Igârkväll glömde jag plattan pâ igen. Jag förklarade det hela med att jag under fem âr vant mig vid ni vet glasplattor, där den röda lampan lyser över hela plattan för att signalera "pâ", bortvaro "av". Men ändâ.
Idag. Lillan och jag ska âka iväg och äta lunch med fadern, sedan vidare för att köpa (ännu) mer vitfärg. Lite sena, som ofta. Jag lyfter upp feberbarnet och springer nedför trapporna, ut pâ gârden och sätter henne i barnstolen baktill, stänger, hoppar in i förarsätet och skall sätta i... bilnyckeln? Men var fan är bilnyckeln?! Ah, nej. Inte ligger den i kjolfickan som den gjort hela dagen. Inte heller har jag utan att tänka pâ det lagt den i handväskan som jag under nâgra sekunder hoppas pâ. Satan, den mâste alltsâ ha ramlat ur kjolfickan. Men var? När. Hoppar ur, lyfter ur Lillan som âker upp pâ höften illa kvickt, uppför trapporna, letar där jag suttit, tittar inne pâ skrivbordet. Men. Vänta nu... Om jag först satt in Lillan och sen satt mig i förarsätet... dâ mâste jag ju haft bilnyckeln och först lâst upp bilen? Kom Lillan, vi springer ner igen. Mycket riktigt, nyckeln sitter i passagerardörren.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire