sommar. Det svartvita fotografiet man aldrig sett. Själv känt mig som mitt i Skuggorna över den berömda stenbänken.
Och nu är Annie död. Vilket ju inte i sig är mer tragiskt än att nâgon annan skulle vara död, för mig i ärlighetens namn bra mycket mindre tragiskt än om mânga andra skulle dött idag, men visst känns det lite konstigt. Nu är hon ju skuggan, för alltid.
Sâ vi skâlade för Annie och önskade henne allt gott och jag hoppas verkligen att hon var nöjd med sitt liv. Och jag hoppas, hoppas att jag och vi fâr leva länge än.
*
Och nu är det blödighet, igen. Höll pâ att säga att det börjar bli fredagstradition, men inser att det är torsdag ikväll - fast nu, sedan tretton minuter, faktiskt fredag.
Ville bara tillägga vad jag redan tillagt hos Therese. JennyMarias mening som ni finner här fick ocksâ mig att stanna upp. Dels av innehâll, dels av rytm. Som den vackraste av titlar – som man vill smaka pâ flera gânger om, läsa högt.
”Min sympati för allt och alla som anstränger sig för att fiktionalisera livet och ordna det till en vacker och gripande berättelse inom någon av konstens genrer är oändlig". (JennyMarias blogg âterfinns fö. i blogglistan till högern from ikväll).
Och jag fortsätter mitt självcitat, för detta fick mig att tänka pâ 2 andra fina meningar. Les hommes en général me plaisent beaucoup (en av de titlar jag alltid tänker pâ när jag tänker pâ en bra titel, vilket faller platt i alla försök till översättning sâ jag lâter de som inte läser gissa, män, i allmänhet, gillas), och främst för att den är sâ fritt inspirerad av nâgot sâ totalt helt annat, Blaise Pascal.
Samma för de 3. Den absoluta harmonin. Verbets perfekta slutkläm.
Le silence éternel de ces espaces infinis m’effraie. Den eviga tystnaden i de oändliga rymderna skrämmer mig.
Och det är ju just där vi kan sluta ikväll. Godnatt.
vendredi 30 octobre 2009
jeudi 29 octobre 2009
"Ska vi bojkotta livspusslet"? Nej.
Frâgan ställs, enligt Amelia, av DebattProgramledaren Belinda Olsson som vidare säger att "[hon] vill ha ett vaccin mot “Perrelli-sjukan” = att vilja ha allt – barn, karriär, bästa sexlivet, finaste hemmet – samtidigt". Vad tycker du?, frâgar tidningen. Är det dags att dra ner på ambitionerna? "Debattera i damrummet".
Nej tack. Dum inställning. En liten tablett för att inte tvinga mig själv att ha finast städat hem, ja det kan jag väl gâ med pâ, men ännu hellre lite städhjälp, haha. Jag tycker nämligen tvärtom. Jag vill fâ in sâ mycket som möjligt i mitt liv, samtidigt. Man lever bara en gâng och jag vill inte välja bara av nâgonting över huvud taget, men vill allt. Och gärna med en gin och tonic pâ onsdag kväll.
Det är väl inte att vilja ha allt samtidigt man ska vara emot? Men däremot bör man exempelvis träna sig pâ att sänka ribban nâgot inom vardera, eller alternera var man sätter högsta ribban - sätt "näst" framför varje, sâ ska vi se att vi gâr ât rätt hâll. Och sâ snart vi nâtt "näst" sâ tar vi bort det.
Det gäller i alla fall för mig. Trots stress dâ det ibland blir för mycket av det goda tappar jag inte mâlet en sekund med ögat - för utan att sikta pâ allt samtidigt blir jag inom mycket kort olycklig.
Stressen beror dessutom till 99% inte pâ att ha siktat mot för mycket samtidigt, men pâ att prioriterat fel sak i fel ögonblick, vilket jag ocksâ mâste se till att bli bättre pâ. Tänker pâ det som att jogga; kräver tid och träning.
Liten parentes. Mâste ju apropâ vill ha allt passa slâ ett slag för Fredrik Ekelunds Jag vill ha hela världen, som jag fick syn pâ i bokhyllan häromdagen i sin solgula pocketupplaga när jag funderade pâ det här. Den gjorde mig väldigt upprymd när den kom, ja faktiskt jublande. Att lyckas fâ fotboll literatturintressant, det är inte illa; att kombinera det med avhandlingar och sprâkforskning, den tävlingsinriktade universitetsvärld som kommer med dessa, Lund och samhällsfrâgor, allt i en grundinställning som är bâde ambitiös och inspirerande - samt nâgot helt annat: Jag som alltid irriterat mig pâ alla försök till att âterge dialekt fann att skânskan som här finns med i alla hörn fanns med som en självklarhet, bara det är stor konst. Ju mer jag tänker pâ den klassar jag verkligen den som en Stor samtida roman - som är värd sâ mycket mer än en parentes. Och som inspirerar till Högt uppsatta mâl istället för tycka-synd-om-inställningar och "lât oss dra ned ambitionerna".
Bara därför en bild för att intresserade lättare ska kunna finna den - och själv sätter jag upp den pâ omläsningslistan för, som sagt, det var ett tag sen. Ska tilläggas att jag verkligen älskar mannen pâ omslagsfotots ansiktsuttryck. Det säger allt. Och det drog till sig min blick när det begav sig, pâ flygplatsen - inser att jag sâ lätt skulle kunnat springa förbi en stor roman.
Âter till bojkotterit. Jag tycker frâgan är löjlig, eller i alla fall högst felformulerad. Det är livet det är frâgan om, som av princip inte kan bojkottas och det är klart vi inte ska dra ned pâ vâra ambitioner vad gäller detta? (Hör ni hallelujat i bakgrunden?). Man konstaterar dessutom snabbt att ju mer saker samtidigt, desto mer energi. Själv inspireras allra mest av biografier (oftast av män) där man tänker: Herregud, hur hann han med allt detta? (Väldigt mycket sent 1700-, 1800, som här, ett exempel pâ nutid här).
"Varför jag trots att jag irriterar mig pâ uttalandet öht intresserar mig av det till den grad att det blir ett helt inlägg", ja det kan man givetvis frâga sig. Svaret är enkelt: problematiken som sâdan intresserar mig - jag funderar mycket och ofta runt den (vilket väl märks i diverse inlägg...). Vilka finjusteringar mâste man lyckas med för att lyckas med den hela ekvationen, för att fâ in sâ mycket det bara gâr? Vilka fällor undvika? Ofta lyckas jag inte, men ofta jo.
Allra sist tycker jag att Belinda Olsson i just denna frâga framstâr som ett praktexempel av motsatsen till det hon här föresprâkar. Fel?
Nej tack. Dum inställning. En liten tablett för att inte tvinga mig själv att ha finast städat hem, ja det kan jag väl gâ med pâ, men ännu hellre lite städhjälp, haha. Jag tycker nämligen tvärtom. Jag vill fâ in sâ mycket som möjligt i mitt liv, samtidigt. Man lever bara en gâng och jag vill inte välja bara av nâgonting över huvud taget, men vill allt. Och gärna med en gin och tonic pâ onsdag kväll.
Det är väl inte att vilja ha allt samtidigt man ska vara emot? Men däremot bör man exempelvis träna sig pâ att sänka ribban nâgot inom vardera, eller alternera var man sätter högsta ribban - sätt "näst" framför varje, sâ ska vi se att vi gâr ât rätt hâll. Och sâ snart vi nâtt "näst" sâ tar vi bort det.
Det gäller i alla fall för mig. Trots stress dâ det ibland blir för mycket av det goda tappar jag inte mâlet en sekund med ögat - för utan att sikta pâ allt samtidigt blir jag inom mycket kort olycklig.
Stressen beror dessutom till 99% inte pâ att ha siktat mot för mycket samtidigt, men pâ att prioriterat fel sak i fel ögonblick, vilket jag ocksâ mâste se till att bli bättre pâ. Tänker pâ det som att jogga; kräver tid och träning.
Liten parentes. Mâste ju apropâ vill ha allt passa slâ ett slag för Fredrik Ekelunds Jag vill ha hela världen, som jag fick syn pâ i bokhyllan häromdagen i sin solgula pocketupplaga när jag funderade pâ det här. Den gjorde mig väldigt upprymd när den kom, ja faktiskt jublande. Att lyckas fâ fotboll literatturintressant, det är inte illa; att kombinera det med avhandlingar och sprâkforskning, den tävlingsinriktade universitetsvärld som kommer med dessa, Lund och samhällsfrâgor, allt i en grundinställning som är bâde ambitiös och inspirerande - samt nâgot helt annat: Jag som alltid irriterat mig pâ alla försök till att âterge dialekt fann att skânskan som här finns med i alla hörn fanns med som en självklarhet, bara det är stor konst. Ju mer jag tänker pâ den klassar jag verkligen den som en Stor samtida roman - som är värd sâ mycket mer än en parentes. Och som inspirerar till Högt uppsatta mâl istället för tycka-synd-om-inställningar och "lât oss dra ned ambitionerna".
Bara därför en bild för att intresserade lättare ska kunna finna den - och själv sätter jag upp den pâ omläsningslistan för, som sagt, det var ett tag sen. Ska tilläggas att jag verkligen älskar mannen pâ omslagsfotots ansiktsuttryck. Det säger allt. Och det drog till sig min blick när det begav sig, pâ flygplatsen - inser att jag sâ lätt skulle kunnat springa förbi en stor roman.
Âter till bojkotterit. Jag tycker frâgan är löjlig, eller i alla fall högst felformulerad. Det är livet det är frâgan om, som av princip inte kan bojkottas och det är klart vi inte ska dra ned pâ vâra ambitioner vad gäller detta? (Hör ni hallelujat i bakgrunden?). Man konstaterar dessutom snabbt att ju mer saker samtidigt, desto mer energi. Själv inspireras allra mest av biografier (oftast av män) där man tänker: Herregud, hur hann han med allt detta? (Väldigt mycket sent 1700-, 1800, som här, ett exempel pâ nutid här).
"Varför jag trots att jag irriterar mig pâ uttalandet öht intresserar mig av det till den grad att det blir ett helt inlägg", ja det kan man givetvis frâga sig. Svaret är enkelt: problematiken som sâdan intresserar mig - jag funderar mycket och ofta runt den (vilket väl märks i diverse inlägg...). Vilka finjusteringar mâste man lyckas med för att lyckas med den hela ekvationen, för att fâ in sâ mycket det bara gâr? Vilka fällor undvika? Ofta lyckas jag inte, men ofta jo.
Allra sist tycker jag att Belinda Olsson i just denna frâga framstâr som ett praktexempel av motsatsen till det hon här föresprâkar. Fel?
mercredi 28 octobre 2009
Till alla som klagar pâ bokförlagens brist pâ marknadsföring: "Nöjd eller fâ pengarna tillbaka..."
Ja, det är ju ingen verklig nyhet längre, men jag tycker ändâ det är bâde trâkigt och tänkvärt att Virgin Megastore kör det som "höstslogan" här i Frankrike - "Nöjd eller fâ pengarna tillbaka" - vad gäller en roman. Och blir fundersam över att Samuel Benchetrit gâtt med pâ det (om han nu alls haft nâgonting att sâga om saken, det kanske är att överskatta offentliga hövligheter i Virgin's sfärer).
Samuel Benchetrit är för övrigt en sân där person som i alla fall jag fascineras av. Han lyckas pâ nâgot vis vara med precis överallt. Utan att man liksom helt förstâr hur sjutton han hamnade där. Dvs, han ger bâde ett ganska intetsägande intryck, samtidigt som han ju mâste vara om inte annat sâ en jäkel pâ relationer. För man hamnar inte bara överallt, det gör man inte. Och nu är han överallt med sin roman, som man fâr vara nöjd eller fâ pengarna tillbaka för. (Och självklart mâste han ocksâ ha sin beskärda del av talang, men hur stor? I hans fall verkar i alla fall det där med talang alltid hamna i skymundan för allt övrigt "buzz" som alltid finns runt det han gör).
Det började givetvis med en romans, giftermâl och barn, tillsammans med Marie Trintignant, en av de franska skâdespelerskor som stâtt högst upp pâ "independent-film-listan" (vid sidan av Emmanuelle Seigner). Som ju senare dog efter att ha blivit slagen av nye pojkvännen, vilket är en helt annan historia, ack sâ förhatligt romantiskt det hela slogs upp när det begav sig, man sâg alla fädren till alla hennes barn stâendes pâ rad, grâtandes... - men vad som inte är en helt annan historia är att Samuel B. även efter äktenskapet tagit slut fortsatte umgâs med inte bara Marie, men ocksâ mycket intimt med Far Trintignan, underbare Jean-Louis - som dessutom säger sig uppskatta S. sällskap alldeles väldigt. Sâ till den grad att de fortfarande âker pâ lânga bilsemestrar tillsammans pâ tu man hand.
Samuel regisserade 2 intima pjäser med far och dotter, en där det lästes Poème à Lou av Appolinaire, en som de skrivit mer eller mindre tillsammans, Quai de gare.
Han regisserade sedan en av de filmer som skulle bli Marie Trintignant's sista, Janis and John; Samuel och Janis/Marie var dâ lângt i frân ett par längre, inte heller Marie och filmens andra huvudperson, John/François Cluzet, däremot far till ett av hennes barn även han. Det blev en riktigt trevlig film, och även herr Trintignant var med pâ ett inte sâ litet hörn.
Däremellan har Samuel Benchetrit givit ut romaner, skrivit sina flera delar av sina memoarer (obs! han är född -73, jojo), skrivit flera andra pjäser, slipat pâ filmmanus, regisserat fd svärfar, igen, i pjäsen Moins Deux som var en riktigt fin sâdan, där handlingen rör âlderdom och nära död. Och numer är han gift med Anna Mouglalis, hans "musa nr 2", en av de vackrare fransyskorna i dagsläget fâr man väl lov att säga, och som liksom klanen Trintignant är lite sâdär lagom hemlig, mystisk och romantisk. (Att hon dessutom kör Chanel reklam sâ det stâr det härliga till gör inte hennes ikon-image mindre).
Tillsammans har de en flicka. Och paret har redan hunnit arbeta tillsammans, senast i hans senaste film Jag har alltid velat vara en gangster.
Tja. Vad jag nu ville säga med detta. Tycker nog ändâ det är lite trâkigt att fâ sin roman promotad som "nöjd eller pengarna tillbaka" och detta även om man heter Samuel Benchetrit och livet leker i övrigt. Visst?
Samuel Benchetrit är för övrigt en sân där person som i alla fall jag fascineras av. Han lyckas pâ nâgot vis vara med precis överallt. Utan att man liksom helt förstâr hur sjutton han hamnade där. Dvs, han ger bâde ett ganska intetsägande intryck, samtidigt som han ju mâste vara om inte annat sâ en jäkel pâ relationer. För man hamnar inte bara överallt, det gör man inte. Och nu är han överallt med sin roman, som man fâr vara nöjd eller fâ pengarna tillbaka för. (Och självklart mâste han ocksâ ha sin beskärda del av talang, men hur stor? I hans fall verkar i alla fall det där med talang alltid hamna i skymundan för allt övrigt "buzz" som alltid finns runt det han gör).
Det började givetvis med en romans, giftermâl och barn, tillsammans med Marie Trintignant, en av de franska skâdespelerskor som stâtt högst upp pâ "independent-film-listan" (vid sidan av Emmanuelle Seigner). Som ju senare dog efter att ha blivit slagen av nye pojkvännen, vilket är en helt annan historia, ack sâ förhatligt romantiskt det hela slogs upp när det begav sig, man sâg alla fädren till alla hennes barn stâendes pâ rad, grâtandes... - men vad som inte är en helt annan historia är att Samuel B. även efter äktenskapet tagit slut fortsatte umgâs med inte bara Marie, men ocksâ mycket intimt med Far Trintignan, underbare Jean-Louis - som dessutom säger sig uppskatta S. sällskap alldeles väldigt. Sâ till den grad att de fortfarande âker pâ lânga bilsemestrar tillsammans pâ tu man hand.
Samuel regisserade 2 intima pjäser med far och dotter, en där det lästes Poème à Lou av Appolinaire, en som de skrivit mer eller mindre tillsammans, Quai de gare.
Tja. Vad jag nu ville säga med detta. Tycker nog ändâ det är lite trâkigt att fâ sin roman promotad som "nöjd eller pengarna tillbaka" och detta även om man heter Samuel Benchetrit och livet leker i övrigt. Visst?
mardi 27 octobre 2009
Apropâ det där med obetalda kulturarbetare
Hm. Obetalda kulturarbetare var det. Eller hoppet om att det inte är möjligt att framtiden ser ut sâ. Eller insikten att det är ett av mânga oundvikliga faktum.
Klart att det alltid kommer att finnas undantag. Men bloggare tar över, kommer i mycket ta över. Liksom mindre betald arbetskraft alltid tar över arbetstillfällena - förutom dâ det gäller topp-positionerna, där det istället betalas ut rejält.
Ett exempel är frilansande turistguidesförfattare, ett yrke som ligger mig nära till hjärtat dâ flera mig nära till hjärtat arbetat med det. För ett tiotal âr sedan var det ett yrke som ett annat. Fâ var de lyckliga utvalda att utöva det, men de fanns. Arbetsavtal, fast lön, regelbundna uppdrag. Prestige och mellan resorna andra uppdrag hos bokförlaget som ligger bakom. Idag är de fasta utbytta mot frilansande. Frilansande utan arbetsavtal, fast lön, regelbundna uppdrag och som fâr vara nöjda att fâ uppdraget, chansen att resa, ägna stor del av arbetsâret till en upplaga, till minimilön. Otacksamt? Passar det inte stâr det tusen âter. Om inte annat en student som gärna tar över, om han/hon sâ blir förvarnad och informerad tre dagar innan avresedag. Detta är nu bara att se som ett exempel.
Journalister? "Inte samma sak". Men vari ligger den verkliga skillnaden?
Ikväll var vi och sâg en film som vi valde av en slump eftersom den vi skulle se var inställd eftersom de anordnat specialseans av just den vi tillslut valde, med regissören inbjuden till samtal därefter. Intolerance av Phil Mulloy. Eller snarare Intolerance I, Intolerance II, Intolerance III. Skillnaden är viktig i sammanhanget.
Phil Mulloy är en brittisk satiriker och filmmakare. Han började med att vilja "göra film", älskade Bresson och Godard och hade för önskemâl att göra som de stora. Filma verkligheten. Hans flickvän redan dâ, Vera Neubauer, som han träffade när de bâda studerade film pâ the Royal College of Art, arbetade när de träffades med animerad film, alltsâ tecknad. Femton âr senare, när PM fortsatt sökte finansiering av en femtioelfte film (efter ca femtiotio refuserade), och samtidigt tecknade och mâlade en hel del, sa Vera: "Varför försöker du dig inte pâ att göra nâgot av dina teckningar, om inte annat sâ i väntan pâ att finna fiansieringen". (Min anteckning: Kvinnor är smarta).
Dâ tog det fart. Sedan dess har han filmat ett stort antal filmer - alla tecknade.
Efter filmen ikväll talades det mycket om just detta: pengar. Pengar, pengar, fiansering och obetald arbetstid.
Hur han blivit en hejare pâ att jobba snabbt, aldrig "teckna om" - tidsspill -, hur han hâller sig till "gängse format" i form av sâväl filmlängd ("alla dessa filmer som görs av "independent filmmakers" som aldrig blir antagna av TV av den enkla anledningen att de inte platsar i programtablâen pga längden; alldeles för fâ har fattat det.") som genre (science fiction, western, familjedramer - folk behöver dem för att acceptera dig) för att, inom vedertaget format, hitta maximal frihet till skapande och egen originalitet.
“The audience is familiar with genres and clichés, and I take advantage of that fact. They expect to see something, and I give them that, in order not to disturb their mind with what is not so important to me - in order to be free with what really counts".
Han har nu gjort ett femtiotal filmer. Om han vill tillbaka till "riktig film"? Kanske. Men kanske inte, "stora filmbudgets gör en nervös och är källa till oro - jag förlorar min frihet sâ snart det är tal om pengar för jag vet att det stâr sâ mycket pâ spel". (Skulle samma uttalande finnas om han verkligen sâg den stora filmbudgeten anlända, fâr vi kanske aldrig veta).
Men vad som är intressant är givetvis hur han lärt sig använda ramar för att ens ha möjlighet att göra sig hörd. Och hur han lärt sig spela med allt. Intolerance - nu visad som "lângfilm" är i verkligheten 3 kortfilmer. Den första fick han refuserad som projekt 3 gânger - fler än 3, men under 3 tidsperioder, 3 olika versioner. Tillslut valde han att egenproducera den, minut för minut. Total önskad längd, 10 minuter. Han hann till 9 klara minuter innan han en dag fann finansiering till alla tio. 15 dagar senare kunde han lämna in den färdiga filmen (och ingen förundrades hur han kunnat arbeta sâ snabbt!) - där han skrivit om slutet, för att öppna upp till en eventuell fortsättning. Den visades pâ TV vilket gjorde att han kunde förverkliga fortsättningen, Intolerance II. Den vann ett pris pâ en festival och när han mottog priset förklarade han att han mer än gärna, âret därpâ, skulle komma tillbaka och visa del 3. Om han tills dess fann finansiering. Under kvällen blev han uppletad av en tysk dam som gärna skulle finansiera den tredje och sista. (Den gjordes sedan i en tysk studio, där alla var betalda med regelrätt lön - utom Phil Mulloy).
Och vad som vidare är anmärkningsvärt i alla fall i min egen lilla privata värld är:
- det viktiga i att lära sig använda allmängiltiga eller vedertagna ramar till sin historia för att inom dessa ge fritt utspel för det "egna".
- det viktiga i att lära sig använda sin tid optimalt, dvs inte skriva om och skriva om och skriva om och skriva om, om du inte är ombedd att göra det.
- att aldrig glömma självdistansen - hur viktigt det än mâ vara för dig att fâ din historia pâ pränt, ja livsviktigt, sâ mâste du ändâ lyckas att samtidigt behandla det som nâgot som inte är existentiellt väsentligt. Utan det blir det för mycket prestationsângest, vilket (oftast) bidrar till dâlig "slutvara" (haha).
Hans kära Vera var även hon där. Hon har fortsatt i en mindre organiserad värld, presenterades - innan filmvisningen - som en mycket feministisk kvinna och -kämpe. En av hennes filmer, (inte alls lika mânga som makens och inte heller uppköpta av TV), visades som "förhandsfilm", pâ makens initiativ; var alltsâ inte programmerad som "egen film". Poetiskt, absolut, men autistiskt ointresserad av allmängiltiga format och ramar.
Lesson 2 to learn. Hon kan vara sâ mycket kämpe som helst, ha hur stark konstnärlig identitet som helst, det vore ändâ ett under om hon en dag fâr chansen att nâgonsin göra sig hörd/sedd av omvärlden. Hard characteristic of life.
Det var det. Godnatt!
Den som vill läsa mer om Phil Mulloy kan gâ in pâ hans hemsida här.
Klart att det alltid kommer att finnas undantag. Men bloggare tar över, kommer i mycket ta över. Liksom mindre betald arbetskraft alltid tar över arbetstillfällena - förutom dâ det gäller topp-positionerna, där det istället betalas ut rejält.
Ett exempel är frilansande turistguidesförfattare, ett yrke som ligger mig nära till hjärtat dâ flera mig nära till hjärtat arbetat med det. För ett tiotal âr sedan var det ett yrke som ett annat. Fâ var de lyckliga utvalda att utöva det, men de fanns. Arbetsavtal, fast lön, regelbundna uppdrag. Prestige och mellan resorna andra uppdrag hos bokförlaget som ligger bakom. Idag är de fasta utbytta mot frilansande. Frilansande utan arbetsavtal, fast lön, regelbundna uppdrag och som fâr vara nöjda att fâ uppdraget, chansen att resa, ägna stor del av arbetsâret till en upplaga, till minimilön. Otacksamt? Passar det inte stâr det tusen âter. Om inte annat en student som gärna tar över, om han/hon sâ blir förvarnad och informerad tre dagar innan avresedag. Detta är nu bara att se som ett exempel.
Journalister? "Inte samma sak". Men vari ligger den verkliga skillnaden?
Ikväll var vi och sâg en film som vi valde av en slump eftersom den vi skulle se var inställd eftersom de anordnat specialseans av just den vi tillslut valde, med regissören inbjuden till samtal därefter. Intolerance av Phil Mulloy. Eller snarare Intolerance I, Intolerance II, Intolerance III. Skillnaden är viktig i sammanhanget.
Phil Mulloy är en brittisk satiriker och filmmakare. Han började med att vilja "göra film", älskade Bresson och Godard och hade för önskemâl att göra som de stora. Filma verkligheten. Hans flickvän redan dâ, Vera Neubauer, som han träffade när de bâda studerade film pâ the Royal College of Art, arbetade när de träffades med animerad film, alltsâ tecknad. Femton âr senare, när PM fortsatt sökte finansiering av en femtioelfte film (efter ca femtiotio refuserade), och samtidigt tecknade och mâlade en hel del, sa Vera: "Varför försöker du dig inte pâ att göra nâgot av dina teckningar, om inte annat sâ i väntan pâ att finna fiansieringen". (Min anteckning: Kvinnor är smarta).
Dâ tog det fart. Sedan dess har han filmat ett stort antal filmer - alla tecknade.
Efter filmen ikväll talades det mycket om just detta: pengar. Pengar, pengar, fiansering och obetald arbetstid.
Hur han blivit en hejare pâ att jobba snabbt, aldrig "teckna om" - tidsspill -, hur han hâller sig till "gängse format" i form av sâväl filmlängd ("alla dessa filmer som görs av "independent filmmakers" som aldrig blir antagna av TV av den enkla anledningen att de inte platsar i programtablâen pga längden; alldeles för fâ har fattat det.") som genre (science fiction, western, familjedramer - folk behöver dem för att acceptera dig) för att, inom vedertaget format, hitta maximal frihet till skapande och egen originalitet.
“The audience is familiar with genres and clichés, and I take advantage of that fact. They expect to see something, and I give them that, in order not to disturb their mind with what is not so important to me - in order to be free with what really counts".
Han har nu gjort ett femtiotal filmer. Om han vill tillbaka till "riktig film"? Kanske. Men kanske inte, "stora filmbudgets gör en nervös och är källa till oro - jag förlorar min frihet sâ snart det är tal om pengar för jag vet att det stâr sâ mycket pâ spel". (Skulle samma uttalande finnas om han verkligen sâg den stora filmbudgeten anlända, fâr vi kanske aldrig veta).
Men vad som är intressant är givetvis hur han lärt sig använda ramar för att ens ha möjlighet att göra sig hörd. Och hur han lärt sig spela med allt. Intolerance - nu visad som "lângfilm" är i verkligheten 3 kortfilmer. Den första fick han refuserad som projekt 3 gânger - fler än 3, men under 3 tidsperioder, 3 olika versioner. Tillslut valde han att egenproducera den, minut för minut. Total önskad längd, 10 minuter. Han hann till 9 klara minuter innan han en dag fann finansiering till alla tio. 15 dagar senare kunde han lämna in den färdiga filmen (och ingen förundrades hur han kunnat arbeta sâ snabbt!) - där han skrivit om slutet, för att öppna upp till en eventuell fortsättning. Den visades pâ TV vilket gjorde att han kunde förverkliga fortsättningen, Intolerance II. Den vann ett pris pâ en festival och när han mottog priset förklarade han att han mer än gärna, âret därpâ, skulle komma tillbaka och visa del 3. Om han tills dess fann finansiering. Under kvällen blev han uppletad av en tysk dam som gärna skulle finansiera den tredje och sista. (Den gjordes sedan i en tysk studio, där alla var betalda med regelrätt lön - utom Phil Mulloy).
Och vad som vidare är anmärkningsvärt i alla fall i min egen lilla privata värld är:
- det viktiga i att lära sig använda allmängiltiga eller vedertagna ramar till sin historia för att inom dessa ge fritt utspel för det "egna".
- det viktiga i att lära sig använda sin tid optimalt, dvs inte skriva om och skriva om och skriva om och skriva om, om du inte är ombedd att göra det.
- att aldrig glömma självdistansen - hur viktigt det än mâ vara för dig att fâ din historia pâ pränt, ja livsviktigt, sâ mâste du ändâ lyckas att samtidigt behandla det som nâgot som inte är existentiellt väsentligt. Utan det blir det för mycket prestationsângest, vilket (oftast) bidrar till dâlig "slutvara" (haha).
Hans kära Vera var även hon där. Hon har fortsatt i en mindre organiserad värld, presenterades - innan filmvisningen - som en mycket feministisk kvinna och -kämpe. En av hennes filmer, (inte alls lika mânga som makens och inte heller uppköpta av TV), visades som "förhandsfilm", pâ makens initiativ; var alltsâ inte programmerad som "egen film". Poetiskt, absolut, men autistiskt ointresserad av allmängiltiga format och ramar.
Lesson 2 to learn. Hon kan vara sâ mycket kämpe som helst, ha hur stark konstnärlig identitet som helst, det vore ändâ ett under om hon en dag fâr chansen att nâgonsin göra sig hörd/sedd av omvärlden. Hard characteristic of life.
Det var det. Godnatt!
Den som vill läsa mer om Phil Mulloy kan gâ in pâ hans hemsida här.
dimanche 25 octobre 2009
Frân Darwin till Pelevine - en del av charmen med Internet
Man säger ju "surfa", inte sant. Och en av fröjderna med surfandet är ju att man inte bara tekniskt men ocksâ mentalt gör det: surfar. Frân en vâg till en annan, en labyrint av associationer.
Hamnade här hos JennyMaria igârkväll och ramlade pâ hennes inlägg om Darwin.
Frân Darwin, till Viktor Pelevine - genom associationen en apa slänger potatis pâ den berömde vetenskapsmannen.
Viktor Pelevine är en av de nutida författare som imponerat mest pâ mig de senaste âren, alla kategorier. Fantastisk berättare, lysande talare-i-bilder, en mer cinematografisk författare fâr man leta efter. Och han älskar satir, provokation och det absurda i vâr existens, vilket han utvecklar under de mest överraskande former. (Lyckas jag en dag med tiondelen skattar jag mig nöjd).
Sprang pâ honom av en slump i en bokaffär för kanske fem âr sen och föll ögonblickligen huvudlöst för novellsamlingens (franska) titel: Macedonisk kritik av den franska tanken. (Tanken borde kanske snarare vara mentaliteten, filosofin, hm). Critique macédonienne de la pensée française. Inte blev det sämre av att en apas stint stirrande ögon, i svartvitt, mötte mina.
Pelevine är nu dessutom en mycket intressant person som sâdan. Eller Victor Pelevin - med c istället för K och utan -e i slutet - "den engelska versionen". Diplomerad ingenjör frân Energiinstitutet i Moskva som därefter läst kreativt skrivande. Skribent för tidningen "Science and Religion". Fullkomligt komplexfria referenser till allt han läst och gjort sitt, och det är mycket, en icke negligerbar del av läsefröjden. Vägrar ständigt att ge "nycklar" till alla symboler som finns i hans texter och talar hellre om hur hjärnan fungerar än om sina verk. Hâller sig för övrigt borta frân media sâ mycket som möjligt (alt. klädd i glasögon).
Modern, man mâste vara absolut modern, sa Baudelaire.
Pelevine har sedan 2006 alla sina texter fritt tillgängliga via nätet, för "icke-kommersiellt användande" och hans site innehâller mer än 1400 filer. (Givetvis "underlättar" beteendet när detta gäller originalversionen och man är översatt i ett väldigt stort antal länder - men ändâ .Tänkvärt).
Engelska Wikipedia referar till följande, väldigt representativt för författaren bakom namnet.
His novel Babylon bears on its cover the inscription, Any thought that occurs in the process of reading this book is subject to copyright. Unauthorized thinking of it is prohibited.
Har ni inte redan sâ: läs!
Note: Och jag antar att jag inte är den enda som vaknat om inte med tuppen men nästan pga total ignorans inför omvärldens tidsbyte.
Hamnade här hos JennyMaria igârkväll och ramlade pâ hennes inlägg om Darwin.
Frân Darwin, till Viktor Pelevine - genom associationen en apa slänger potatis pâ den berömde vetenskapsmannen.
Viktor Pelevine är en av de nutida författare som imponerat mest pâ mig de senaste âren, alla kategorier. Fantastisk berättare, lysande talare-i-bilder, en mer cinematografisk författare fâr man leta efter. Och han älskar satir, provokation och det absurda i vâr existens, vilket han utvecklar under de mest överraskande former. (Lyckas jag en dag med tiondelen skattar jag mig nöjd).
Sprang pâ honom av en slump i en bokaffär för kanske fem âr sen och föll ögonblickligen huvudlöst för novellsamlingens (franska) titel: Macedonisk kritik av den franska tanken. (Tanken borde kanske snarare vara mentaliteten, filosofin, hm). Critique macédonienne de la pensée française. Inte blev det sämre av att en apas stint stirrande ögon, i svartvitt, mötte mina.
Modern, man mâste vara absolut modern, sa Baudelaire.
Pelevine har sedan 2006 alla sina texter fritt tillgängliga via nätet, för "icke-kommersiellt användande" och hans site innehâller mer än 1400 filer. (Givetvis "underlättar" beteendet när detta gäller originalversionen och man är översatt i ett väldigt stort antal länder - men ändâ .Tänkvärt).
Engelska Wikipedia referar till följande, väldigt representativt för författaren bakom namnet.
His novel Babylon bears on its cover the inscription, Any thought that occurs in the process of reading this book is subject to copyright. Unauthorized thinking of it is prohibited.
Har ni inte redan sâ: läs!
Note: Och jag antar att jag inte är den enda som vaknat om inte med tuppen men nästan pga total ignorans inför omvärldens tidsbyte.
samedi 24 octobre 2009
My God - Och vad är INTE kvinnofälla i Sverige???
Delad vârdnad är den nya kvinnofällan, skriver Tinni Ernsjöö Rappe här och ser sâ där ytterst bekymrad ut, panna i djupa veck, som bara svenska kvinnor gör när det handlar om jämställdhetsfrâgor.
Jag blir sâ förbannad. Sverige är sâ förmânligt, sâ uppassande, skapar sâ bortskämda vuxna att de förblir barn hela vägen ut. Som ägnar livet ât att debattera runt liknande ämnen. Det fâr mig att skämmas.
Min frâga är: vad är INTE kvinnofälla idag, i Sverige?
VAD ska vi behöva ytterligare för att slippa fortsatt gnäll?
Blir det tyst först den dag ALLA män gâr klädda i rosa och älskar att laga mat, samt sticka?
(Och, givetvis, prompt insisterar för ett tredje barn och kvinnorna säger njiaaanej tack).
Mer än sâ orkar jag faktiskt inte argumentera just nu. En vacker dag har jag säkert mer ork - och tar gärna en boxningsmatch, men dâ det bäst att hâlla i sig för jag har samlat argument i âr...
Det är först när man lever i lyx som man har tid och tillgâng till lyxproblem.
En hel nation med lyxproblem. Vi kan börja och sluta just där. Fast det finns sâ mycket att tillägga.
Jag blir sâ förbannad. Sverige är sâ förmânligt, sâ uppassande, skapar sâ bortskämda vuxna att de förblir barn hela vägen ut. Som ägnar livet ât att debattera runt liknande ämnen. Det fâr mig att skämmas.
Min frâga är: vad är INTE kvinnofälla idag, i Sverige?
VAD ska vi behöva ytterligare för att slippa fortsatt gnäll?
Blir det tyst först den dag ALLA män gâr klädda i rosa och älskar att laga mat, samt sticka?
(Och, givetvis, prompt insisterar för ett tredje barn och kvinnorna säger njiaaanej tack).
Mer än sâ orkar jag faktiskt inte argumentera just nu. En vacker dag har jag säkert mer ork - och tar gärna en boxningsmatch, men dâ det bäst att hâlla i sig för jag har samlat argument i âr...
Det är först när man lever i lyx som man har tid och tillgâng till lyxproblem.
En hel nation med lyxproblem. Vi kan börja och sluta just där. Fast det finns sâ mycket att tillägga.
Expressen - Dags att ge Norrmännen upprättelse
Men hallâ. Gillar jag vanligtvis inte som uttryck, men här är det väl ändâ befogat? Jag vet för den delen inte varför jag öht envisas med om att emellanât gâ in pâ http://www.expressen.se/, men ikväll slog de rekord. Hâll i er. Rubriklista (i rangordning):
- Minst röster - Nicklas tvingas lämna Idol 2009
- Avslöjar i TV - ska bli mamma (Katrin Zytomierska)
- Hammarbys VD lämnar klubben
- Skâneföretag vinnare pâ Viktorias bröllop
- Hemligheten bakom Oliver (Wahlströms) superstraff (min anteckning: hockey för ej insatta)
- Exclusiv koll i Idol-garderoben
- Lyxiga vulkaner
- Det är upp till AIK att svara nu - psykningen efter mâlshowen
- Hett sex pâ film - har du koll?
- Sâ minskar du ditt sockersug
- Free Dawit: Regeringen kan sätta hârdare press
- Kvinna blev bedragen - pâ stor datingsite
- Svininfluensan. Ny studie - vaccin bra för smâ barn
- Sâ blir vädret i helgen
- Mordet pâ Therese - tonâringarna kan fâ maxstraff för mordet
- Svâr krock utanför Varberg - tre barn förda till sjukhus
- Fluffigt gott med maränger
- Man körde rakt in i vârdcentral
- Kattunge kastad i soporna
- "Vi är glada att se er" - fjorton personer fastnade när hiss föll och fastnade
- Enkelt smâplock till helgen
- Norrman misstänks mördad i Dalsland
- Lucinda (OBS, hund) stals utanför mataffär - hittades dödad och stympad
- Sâ förvandlas nackdelarna till fördelar i bostadsannonserna
- Ulrika (frân Ensam mamma söker) hittade tumör i bröstet
- Mariannes nya jobb - förhindra sexköp
- Brännande hett - ta ett manetdopp
- Nyopererade Lulu Carter - Omodernt med stora tuttar
Nej, nu orkar jag inte kopiera och klistra mer, men vill bara förtydliga: 2 utrikes nyheter. Uppe i högra hörnet.
- Jättemâs dök upp - i direktsändning
- Nödig apa kissade pâ presidenten
Kanske inte sâ konstigt att det blev en Norrman som räddar Bergmans minne, trots allt.
Har ni hört den om Bellman, dansken och svensken? Förlât, jag menar... "Men sâ har vi ju ocksâ flest besökare".
Godnatt.
- Minst röster - Nicklas tvingas lämna Idol 2009
- Avslöjar i TV - ska bli mamma (Katrin Zytomierska)
- Hammarbys VD lämnar klubben
- Skâneföretag vinnare pâ Viktorias bröllop
- Hemligheten bakom Oliver (Wahlströms) superstraff (min anteckning: hockey för ej insatta)
- Exclusiv koll i Idol-garderoben
- Lyxiga vulkaner
- Det är upp till AIK att svara nu - psykningen efter mâlshowen
- Hett sex pâ film - har du koll?
- Sâ minskar du ditt sockersug
- Free Dawit: Regeringen kan sätta hârdare press
- Kvinna blev bedragen - pâ stor datingsite
- Svininfluensan. Ny studie - vaccin bra för smâ barn
- Sâ blir vädret i helgen
- Mordet pâ Therese - tonâringarna kan fâ maxstraff för mordet
- Svâr krock utanför Varberg - tre barn förda till sjukhus
- Fluffigt gott med maränger
- Man körde rakt in i vârdcentral
- Kattunge kastad i soporna
- "Vi är glada att se er" - fjorton personer fastnade när hiss föll och fastnade
- Enkelt smâplock till helgen
- Norrman misstänks mördad i Dalsland
- Lucinda (OBS, hund) stals utanför mataffär - hittades dödad och stympad
- Sâ förvandlas nackdelarna till fördelar i bostadsannonserna
- Ulrika (frân Ensam mamma söker) hittade tumör i bröstet
- Mariannes nya jobb - förhindra sexköp
- Brännande hett - ta ett manetdopp
- Nyopererade Lulu Carter - Omodernt med stora tuttar
Nej, nu orkar jag inte kopiera och klistra mer, men vill bara förtydliga: 2 utrikes nyheter. Uppe i högra hörnet.
- Jättemâs dök upp - i direktsändning
- Nödig apa kissade pâ presidenten
Kanske inte sâ konstigt att det blev en Norrman som räddar Bergmans minne, trots allt.
Har ni hört den om Bellman, dansken och svensken? Förlât, jag menar... "Men sâ har vi ju ocksâ flest besökare".
Godnatt.
vendredi 23 octobre 2009
Âh vilken lättnad - Bergmans hem räddat
Aj aj aj. Vissa nyheter gör en gladare än andra och här var väl i alla fall en? "Bergmans hem räddat".
I somras kom vi ju sâ äntligen iväg en tur till Gotland. Bägge Bergmanälskare sedan tonârsben, fick det givetvis bli en tur till Fârö, närmare bestämt 2 dygn. Där är vackert.
Men ocksâ ytterst blâsigt, kargt och ja, ganska kallt. Man fâr ha en jäkel till stolthet för att bosätta sig här, blev makens kommentar. Men det hade han nog heller inte lite av. Stolthet, samt den ekonomiska och organisatoriska möjligheten att ta sig till och frân Ön utan större svârigheter, vilket är en viktig del i det hela.
Väldigt snart efter att ha kommit av färjan stöter man pâ Fârö kyrka, kargt vacker även den med sitt trätorn - och man ryser när man sätter sig i bänken, där Börje Ahlstedt som till förtvivlan sorgfylld änkeman och far satt, i Saraband. Solstrâlen som skiner in genom fönstret, precis sâ.
Saraband fick för den delen mig att rysa, hela den, med grâten i halsen, alla dess minuter, när det begav sig. Bergman lyckades här fânga precis det som länge fick mig att tveka inför föräldraskapet; det rent krassa, livets gâng och relationerna som därmed förändras, allt med det som aldrig sägs och som är lângtifrân kärleksfullt och gulligt, men förmodligen bland det svâraste vi som människor stâr inför. Skuldkänslorna, kärleken, det blandade, behovet av distanstagande, sällan synkroniserat, längtan. Oundvikligen.
(Staden vi har förmânen att bo i men inte bodde i dâ spelade för den delen sin bestämda roll i Sarabands spridning, för det var i samband med dess filmfestival som Jeanne Moreau övertygade herr Bergman att visa upp den inte bara pâ TV men pâ bioduk - och fick därmed ocksâ "världspremiären" att hamna just här).
Den som inte kunnat se den dokumentär som spelades in i samband med filminingen, eller "making off" som det sâ trendigt heter, bör göra allt för att göra det (i den franska DVD versionen ligger den faktiskt med som "supplement", men vet ej hur det ligger till med den saken i den svenska). Tänk att fâ vara sâ, efter 80. Tänk att fâ ha en sâdan leklust ända ut. Spring i bena. Spritt i knäskâlarna. Dynamik. Entusiasm.
Sâdan fantastisk dignitet.
Intill Fârö kyrka ligger Fârös turistinformation. Som antalet andra styrde vi stegen dit för att höra efter: var? Alla minns väl hur artiklarna staplades under sommaren angâende försäljningen och vi blev därför lika förvânade som alla andra över att fâ svaret att "det fick de inte säga". Men sälja, det jäklar, det fick de. Men det var ju givetvis inte turistinformationens vare sig fel eller ansvar, men det fanns ju ingen annan i närheten att skälla pâ (tjejen som sâlde glass i glasskiosken intill kunde dock peka ut varât det var, ungefärligt, "och visst är det häftigt, man kan köpa loss en schackpjäs frân Det sjunde inseglet"...).
Och vi förundrades âter över hur det ens är möjligt att lâta försäljningen fortgâ. Offentlig auktion av hans saker. "Jamen det var ju hans vilja". Men - och? Och staten? Och kulturen? Och stoltheten över en av vâra (fâ) riktigt stora? "Nej allt ska säljas, vem som helst fâr köpa".
Kanske blir man kulturskadad av att inte bo mitt ibland det, men ändâ. Sâ trâkigt.
Tack vare glasskioskstjejen hamnade vi dock pâ runtresa bland de mellersta grusvägarna och allra minsta stigarna. Upptäcktsfärd utan karta - skattjakt utan skatt.
Och alla dessa besvikna, tänkte vi. Som tar sig hela vägen upp till norr, hela vägen ut till största ön, hela vägen upp till norra spetsen och vidare till Sveriges största ö's bi-ö. För att höra att "nej, vi fâr inte säga var det ligger, för det ska säljas".
Kanske, inser jag dock nu, lät man det lâta sâ eftersom Gudesen tydligen kontaktat Linn Ullman redan innan annonseringen om auktion offentliggjordes.
Men ändâ.
En norsk stiftelse för att ta hand om hans minne.
Gudesen, den guds sände.
Entusiast, den som har gud i sig.
Tack.
Inte bara en vacker man, men 3 och en sjudundrandes kvinna.
Är det fredagar som gör en extra blödig? Strunt samma, för vilken lättnad! Nu kan vi ta helg!
I somras kom vi ju sâ äntligen iväg en tur till Gotland. Bägge Bergmanälskare sedan tonârsben, fick det givetvis bli en tur till Fârö, närmare bestämt 2 dygn. Där är vackert.
Men ocksâ ytterst blâsigt, kargt och ja, ganska kallt. Man fâr ha en jäkel till stolthet för att bosätta sig här, blev makens kommentar. Men det hade han nog heller inte lite av. Stolthet, samt den ekonomiska och organisatoriska möjligheten att ta sig till och frân Ön utan större svârigheter, vilket är en viktig del i det hela.
Enkel träkista. Simplaste gravsten, men âtminstone med en oproportionerligt stor gräsplätt runtom.
(Staden vi har förmânen att bo i men inte bodde i dâ spelade för den delen sin bestämda roll i Sarabands spridning, för det var i samband med dess filmfestival som Jeanne Moreau övertygade herr Bergman att visa upp den inte bara pâ TV men pâ bioduk - och fick därmed ocksâ "världspremiären" att hamna just här).
Den som inte kunnat se den dokumentär som spelades in i samband med filminingen, eller "making off" som det sâ trendigt heter, bör göra allt för att göra det (i den franska DVD versionen ligger den faktiskt med som "supplement", men vet ej hur det ligger till med den saken i den svenska). Tänk att fâ vara sâ, efter 80. Tänk att fâ ha en sâdan leklust ända ut. Spring i bena. Spritt i knäskâlarna. Dynamik. Entusiasm.
Sâdan fantastisk dignitet.
Och vi förundrades âter över hur det ens är möjligt att lâta försäljningen fortgâ. Offentlig auktion av hans saker. "Jamen det var ju hans vilja". Men - och? Och staten? Och kulturen? Och stoltheten över en av vâra (fâ) riktigt stora? "Nej allt ska säljas, vem som helst fâr köpa".
Kanske blir man kulturskadad av att inte bo mitt ibland det, men ändâ. Sâ trâkigt.
Tack vare glasskioskstjejen hamnade vi dock pâ runtresa bland de mellersta grusvägarna och allra minsta stigarna. Upptäcktsfärd utan karta - skattjakt utan skatt.
Och alla dessa besvikna, tänkte vi. Som tar sig hela vägen upp till norr, hela vägen ut till största ön, hela vägen upp till norra spetsen och vidare till Sveriges största ö's bi-ö. För att höra att "nej, vi fâr inte säga var det ligger, för det ska säljas".
Kanske, inser jag dock nu, lät man det lâta sâ eftersom Gudesen tydligen kontaktat Linn Ullman redan innan annonseringen om auktion offentliggjordes.
Men ändâ.
En norsk stiftelse för att ta hand om hans minne.
Gudesen, den guds sände.
Entusiast, den som har gud i sig.
Tack.
Är det fredagar som gör en extra blödig? Strunt samma, för vilken lättnad! Nu kan vi ta helg!
Som alla andra
I väntan pâ annat.
Är du man eller kvinna? Flickan som lekte med elden, hehe (för la femme de trente ans är dessvärre inte längre riktigt sant).
Beskriv dig själv. Rymmerskan.
Hur mâr du? Perturbation.
Beskriv stället du bor pâ? D'un château l'autre.
Vart skulle du vilja resa? Brev frân Ryssland och mer specifikt Noveller frân Sankt Petersburg, alternativ Italienska krönikor.
Beskriv din bästa vän. -ner. Vänner. Les Filles du feu.
Vilken är din favoritfärg? Rouge et Noir.
Hurdant väder är det just nu? Allt är upplyst.
Om ditt live vore ett tv-program, vad skulle det heta? En dâres försvarstal, alt. Onödiga memoarer.
Vad betyder livet för dig? Edens Lustgârd.
Hurdan är ditt parförhâllande? Guld och Äktenskaplig kärlek.
Vad är du rädd för? Den goda viljan, ensamhetens labyrint, samt onda andar.
Dagens aforism. The heart is a lonely hunter.
Vilket râd skulle du vilja ge? Fâ mer gjort!
Hur skulle du vilja dö? Den âterfunna tiden.
Ditt motto. Jag vill ha hela världen!
Fotnot pâ F. För att inte vara den som är den försöker jag finna titlar med befintlig svensk översättning och blir alltid lika fundersam, förundrad och faktiskt nästan förtvivlad när jag ser hur mânga storverk som ännu inte finns översatta. Nâgon som har en slant till övers för samhällshandling - jag är beredd.
Är du man eller kvinna? Flickan som lekte med elden, hehe (för la femme de trente ans är dessvärre inte längre riktigt sant).
Beskriv dig själv. Rymmerskan.
Hur mâr du? Perturbation.
Beskriv stället du bor pâ? D'un château l'autre.
Vart skulle du vilja resa? Brev frân Ryssland och mer specifikt Noveller frân Sankt Petersburg, alternativ Italienska krönikor.
Beskriv din bästa vän. -ner. Vänner. Les Filles du feu.
Vilken är din favoritfärg? Rouge et Noir.
Hurdant väder är det just nu? Allt är upplyst.
Om ditt live vore ett tv-program, vad skulle det heta? En dâres försvarstal, alt. Onödiga memoarer.
Vad betyder livet för dig? Edens Lustgârd.
Hurdan är ditt parförhâllande? Guld och Äktenskaplig kärlek.
Vad är du rädd för? Den goda viljan, ensamhetens labyrint, samt onda andar.
Dagens aforism. The heart is a lonely hunter.
Vilket râd skulle du vilja ge? Fâ mer gjort!
Hur skulle du vilja dö? Den âterfunna tiden.
Ditt motto. Jag vill ha hela världen!
Fotnot pâ F. För att inte vara den som är den försöker jag finna titlar med befintlig svensk översättning och blir alltid lika fundersam, förundrad och faktiskt nästan förtvivlad när jag ser hur mânga storverk som ännu inte finns översatta. Nâgon som har en slant till övers för samhällshandling - jag är beredd.
mardi 20 octobre 2009
Uppdatering
En liten en, denna sena timma, mândag natt, bara för att säga att, ja. Kanske tog jag i sist. Och inte hinner jag rensa upp dessa dagar, och det kanske bara är en del i ta i för mycket. Men nu är jag inte heller den som gillar att vara den och inte heller gillar jag att klaga för klagandets skull sâ snart hoppas jag vara ur den, kluvenheten, som jag börjar bli sâ himmelens trött pâ.
I väntan pâ detta kan jag bara konstatera att jag idag haft ytterligare tre, tyska, besökare, som alla hamnat här genom hairmenstyle och Dolph Lundgren. Visst är det lite mystiskt? Var ska detta sluta?
Och jag tackar Jorun för en kommentar som värmde i höst? vinter? mörkret. Jättemycket.
Livsafasi, det är ju sâ precis!
Förutom detta kan ocksâ tilläggas att jag efter mitt utbrott pâ planet igârkväll läste ung. halva Ian McEwan's "Cementträdgârden" (?? le jardin de ciment är i alla fall den franska titeln) och den imponerar mycket mer pâ mig än vad jag hittills försökt läsa av densamme, vilket inte är jättemycket, men som hittills fâtt mig att tänka ah! overrated. Men denna är det inte, vilket jag är tämligen glad för. Dessutom är pocketupplagan hos Points jättefin. Röd, med stora, moderna bokstäver - vilket inte är lite för att vara en fransk pocketupplaga, det är typ den enda av liknande slag jag nâgonsin sett, samt med en kaktus i kruka, mitt pâ. Âterkommer kanske i ämnet och tills dess kan jag bara säga: Lästips!
Ja ni ser, nu börjar jag igen. Tystnad var det jag bad om, största möjliga.
Godnatt.
I väntan pâ detta kan jag bara konstatera att jag idag haft ytterligare tre, tyska, besökare, som alla hamnat här genom hairmenstyle och Dolph Lundgren. Visst är det lite mystiskt? Var ska detta sluta?
Och jag tackar Jorun för en kommentar som värmde i höst? vinter? mörkret. Jättemycket.
Livsafasi, det är ju sâ precis!
Förutom detta kan ocksâ tilläggas att jag efter mitt utbrott pâ planet igârkväll läste ung. halva Ian McEwan's "Cementträdgârden" (?? le jardin de ciment är i alla fall den franska titeln) och den imponerar mycket mer pâ mig än vad jag hittills försökt läsa av densamme, vilket inte är jättemycket, men som hittills fâtt mig att tänka ah! overrated. Men denna är det inte, vilket jag är tämligen glad för. Dessutom är pocketupplagan hos Points jättefin. Röd, med stora, moderna bokstäver - vilket inte är lite för att vara en fransk pocketupplaga, det är typ den enda av liknande slag jag nâgonsin sett, samt med en kaktus i kruka, mitt pâ. Âterkommer kanske i ämnet och tills dess kan jag bara säga: Lästips!
Ja ni ser, nu börjar jag igen. Tystnad var det jag bad om, största möjliga.
Godnatt.
Inscription à :
Articles (Atom)