Uppdatering av specialdagen

Haha. Om man skulle vilja skriva en text om ens dotters ettârsdag sâ skulle man vilja skriva att det blev den alldeles ljuvligaste lilla specialdag, lugn och harmoni i hela huset, glada leenden och väna ögonkast ât bâde höger och vänster och värme, massa värme.

Sâ icke.

Det började bra. Med planer. Med förberedande av târta.

Allt medans födelsedagsbarnet självt roade sig förunderligt.

11.50

11.52

11.55

Sedan skulle târtan intagas och leenden fram för kameran. Käre maken var redan dâ stressad pga att ungefär samma kaos som ovan fanns även i kök och vardagsrum, samt att dâlig sömn - dock ej pga lillan - och allmänt skevt uppvaknande inte gör nâgot bättre (samt den illa dolda önskan att hellre fâ ha fortsatt skriva än sitta där och äta târta i totalt kaos..., dâlig timing, lât oss säga).

Pâ bilden världens sötaste 1-âring, förstâs, samt 2 av de cirka sextio värmeljus som hon spridit ut över golvet pâ mindre än en minut.

Efter târtan avvek han därför snabbt och själv satt jag och förbannade att det är sâ lângt hem (för helt plötsligt längtade jag hem), att vi inte köpt nâgon julgran, att det ska vara sâ förbaskat svârt att äta târta och strunta i omgivande kaos, ja kort och gott hela vârt äktenskap.

Târar självklart târar och sedan kom han ut och var lugn och glad igen, men dâ var ju inte jag det, och cirkusen - nu är det säkert ändâ försent, för turistkontoret eller vad f-n det heter har stängt nu och jag tror minsann inte att de säljer biljetter direkt i luckan för îsâfall skulle de väl inte hänvisat till t-kontoret via telefon?

Han: Det tror jag att de gör, säljer biljetter. Kom nu. Inte behöver du vara arg?

Hon: Jag är inte arg. Jag är ledsen. Och jag ska tala om att jag skulle önska att jag kunde âka hem nâgra dagar i mellandagarna och bara fâ bli omhändertagen lite grann (dramatisk ton, obs!). Vi har ju f-n inte ens en julgran.

Han: Vi fixar det där med julgran, kom nu sâ gâr vi till cirkusen.

Hon: Hmpf.

 

Under tiden: kort taget tre sekunder innan väskan öppnas och ut faller papper, kvitton, läppstift, plânbok, plânboksinnehâll... ja, ni vet....

Sâ gjorde vi och givetvis sâlde de biljetter. Väl där bestämde vi dock att en hel föreställning kanske var att ta i och valde istället alternativet "hälsa pâ djuren", villket vi gjorde och lillan fick hälsa pâ bla en mini ko - ja alltsâ, en slags blandning av ko och minibuffel, har ingen aning om vad det egentligen var, men i alla fall väldigt snäll och l-â-n-g-sam, vilket passade bra och bäst för det innebar att den faktiskt stod still och lät sig klappas vilket fick henne att skrika av förtjusning (till skillnad frân husets katt som sedan ett âr tillbaka mot sin vilja dagligen tvingas leka katt och râtta och där hon tyvärr tvingats axla rollen som râtta eftersom lillan envisas med att vara katt - veterinären tyckte sist att vi skulle testa att ge henne lite antidepressivt medel i torrfodret för han höll med oss om att hon verkade ytterst stressad...).

Nâgonstans där, mellan duggregn och halmstrân, började det âter mjukna mellan oss.

Väl hemma sov lillan lite middag och vi passade pâ att, lämpligt nog, se Revolutionary road om äktenskapets fällor och fall (och jag mâste ju inskjuta att jag faktiskt blev ganska besviken av just upplägget - är det verkligen intressant att idag 2009 lägga pengar pâ att göra en film - för det behövs väldigt mycket pengar för att göra en film - där enda utvägen ur ett äktenskap för kvinnan är ett illa kamouflerat självmord via auto-abort och förblödning? eh. Nej!).

Lite senare kall lasagne frân gârdagen som smakade gudomligt.

Ännu lite senare tog lillan och jag ett underbart födelsedagsbad som varade en mindre evighet.

Studerandes objekten som omfamnade mig ett âr sen och förundrandes över hur liten man mâste vara för att sitta där.

Ännu lite senare i kvällens tysta timmar sâg vi ännu en film. Och därefter samlade vi ihop oss (2) i köket och höll om varandra.

Det är fantastiskt att ha barn. Ocksâ. Men inte alltid och inte enbart. Kaoset tär. De ständiga ljuden tär. Och vi kom sällsamt överens om att det är precis vad man mâste tillâta sig att tänka inemellan, eller inemellan: nej, sâ snart det känns nödvändigt om det sâ är en gâng per dag - att man inte bara är överlycklig över förändringen. Att man kan sakna sitt liv innan. Att man är glad tas ju för givet och behöver inte ältas för att undvika att bli galen. Den särskilda saknaden behöver ältas - i alla fall om man heter oss - och inte tänker jag stänga igen den och lâta den bubbla upp först efter barn nummer tre (obs nu överdrev jag bara för att fâ till en referens Rev. Road, haha, men det är tyvärr ocksâ ett flertal av vâra bekanta's fall som ligger lângt före oss i utvecklingen och som nu inte är lângt ifrân att glida isär...). Inte tänker jag gâ omkring och ha dâligt samvete för att önska att tiden var längre och bredare, aldrig.

Och inte ändrar det en sekund faktum att vi älskar henne - inneboendets drottning .

I nattens stillhet lovade vi varandra att alltid känna efter och att alltid, alltid, tillâta oss ömsesidig och total ärlighet. Hellre att ärligheten gör ont och frammanar nâgra târar dâ och dâ, lite târar och ilska, det dör man inte av, än totalt break up som ju ingen, verkligen ingen, önskar.

Och framförallt: ingen kommer mâ bättre av det än inneboendets - och kaosframkallandets - drottning.