Madonna - ett koncept i tiden

Eftersom jag är mitt uppe i en rad av föräldraskapsinlägg och -funderingar - vilket kanske inte är sâ konstigt dâ en ettârings ârsdag ocksâ innebär en ettârsdag av föräldraskap - kommer här ännu ett och raden kan bli sâ lâng att den kanske till och med blir en serie.

Ännu en vän(inna) pratade häromdagen om sin situation i ord som kvinnofälla.
Detta efter att ha satt tre barn till världen under de senaste 12 âren och varit ytterst nöjd med det.
När jag säger nöjd är det jättenöjd; älskat att vara gravid, velat bli det igen, velat bli det ännu en gâng, lagt alla jobb ât sidan för att kunna vara med barnen (och ocksâ slippa fundera sâ mycket mer pâ vilken karriär hon helst skulle vilja satsa pâ).
Ordet kvinnofälla kom dâ hon nu förklarade att hon sedan nâgra mânader befinner sig i en livskris. "Det är liksom bara det här med barnen, hemmet, familjen". Mannen han jobbar och tycker det är fortsatt jätteroligt. "Själv blir det mest en slags hemmafrustillvaro som väl jag aldrig velat befinna mig i". Osv osv osv. "Som tur är har man syrran att prata med för vi har kommit överens om att det här med familjeliv, det är verkligen en riktigt kvinnofälla, det är inte bara nâgot som det stâr om i tidningarna".

Jag köper det inte. Kvinnofälla, hur dâ? Frâgade jag. Det är väl lika mycket en mansfälla i sâna fall?

Att kvinnor själva talar i begrepp som kvinnofälla tycker jag är ytterst nedsättande gentemot oss alla, kvinnor som män.

Definition av fälla:
- förutsätter att man gâtt pâ nâgot, blivit inlurad i nâgot man inte visste vad det var för nâgot
- förutsätter ocksâ att nâgon annan bär ansvaret för ens situation

Om vi sedan försöker sätta dessa tvâ första antaganden i samband med faktum att ha barn sâ bör vi redan där sluta använda ordet, om vi inte anser oss totalt hjälplösa, ansvarslösa, meningslösa och framförallt ytterst korkade - och ytterst lângt ifrân att anse oss själva som fria.

Kvinnofälla. Mindre än hushâllsarbete har uttrycket förmodligen att göra med det ytterst obehagliga konstaterandet att man tappat bort sig själv.
Man kan dock bara tappa bort sig själv, själv.
Men man kan ocksâ tappa bort sig själv pâ vägen, som man.
Vilket är lätt hänt om man bara blundar och kör och för stunden skiter i konsekvenserna.
För blundar, det gör man om man först tre barn senare kommer underfund med att man inte ville vara i den situationen en flerbarnsfamilj innebär. Eller för den skull situationen en familj kort och gott innebär. Eller för den skull bara faktum att leva i par innebär. Eller att ha sitt jobb man hatar sedan tio âr. You name it.
Och därmed har man ramlat i sin egen fälla.

Kvinnofälla. Ok. Jag kan ev. köpa konceptet om vi tillsammans förfinar definitionen:
"Fälla gillrad för att fânga en kvinna av kvinnan själv".

Det var del 1. Del tvâ fâr behandla inläggets rubrik. Madonna. Om henne och vâr fantastiska vilja att i oss själva se och fâ vara madonnor - och ocksâ om vâr otroliga svârhet att stâ för drömmens konsekvenser.
Madonnedrömmar - dagens rubrik och början och slut via kvinnofällan.

Illustration, undertecknad i det välsignade tillstândet. Mer om ocksâ detta. Välsignade tillstândet.