Gemensam nämnare?

Plötslig insikt.
Vad har belysningen i Jacques Dessanges frisersalong och Mac:s photobooth gemensamt?
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
Mycket om inte smickrande sâ lât oss kalla det mycket fördelaktigt ljus för den som fotar sig, alternativt ser sig i spegeln.

(Vilket fâr mig att fundera pâ om skaparen av photoboothet liksom jag själv, liksom sâ mânga andra, hatat sin egen uppenbarelse under alla de âr det var enda sättet att snabbt fâ till ett foto av sig själv. Att han/hon var tvungen att hitta pâ nâgot).

Viskningar och rop

Med tanke pâ hur förra mânadens uppmaningsrop följdes först av nästan en veckas bortvaro och sedan en mycket lânglivad förkylning vâgar jag knappt skriva det här, sâ ta följande som en viskning:

Till alla er som hoppade pâ i diskret tystnad: jag är med igen!

Ordkunskap: Ventilering.

Ventilering. Ventilation. Jag ventilerar.

I mina svenska öron blir det otroligt komiskt att höra "âh! i köpebrevet mâste ju ventileringen redan finnas med (meterytan per rum)" - som maken utropar dâ vi just skall till att mäta rumsytan för ev. golvköp och vi inser att vi där redan mâste ha informationen nämnt sâ mätningen blir överflödig.

Man ventilerar alltsâ inte bara luft, men man fördelar ocksâ annat.
Ventilerat!

Morgonfundering, 2.

Âh, sâ fint hon skriver, Charlie. Om ârstiden som hastar pâ en, om irrfärden som blir vallfärd, om resan viktigare än mâlet, nâgot redan Montaigne visste alldeles utmärkt.

Och jag tänker pâ oss, alla vi nordbor. Som har ârstiderna sâ till den grad inpräntade i oss, som har naturen som präglat oss kanske mer än vâra föräldrar. Det är svârt att säga vad det är att vara svensk, men ett är säkert - vi har ögon känsliga för grönt, som Annannan sâ fint uttryckte det häromsistens. Och vi lever upp med vâren, likt den natur som omger oss. Vi anser vâr natur och dess förlopp som normalitet. När det är sâ mycket extremitet det bara kan bli.

Den lânglivade vâren, som följer den mer än lânglivade vintern. Som följs av den kortlivade sommaren, och en lâng höst. Och hur det än är sâ förtränger vi allt utom den lânglivade vâren. Och de lätträknade sommardagarna. Naturen är ändâ för finurligt konstruerad.

Note to self: Apropâ det Charlie skriver - att man vinner nâgra mânader apropâ vâr här jämfört med norröver. Men att man ocksâ förlorar den igen dâ allt gâr sâ in i norden (!) snabbt och sâ är det över. Det bästa man kan göra är att ta en tur norröver i Juni. Det har jag lyckats fâ till en gâng under mina femton bortvarandes. Dâ har man vunnit dubbelt upp och fâr lukta pâ syrener och förgätmigej än en gâng pâ ett och samma âr.

Morgonfundering, 1.

Det är ju tur man är olika. Tänkte jag, när jag steg in i badrummet och sâg vâra nya ekhyllor där allt (lakan, handdukar, tyg) nu ligger perfekt vikt i fina smâ högar, som det gör skönt i själen att se pâ. Fint vikta lakan att vila ögonen pâ är vackert som allt annat nâgon lagt ned omsorg pâ att fâ till.

Jag är fullständigt okapabel att vika liknande högar. Man fâr inse sina brister och jag inser min: hur mycket jag än koncentrerar mig, anstränger mig, är jag, bokstavligen, inte kapabel att fâ till ett fint vikt hörn. Samma sak med kläder. "Du kan väl lägga iordning i dina t-shirt-högar". Eh. Vâgar ej säga hur mânga minuter jag lagt ned pâ att lägga i dem i deras nuvarande ordning.

Vika högar och ställa saker i ett skâp. Igâr "gjorde vi i ordning i köksskâpen tillsammans", efter att jag gjort det pâ egen hand dessförinnan. När jag gjort det fattades tre kvadratmeter för att fâ in allt. När "vi" gjort det hade vi helt plötsligt en över. Jojo. "Och lova mig nu att du Försöker fasthâlla denna ordningen". "Klart!". "Klart ja... normalt sett hittar man en vecka senare plastbyttorna bland tallrikarna, en skâl pâ en stor tallrik ställd pâ en liten assiett". "Haha...". Han har ju förstâs rätt.

Sâ det är ju tur man är olika, eller kompletterandes. Jag är bra pâ: 1) grovjobbet - dra igâng projektet. Där är jag jäkligt drivande och räkna med mig med att fâ ut en hylla pâ nolltid. Räkna dock inte med mig att fâ in en ny. Skaffa en ny, ja. Fâ upp den, nej. 2) Finliret. När sâ väl alla högar redan ligger där fina sâ kommer jag gärna in och sätter upp en liten bild vid dess sida, ett doftljus som fâr rummet att lukta gott. Snittblommor i vaser, that's me (med eller utan högar...).

Maken är dock bara bra pâ vikande och iordningsställande om jag först "ställt iordning", dvs kört grovjobbet. Sâ jag antar att det jag anser pedans frân hans sida faktiskt är hans finlir. Och att jag fâr finna mig i att mitt ordningsställande bara är, just det, del i det jag är bra pâ - grovjobbet - och att jag därför inte skall ägna alltför mycket tid pâ det (in med allt, men strunt i att fundera alltför mycket över i vilken ordning dâ den ändâ mâste göras om).

Annars är han egentligen likadan. Igâr kom vi fram till att dörrkarmarna skulle av. Att vi sedan skulle spackla över "hâlen" och ha endast slätt, vitt, runt om. Han fick av dem pâ en halv röd. Sen fann jag honom spacklandes och frâgade försiktigt - Du... Att du inte täckt över helt däruppe, beror det pâ a) att du glömt, b) att du inte lyckats (pga tâlamodsbrist)? Svar: Ingetdera, jag vill i nuläget bara kunna se ungefär hur det kommer se ut när det är vitt överallt. Finliret (vikandet) fâr mâlaren ta imorgon.

Slutsatser:
1. Man fâr välja sina grovjobb och sina finlir (som man väljer sina krig).
2. Maken har bättre koll än undertecknad pâ var lägga krutet och var inte lägga det.
3. Här skall bli bättring!

Dagen i bilder (snabbt som tusan).

Eftersom mac:en fortsatt är död, jobbdator med telefonbilder undviks och allt det där som upprepats de senaste dagarna, kommer här en nyhet i form av bilder genom lânad dator (men lât det gâ undan?! Klart det ska gâ undan!).

Ägnat oss ât konstruktiva saker istället för pâsk, var det ja (just nu saknar jag dock nâgot alldeles utomordentligt de chokladägg vi inte köpt, men det är ju en helt annan frâga).



Fixats med diverse blomster - i bild redan nämnda smâ minipâskliljor (jag egenhändigt planterat) i deras fina skâl, i trevligt sällskap. Sällskapade mer bestämt av liljekonvalj, nejlika och (egenhändigt omplanterad) timjan. I skrivandets stund ser jag dessutom ett hittills ej upptäckt trevligt sällskap, tror jag, eller sâ är det blixten. Trädgârdsblogg? Planteringsblogg? Inspirerad av trädgârdinnan nere pâ gârden? Helt klart: Ja.



Fixats med kök - där redan nämnda kakel gâtt frân orangerött till matt vitt och inte tvärtom (det som fortsatt är orange skall inom kort bli lika turkos som t-shirt i bild, men blankt), och varit oense om vad som skall stâ var, jisses...

...fixats i kök, med än mer blomster, (för visst räknas gräslöken som vârlöken till blomstren?), samt en liten specialekologisksupersnabb efterrätt, i form av redan-blandat-pulver att röra ned i mjölk, värma till kokning och en timma senare: vips - en flan - (det sa bara vlaaaan)..

...ännu mera blomster...

...Slängts ut överflödiga mattor... (hur menar ni dâ? det ligger ju fortsatt ett knappt dussin kvar? Överflödiga är överflödiga, mer kan ej sägas).

Och, sist men inte minst, med mycket jämna mellanrum: Ner pâ gârden nu? Maman, un p'tit café...? Med mjölk och socker? Självklart!

Som grädde pâ moset, körsbär pâ den berömda târtan, kommer nu inom mycket kort gälla samma som istället för Lillan hâllt mig vaken halva denna natten: En viss bockfest. Av favoritvargen. Ses!

Pâsken som for ât pipsvängen.

Inte ett ägg har ätits.
Inte ett lamm tillagats.
Inte en pâskäggsjakt utförd.
Inte en fjäder sâ lângt ögat nâr eller nâtt.

Enda eventuella tillstymmelsen, en liten plantering med sex lökar minipâskliljor.

Hon: Hörrudu. Har du tänkt pâ att det faktiskt är pâsk?
Han: Jodu, kan man missa det tror du? (här i klockrike, ringer och dinger det sen 12 timmar tillbaka non stop).
Hon: Det blev ju hursom urdâligt med pâsk här iâr.
Han: Jamen, du vet att det är du som är den utnämnda traditionsutföraren i denna familjen. Räkna inte med mig, jag är katastrof.
Hon: Jo, det är sant. (...). Soppa och tofubiff, blir det ok till middag?

Ât pipsvängen for den, pâsken, men jäklars sâ mycket annat konstruktivt vi fâtt gjort.

Du är väl ingen hund heller?

Han (till en liten som millimeterföljer honom i hälarna): Men Lillan, du är väl ingen hund heller?
Lillan (som fortsatt millimeterföljer honom i hälarna): Mais non, Lillan ingen hund heller.

Den prunkande trädgârden.

Foton pâ de första trevande bevisen pâ vâr följdes via bloggen sâ länge mac:en var i liv. Sedan dess har mycket hänt. För fyra dagar sedan stod knoppen i den röda pionbusken trinna och runda - sedan tvâ är blommorna tre, denna morgon tolv bastanta väninnor.
Förgätmigejen fick i veckan sällskap av en hel hoper liljekonvalj som luktade lika ljuvligt som bara liljekonvalj kan göra. Sedan nâgon dag har rosenknopparna multiplierats längs stenmurens klätterrosor. Tvâ slog ut i förrgâr, djupt rosaröda, igârkväll hade en mörkröd lite försiktigt bestämt sig för att slâ ut. Och blâregnet stâr som en bâge över bottenvâningens halva länga fönster - tjusningen att ha den sâ nära intill är att man känner dess doft, innan dess hade jag aldrig tänkt pâ att den faktiskt har en doft, för lângt ifrân. Alltför diskret. Men det har den, lika uppskattad som dess olika nyanser i blâtt.

Nu. Morgonkaffet intas framför fönstret - jisses sâ klockorna klämtar och klämtar här i klockrike - och det är en förtjusande start pâ morgonen att stâ och spana. "Har du sett, nu har fyra vita pioner gett sig i slag med de röda". "Âh ja! Och har du sett, nu har vi sexton röda rosor och fem vita, med rosa i hjärtat".

Damen inunder oss bad damen pâ bottenvâningen, tack vare vem trädgârden ser ut som den gör, att hjälpa henne plantera en rosenbuske längsmed stenmuren när hon flyttade in. Som gâva till huset. Som minne av hennes ankomst. Häromdagen köpte vi en liten jasminbuske som trädgârdinnan och Lillan tillsammans satte i jorden. Vi funderar pâ var kaprifol eventuellt skulle kunna fâ plats.

Virrighet

Igârkväll glömde jag plattan pâ igen. Jag förklarade det hela med att jag under fem âr vant mig vid ni vet glasplattor, där den röda lampan lyser över hela plattan för att signalera "pâ", bortvaro "av". Men ändâ.

Idag. Lillan och jag ska âka iväg och äta lunch med fadern, sedan vidare för att köpa (ännu) mer vitfärg. Lite sena, som ofta. Jag lyfter upp feberbarnet och springer nedför trapporna, ut pâ gârden och sätter henne i barnstolen baktill, stänger, hoppar in i förarsätet och skall sätta i... bilnyckeln? Men var fan är bilnyckeln?! Ah, nej. Inte ligger den i kjolfickan som den gjort hela dagen. Inte heller har jag utan att tänka pâ det lagt den i handväskan som jag under nâgra sekunder hoppas pâ. Satan, den mâste  alltsâ ha ramlat ur kjolfickan. Men var? När. Hoppar ur, lyfter ur Lillan som âker upp pâ höften illa kvickt, uppför trapporna, letar där jag suttit, tittar inne pâ skrivbordet. Men. Vänta nu... Om jag först satt in Lillan och sen satt mig i förarsätet... dâ mâste jag ju haft bilnyckeln och först lâst upp bilen? Kom Lillan, vi springer ner igen. Mycket riktigt, nyckeln sitter i passagerardörren.