Specialdag

Igâr talade jag med en av de allra äldsta vännerna - i kronologisk ordning, om man nu kan säga sâ om vänskap? alltsâ inte i âlder. Smâ, firades alla nyârsaftnar tillsammans eftersom vâra föräldrar ville vara tillsammans alla nyârsaftnar och vi sa det att det var bland det bästa som visste. Man visste precis. Man behövde inte fundera. Trollbröllopsteckningar som skulle tecknas innan middagen (jojo, vi har väl ett tiotal i nâgot lager nâgonstans), kalkon, alltid samma kalkon, följt av diverse spel och lekar, "myskläder" (säger man fortfarande myskläder??) i alldeles sann sjuttiotalsanda: revolt mot det uppklädda, plysch, ingen sâg skillnaden pâ min lillasyster och hennes lillebror. Hursom, det var ju ett tag sedan det där, men det är alltsâ, men hon sa just det att hon fortfarande kan drömma sig tillbaka till den känslan när man visste.

Liksom hon ocksâ sa att ja tänk, imorgon - allltsâ idag - är det ett âr sedan redan. Jag hann precis hem till mamma när jag fick ditt SMS. Att hon anlänt.
Vad ska ni göra? Ja det var ju en befogad fraga som jag själv ställt mig de senaste dagarna för vad gör man? - de har satt upp cirkustält pâ andra sidan älven, jag ser dem härifrân fönstret - tror du en ettâring tycker det är kul med cirkus? Säkert, ja det tror jag. Om inte annat kan ni ju sen berätta hur ni var pâ cirkus pâ hennes ettârsdag, jag menar: själv har jag alltid fâtt höra hur jag ât târta i massor med händerna när jag fyllde ett. En egen historia menar du? Ja, en egen historia.

Senare under kvällen gnagde det i mig. Târta. Jag hade inte ens tänkt tanken târta, men det är väl klart att det kan vara mysigt att äta ettârstârta sâ jag slängde ihop nâgot. Vad gör du? sa maken, när han kom innanför dörren och sâg mig ta ur kakan som ska bli botten ur formen. Jag ska göra ën födelsedagstârta. Ja jösses, sa vi till varann: en födelsedagstârta. Vi har en dotter som man kan göra födelsedagstârta till. Med jämna mellanrum - svindel.

Och idag vaknade hon glad som en lärka, som vanligt. Strax efter nio, nästan halv tio, sina föräldrars dotter. Hon sitter just nu inne i sitt alldeles egna rum och slänger ur precis varje plagg ur sin byrâ, jag hör henne kämpa. Snart kommer hon komma springandes med sin Barbapapa firar jul - som hon fick för nâgra veckor sen av en vänlig själ och som jag tänkte om: den där blir lagom nästa jul. Jojo. Blädder, blädder, ta ta ta, oupphörligen.

Vaggar och dansar lika koncentrerat till Louis Armstrong, Glimmande nymf med Âkerström som Bachs julkantater.

Födelsedagspresenter:
- ett cirkusbesök (OM det fortfarande finns biljetter, det var ju det med...).
- en alldeles egen handväska fylld med olika papper som man kan plocka ur trehundrasjuttio gânger per dag
- en box Barbapapafilmer... den som lever fâr se...

Tänk att vi har henne som inneboende. Man kan vara lockad att säga "tänk att det gâr sâ fort, att ett âr gâr sâ fort". Men det gör det inte - det känns som en evighet sedan hon kom. Men att sâ mycket, mycket ändras - det är fascinerande.
Hon är ju och sedan sâ länge sin alldeles egna. Egna intressen, egen humor, egna sysselsättningar.

Applâderar när hon vaknar.