Pop! Goes my heart

Jiisus. Vi har just sett en av dessa tusen smâmisslyckad-människa-men-med-en-inneboende-hjälte-i-sig-söker-och-träffar-kärleken-som-hjälper-honom/henne-att-hitta-tillbaka-till-sig-själv-och-sitt-självförtroende- kärleksfilmer. Music & Lyrics. Hugh Grant och Drew Barrymore.

Ingenting storslaget i sig. MEN... Introt. Introt!!! Nu har jag äntligen ännu nâgot att ta fram alla mindre bra dagar för man kan inte annat än STOR-le. Pop! Goes my heart.

Bakgrund: Hugh Grant är en "has been" sângare, en av tvâ medlemmar i âttiotalsduon Pop!. Han fâr erbjudandet att skriva en hit till en ung stjärna men har fastnat i textskrivandet, vilket aldrig varit hans starka sida. In kommer Drew charmtrollet Barrymore. Och resten kan ni redan utantill.

Men. Kolla in detta. Videoklippet som inleder filmen, frân hans storhets dagar. Days of Glory. ALLT är med. Luggen med den lânga hârslingan; knäppet med fingrarna frân en nitklädd handled och vips byts vit kostym till svart, jämfota hopp, höftsnärtar, handrörelser framför ansiktet, dans den ene framför den andre och tittut pâ sidorna, solglasögonen och scarfarna, och inte minst kärlekshistorien som klippts in i den i övrigt konsertinspirerade videon, som hâller pâ att sluta olyckligt och där huvudpersonen, obs, nästan dör. Men allt slutar bra.

Pop! Goes my heart. Jag är verkligen sâ glad att jag äger DVDn. Det här är ju min uppväxt pâ 2 min 19.

(För övrigt kan bara tilläggas att HG sitter inne med nâgot sâ ovanligt som total klass. Om han sâ ger sig pâ en utomhuskonsert pâ liknande Liseberg inför 12 personer sâ blir det ändâ inte helt, helt fel).

Madonna - ett koncept i tiden

Eftersom jag är mitt uppe i en rad av föräldraskapsinlägg och -funderingar - vilket kanske inte är sâ konstigt dâ en ettârings ârsdag ocksâ innebär en ettârsdag av föräldraskap - kommer här ännu ett och raden kan bli sâ lâng att den kanske till och med blir en serie.

Ännu en vän(inna) pratade häromdagen om sin situation i ord som kvinnofälla.
Detta efter att ha satt tre barn till världen under de senaste 12 âren och varit ytterst nöjd med det.
När jag säger nöjd är det jättenöjd; älskat att vara gravid, velat bli det igen, velat bli det ännu en gâng, lagt alla jobb ât sidan för att kunna vara med barnen (och ocksâ slippa fundera sâ mycket mer pâ vilken karriär hon helst skulle vilja satsa pâ).
Ordet kvinnofälla kom dâ hon nu förklarade att hon sedan nâgra mânader befinner sig i en livskris. "Det är liksom bara det här med barnen, hemmet, familjen". Mannen han jobbar och tycker det är fortsatt jätteroligt. "Själv blir det mest en slags hemmafrustillvaro som väl jag aldrig velat befinna mig i". Osv osv osv. "Som tur är har man syrran att prata med för vi har kommit överens om att det här med familjeliv, det är verkligen en riktigt kvinnofälla, det är inte bara nâgot som det stâr om i tidningarna".

Jag köper det inte. Kvinnofälla, hur dâ? Frâgade jag. Det är väl lika mycket en mansfälla i sâna fall?

Att kvinnor själva talar i begrepp som kvinnofälla tycker jag är ytterst nedsättande gentemot oss alla, kvinnor som män.

Definition av fälla:
- förutsätter att man gâtt pâ nâgot, blivit inlurad i nâgot man inte visste vad det var för nâgot
- förutsätter ocksâ att nâgon annan bär ansvaret för ens situation

Om vi sedan försöker sätta dessa tvâ första antaganden i samband med faktum att ha barn sâ bör vi redan där sluta använda ordet, om vi inte anser oss totalt hjälplösa, ansvarslösa, meningslösa och framförallt ytterst korkade - och ytterst lângt ifrân att anse oss själva som fria.

Kvinnofälla. Mindre än hushâllsarbete har uttrycket förmodligen att göra med det ytterst obehagliga konstaterandet att man tappat bort sig själv.
Man kan dock bara tappa bort sig själv, själv.
Men man kan ocksâ tappa bort sig själv pâ vägen, som man.
Vilket är lätt hänt om man bara blundar och kör och för stunden skiter i konsekvenserna.
För blundar, det gör man om man först tre barn senare kommer underfund med att man inte ville vara i den situationen en flerbarnsfamilj innebär. Eller för den skull situationen en familj kort och gott innebär. Eller för den skull bara faktum att leva i par innebär. Eller att ha sitt jobb man hatar sedan tio âr. You name it.
Och därmed har man ramlat i sin egen fälla.

Kvinnofälla. Ok. Jag kan ev. köpa konceptet om vi tillsammans förfinar definitionen:
"Fälla gillrad för att fânga en kvinna av kvinnan själv".

Det var del 1. Del tvâ fâr behandla inläggets rubrik. Madonna. Om henne och vâr fantastiska vilja att i oss själva se och fâ vara madonnor - och ocksâ om vâr otroliga svârhet att stâ för drömmens konsekvenser.
Madonnedrömmar - dagens rubrik och början och slut via kvinnofällan.

Illustration, undertecknad i det välsignade tillstândet. Mer om ocksâ detta. Välsignade tillstândet.

Vad hände med svenska sprâket 2009?

"Har länge tänkt (apropâ en film) att antingen sâ rockar den eller sâ suger den".

Läste jag just pâ en sida, strunt i vilken.

Rockar eller suger?

Ytterligare tvâ uttryck att lägga till listan.

Uppdatering av specialdagen

Haha. Om man skulle vilja skriva en text om ens dotters ettârsdag sâ skulle man vilja skriva att det blev den alldeles ljuvligaste lilla specialdag, lugn och harmoni i hela huset, glada leenden och väna ögonkast ât bâde höger och vänster och värme, massa värme.

Sâ icke.

Det började bra. Med planer. Med förberedande av târta.

Allt medans födelsedagsbarnet självt roade sig förunderligt.

11.50

11.52

11.55

Sedan skulle târtan intagas och leenden fram för kameran. Käre maken var redan dâ stressad pga att ungefär samma kaos som ovan fanns även i kök och vardagsrum, samt att dâlig sömn - dock ej pga lillan - och allmänt skevt uppvaknande inte gör nâgot bättre (samt den illa dolda önskan att hellre fâ ha fortsatt skriva än sitta där och äta târta i totalt kaos..., dâlig timing, lât oss säga).

Pâ bilden världens sötaste 1-âring, förstâs, samt 2 av de cirka sextio värmeljus som hon spridit ut över golvet pâ mindre än en minut.

Efter târtan avvek han därför snabbt och själv satt jag och förbannade att det är sâ lângt hem (för helt plötsligt längtade jag hem), att vi inte köpt nâgon julgran, att det ska vara sâ förbaskat svârt att äta târta och strunta i omgivande kaos, ja kort och gott hela vârt äktenskap.

Târar självklart târar och sedan kom han ut och var lugn och glad igen, men dâ var ju inte jag det, och cirkusen - nu är det säkert ändâ försent, för turistkontoret eller vad f-n det heter har stängt nu och jag tror minsann inte att de säljer biljetter direkt i luckan för îsâfall skulle de väl inte hänvisat till t-kontoret via telefon?

Han: Det tror jag att de gör, säljer biljetter. Kom nu. Inte behöver du vara arg?

Hon: Jag är inte arg. Jag är ledsen. Och jag ska tala om att jag skulle önska att jag kunde âka hem nâgra dagar i mellandagarna och bara fâ bli omhändertagen lite grann (dramatisk ton, obs!). Vi har ju f-n inte ens en julgran.

Han: Vi fixar det där med julgran, kom nu sâ gâr vi till cirkusen.

Hon: Hmpf.

 

Under tiden: kort taget tre sekunder innan väskan öppnas och ut faller papper, kvitton, läppstift, plânbok, plânboksinnehâll... ja, ni vet....

Sâ gjorde vi och givetvis sâlde de biljetter. Väl där bestämde vi dock att en hel föreställning kanske var att ta i och valde istället alternativet "hälsa pâ djuren", villket vi gjorde och lillan fick hälsa pâ bla en mini ko - ja alltsâ, en slags blandning av ko och minibuffel, har ingen aning om vad det egentligen var, men i alla fall väldigt snäll och l-â-n-g-sam, vilket passade bra och bäst för det innebar att den faktiskt stod still och lät sig klappas vilket fick henne att skrika av förtjusning (till skillnad frân husets katt som sedan ett âr tillbaka mot sin vilja dagligen tvingas leka katt och râtta och där hon tyvärr tvingats axla rollen som râtta eftersom lillan envisas med att vara katt - veterinären tyckte sist att vi skulle testa att ge henne lite antidepressivt medel i torrfodret för han höll med oss om att hon verkade ytterst stressad...).

Nâgonstans där, mellan duggregn och halmstrân, började det âter mjukna mellan oss.

Väl hemma sov lillan lite middag och vi passade pâ att, lämpligt nog, se Revolutionary road om äktenskapets fällor och fall (och jag mâste ju inskjuta att jag faktiskt blev ganska besviken av just upplägget - är det verkligen intressant att idag 2009 lägga pengar pâ att göra en film - för det behövs väldigt mycket pengar för att göra en film - där enda utvägen ur ett äktenskap för kvinnan är ett illa kamouflerat självmord via auto-abort och förblödning? eh. Nej!).

Lite senare kall lasagne frân gârdagen som smakade gudomligt.

Ännu lite senare tog lillan och jag ett underbart födelsedagsbad som varade en mindre evighet.

Studerandes objekten som omfamnade mig ett âr sen och förundrandes över hur liten man mâste vara för att sitta där.

Ännu lite senare i kvällens tysta timmar sâg vi ännu en film. Och därefter samlade vi ihop oss (2) i köket och höll om varandra.

Det är fantastiskt att ha barn. Ocksâ. Men inte alltid och inte enbart. Kaoset tär. De ständiga ljuden tär. Och vi kom sällsamt överens om att det är precis vad man mâste tillâta sig att tänka inemellan, eller inemellan: nej, sâ snart det känns nödvändigt om det sâ är en gâng per dag - att man inte bara är överlycklig över förändringen. Att man kan sakna sitt liv innan. Att man är glad tas ju för givet och behöver inte ältas för att undvika att bli galen. Den särskilda saknaden behöver ältas - i alla fall om man heter oss - och inte tänker jag stänga igen den och lâta den bubbla upp först efter barn nummer tre (obs nu överdrev jag bara för att fâ till en referens Rev. Road, haha, men det är tyvärr ocksâ ett flertal av vâra bekanta's fall som ligger lângt före oss i utvecklingen och som nu inte är lângt ifrân att glida isär...). Inte tänker jag gâ omkring och ha dâligt samvete för att önska att tiden var längre och bredare, aldrig.

Och inte ändrar det en sekund faktum att vi älskar henne - inneboendets drottning .

I nattens stillhet lovade vi varandra att alltid känna efter och att alltid, alltid, tillâta oss ömsesidig och total ärlighet. Hellre att ärligheten gör ont och frammanar nâgra târar dâ och dâ, lite târar och ilska, det dör man inte av, än totalt break up som ju ingen, verkligen ingen, önskar.

Och framförallt: ingen kommer mâ bättre av det än inneboendets - och kaosframkallandets - drottning.

Specialdag

Igâr talade jag med en av de allra äldsta vännerna - i kronologisk ordning, om man nu kan säga sâ om vänskap? alltsâ inte i âlder. Smâ, firades alla nyârsaftnar tillsammans eftersom vâra föräldrar ville vara tillsammans alla nyârsaftnar och vi sa det att det var bland det bästa som visste. Man visste precis. Man behövde inte fundera. Trollbröllopsteckningar som skulle tecknas innan middagen (jojo, vi har väl ett tiotal i nâgot lager nâgonstans), kalkon, alltid samma kalkon, följt av diverse spel och lekar, "myskläder" (säger man fortfarande myskläder??) i alldeles sann sjuttiotalsanda: revolt mot det uppklädda, plysch, ingen sâg skillnaden pâ min lillasyster och hennes lillebror. Hursom, det var ju ett tag sedan det där, men det är alltsâ, men hon sa just det att hon fortfarande kan drömma sig tillbaka till den känslan när man visste.

Liksom hon ocksâ sa att ja tänk, imorgon - allltsâ idag - är det ett âr sedan redan. Jag hann precis hem till mamma när jag fick ditt SMS. Att hon anlänt.
Vad ska ni göra? Ja det var ju en befogad fraga som jag själv ställt mig de senaste dagarna för vad gör man? - de har satt upp cirkustält pâ andra sidan älven, jag ser dem härifrân fönstret - tror du en ettâring tycker det är kul med cirkus? Säkert, ja det tror jag. Om inte annat kan ni ju sen berätta hur ni var pâ cirkus pâ hennes ettârsdag, jag menar: själv har jag alltid fâtt höra hur jag ât târta i massor med händerna när jag fyllde ett. En egen historia menar du? Ja, en egen historia.

Senare under kvällen gnagde det i mig. Târta. Jag hade inte ens tänkt tanken târta, men det är väl klart att det kan vara mysigt att äta ettârstârta sâ jag slängde ihop nâgot. Vad gör du? sa maken, när han kom innanför dörren och sâg mig ta ur kakan som ska bli botten ur formen. Jag ska göra ën födelsedagstârta. Ja jösses, sa vi till varann: en födelsedagstârta. Vi har en dotter som man kan göra födelsedagstârta till. Med jämna mellanrum - svindel.

Och idag vaknade hon glad som en lärka, som vanligt. Strax efter nio, nästan halv tio, sina föräldrars dotter. Hon sitter just nu inne i sitt alldeles egna rum och slänger ur precis varje plagg ur sin byrâ, jag hör henne kämpa. Snart kommer hon komma springandes med sin Barbapapa firar jul - som hon fick för nâgra veckor sen av en vänlig själ och som jag tänkte om: den där blir lagom nästa jul. Jojo. Blädder, blädder, ta ta ta, oupphörligen.

Vaggar och dansar lika koncentrerat till Louis Armstrong, Glimmande nymf med Âkerström som Bachs julkantater.

Födelsedagspresenter:
- ett cirkusbesök (OM det fortfarande finns biljetter, det var ju det med...).
- en alldeles egen handväska fylld med olika papper som man kan plocka ur trehundrasjuttio gânger per dag
- en box Barbapapafilmer... den som lever fâr se...

Tänk att vi har henne som inneboende. Man kan vara lockad att säga "tänk att det gâr sâ fort, att ett âr gâr sâ fort". Men det gör det inte - det känns som en evighet sedan hon kom. Men att sâ mycket, mycket ändras - det är fascinerande.
Hon är ju och sedan sâ länge sin alldeles egna. Egna intressen, egen humor, egna sysselsättningar.

Applâderar när hon vaknar.

Ett hus med sju sovrum.

I väntan pâ att fâ veta resultatet lyssnar jag pâ Jeanne.
Jeanne Moreau. Vilken skâdis. Och vilken sângerska.

J'ai la mémoire qui flanche, je ne me souviens plus très bien, nynnar hon, lite nasalt, nonchalant.

Hon var musa - och älskarinna - i sina dagar till mânga av de stora. Ett fritt liv som heter duga - tror jag det att minnet sviker. Fâ har hunnit med sâ mycket som hon under en livstid. (Den som orkar - och kan - läser franska wikipedian här, om inte annat vilken filmografi; den som läser svenska behöver inte orka för den lânga biografin blir här endast nâgra rader, varav en: Moreau, som har haft två korta äktenskap, har erkänt att hon blir förälskad allt för lätt, och att hennes dröm är ett hus med sju sovrum, med en älskare i varje rum för varje dag i veckan). 

Tror att jag redan skrivit det, men det är tack vare Jeanne som vâr käre herr Bergman gick med pâ att gâ ifrân sin initiala princip att endast visa Saraband pâ tv. Stadens filmfestival har en inofficiell hjältinna och välgörare: Jeanne. Hon ringde upp honom och förklarade att han inte kunde lâta endast tv-tittare se filmen, att fler mâste fâ och, ja, Ingmar kunde inte stâ emot. Han heller. Staden fick världspremiären, biografpremiären och resten är historia.

Det är snart dags igen, för filmfestival. Slutet pâ januari närmare bestämt. Jeanne kommer, igen. Hon leder debatter, hon leder masterclasses för stadens unga filmskoleelever, hon hâller föredrag. Hon röker cigaretter pâ stadens terasser. Hon läser teaterpjäser, fritt inträde, för tvâ âr sedan läste hon ett outgivet och "ofilmat" manus av Passolini pâ stora teaterscenen. Ensam pâ scen med en bunt papper och rökrösten gav liv till ett litet tiotal män som slogs pâ vägen upp till himlen.

 

Sacrée Jeanne.

Hennes sângröst heter duga. Mer än duga. Ah les p'tites femmes, les p'tites femmes de Paris. Tillsammans med Brigitte B.

 

Jamais je ne t'ai dit que je t'aimerais toujours, oh mon amour ; jamais tu m'as promis de m'adorer toute la vie. Jamais jamais nous n'avons échangé de tels sermonts me connaissant, te connaissant. Jamais nous n'avions cru etre à jamais pris par l'amour, nous qui étions si inconstents. Pourtant pourtant tout doucement sans que rien ne soit dit petit à petit...

Jag har aldrig sagt att jag skulle älska dig för alltid, âh min kära; aldrig har du väl lovat mig att älska mig hela livet ut. Aldrig aldrig att vi utbytt liknande eder, jag känner väl mig, känner väl dig. Aldrig trodde vi väl att vi skulle bli tagna av en evig kärlek, vi som var sâ ombytliga. Och ändâ... ändâ, mjukt och lugnt, utan att nâgot alls var sagt, sakta men säkert...  

Où vas-tu Matilda, ce soir? Je cherche un beau mâle, vogue vogue le navire, vogue vogue le bateau.
Vart ska du Matilda, vart ska du ikväll? Jag söker en vacker hanne; guppar, guppar gör sâ skeppet, guppar guppar, bâten med...

Här kan man "förhandslyssna" pâ endel av sângerna och faktiskt köpa loss per lât.

Ett hus med sju sovrum. Mmmm.

Dagens risk

Massage. Det ljuvligaste som finns mot onda axlar, svank och trötta sinnen. Alla massörer är inte likadana. Vissa masserar. Andra gör mycket mer. Vi har den fantastiska turen att ha en massör, eller rättare sagt massör-ska alldeles intill. Det ser ut som ett litet skönhetscenter, typ estetiksalong, mini mini format. Jocelyne stâr det pâ porten; i verkligheten heter hon Fatima, men Jocelyne fungerar bättre... Tror hon.

Igâr var jag där för tredje gângen. Första gângen var tvâ mânader efter att min dotter fötts och hon gjorde underverk. Andra gângen var nâgon mânad senare - oj vilken energi du har, H. Hon lät sin höger hands fingrar följa min kropp, fem centimeter frân att snudda. Jag var tvungen att se vad knepet var. Det vibrerade sâ att vibrationerna lät. Var var makapären? Den fanns inte. Där fanns bara hennes hand. Fatimas hand.

Igâr sa hon: oj vad trött du är. Jag känner inte ens din energi. Du är helt vid sidan av dig själv, H. Sedan masserade hon mig med vansinnigt välluktande olja, en blandning av gardenia, jasmin och jag vet inte vad mer. Längre än nâgon av de andra gângerna. Hennes händer är mjuka, lena; hârdhänta där det behövs och det behövs. Idag känner jag mig om inte sâ helt i form sâ mindre mentalt trött. Man fâr tro vad man vill och man fâr gärna kalla det placeboeffekt - strunt samma vilket för effekt har det. Och jag delgav henne makens muskelspänningar i höften. Vad man kan göra, inte göra ât det etc. Jag vet - jag har sett honom. Har tom sagt till honom att jag kunde boka in honom när som helst. Självklart skulle han aldrig boka in sig. Tillsammans bestämde vi att boka tid för honom idag.

Han tror inte pâ att man kan annat än att massera. Hittills har han aldrig accepterat ens massageidén. Gillar inte sânt. Denna gângen accepterade han, trött som han nog är han med pâ värken. Nu är han där och jag undrar i mitt stilla sinne om han ska komma därifrân välmâende eller förbannandes mig för att ha skickat dit honom. Hon gör mer än masserar - hon känner in.

Det kallar jag dagens risk. Men jag tar den sâ gärna. Och den som lever fâr se.

Julklappstips

Ikväll innan det var dags att springa iväg att se en dansföreställning kom detta över mig.

Om man skulle klassa samtliga sânger, lâtar osv sâ skulle denna kanske komma - först?
I precis just detta framförande. Kan det bli sâ mycket vackrare?

Eftersom jag är helt totalt värdelös pâ youtubelänkar och annat (eller är det blogspots instruktioner som är oklara, haha), sâ fâr vi göra sâhär.

Och för att göra julklappstipset fullständigt, sâ klicka här. Och nu jäklar blev tipset fullständigt: 59 kr, 1-3 leveransdagar; allt är fulländat.

Hâll ned fiolen. Godnatt.

Godnatt.

Rättelse

Givetvis ska det vara mjöl ocksâ, givetvis!!
3 dl närmare bestämt.

Tack sâ mycket för uppmärksamma ögon, Ida!

 Hoppas de gâr hem!

Ytterst hedrad

Var och är jag av att fâ bli inbjuden till Life de Luxe's och Joruns adventskalender.
Min lucka finner ni här.

Och nu ska jag, ett âr senare, strax gâ till ett annat bord, men med samme make.

Trevlig kväll!