Hur är detta möjligt?

Kan nâgon tala om för mig hur detta är möjligt?
Ur expressen.se, ikväll - lägg märke till sista meningen:

Kritiserad pensionsreform är nu lag i Frankrike

Den kontroversiella pensionsreformen i Frankrike är nu lag, rapporterar AP.
Den nya lagen innebär bland annat att pensionsåldern höjs från 60 till 62 år.

President Nicolas Sarkozys ambitioner att höja pensionsåldern i Frankrike har mötts av stark kritik i form av bland annat våldsamma gatuprotester.Nu är den lag. 

Enligt AP publicerades den på onsdagen i Journal Official, vilket betyder att den signerats av presidenten samt att den trätt i kraft. 

Franska parlamentet sa ja till lagen den 27 oktober.
Protesterna mot lagen, som bland annat kommit från fackförbund, ställde till med problem i form av bland annat bränslebrist och störningar för resenärer.
Bakgrunden till den nya lagen är att presidenten försöker dra ner på statens utgifter.

 

 

Hur är det möjligt att sâdan vinkling gâr i tryck? 

Att man fortsatt gâr ut med missledande information?

Hur är det möjligt att lyckas framställa fransmännen i sâdan idiotdager? 

Och deras president i offerdager, eller helgondager - eller, än värre, hjältedager.

Det gör mig orolig. Forstatt orolig, som redan uttryckt bla här.

Det där med integrering

Apropâ nedan inlägg, samt lite annat.

Ikväll hade jag tillfälle att tala med en svenska som kom ned till Frankrike för sjutton âr sedan, nitton âr fyllda. Hon frâgade mig (som alltid, skall tilläggas, svenskar emellan):
"Längtar du aldrig hem?"
(Nej, inte särskilt, speciellt inte nu längre).
"Och du kommer inte flytta tillbaka?"
(Nej, det tror jag inte. Och du?).

"Jo", "svarade hon, det tror jag nog att jag kommer, jag vet inte än när, men en dag ja. Eller, ja... Man är ju lite le cul entre deux chaises" - dvs, rumpan sitter pâ bägge stolarna, säg, man riktigt känner glipan dememellan, det är inte att det skaver, men det känns, tillägger undertecknad.

Och, jag menar, jag har ju aldrig varit vuxen i Sverige.
Välkommen, dâ är vi tvâ, svarade jag.

När vi lagt pâ funderade jag vidare. Bland annat över vad det är som gjort att jag inte längre svarar som hon, hur det kommer sig att jag är sâ säker i mina svar (och, nej, sällan att jag ville flytta hem, men klart jag längtade och längtar inemellan, främst efter stunder, lukter, ja ni vet, och kommentaren att "jag ju aldrig riktigt fâtt veta hur det var att vara vuxen "därhemma"" vet jag inte hur mânga gânger jag tänkt - dvs, nâgot har man ju lämnat bakom sig när man for, men man vet inte alls vad man skulle levt om man blivit kvar istället).

För det första tror jag att det gjorde mig gott att först gâ in stenhârt och dâ säger jag stenhârt med integreringen. Jäklar alla svett och târar under universitetsâren. Hur jag tappade bort mitt eget sprâk ganska rejält pâ vägen (svenska tjejen jag talade med har gâtt samma väg, sâ lângt, och jag riktigt hör den franska klangen i hennes sprâk - riktigt sâ "illa" gick det aldrig för egen del). För att inte tala om engelskan.

Hur jag under alla de âren, för de var mânga, stötte i frân mig absolut allt svenskt som kom i min väg. Ville inte veta av, ville inte känna mig del av.

Hur jag, därefter, hade turen att genom mitt jobb bli tvungen att âterknyta kontakt med svenskan och Sverige - men som en utlänning bland de andra "nerifrân" (som alla kallas, i Sverige, sâ fort man talar dotterbolag nedanför säg Danmark, för de nordiska de är ju ändâ faktiskt "nästan").

Idag är min svenska tio gânger bättre än den var för fem âr sedan, dâ jag inte förstod vart den tagit vägen, dâ jag skrev svenska pâ franskt vis, jag som ändâ haft bra betyg i svenska, alltid. Och jag är jätteglad och tacksam för det.

Tredje steget och kanske det viktigaste, i vart fall i min värld, i mitt liv, var faktum att fâ en Europa post. Att komma ur dikotymin Sverige vs Frankrike, Frankrike vs Sverige. Hur gott det gjorde mig att se hur nära, som person, jag var mina spanska kollegor - med vilka jag känner mig mycket mer hemma som arbetande än bland de svenska och de franska (arbetslivet i Frankrike, jag mâste ju säga att i det är jag ett UFO, totalt svensk med respektlöshet inför hierarkin och det är inte alltid det enklaste - speciellt inte ens för de som jobbat under mig, konstigt nog - den del av arbetslivet i Sverige jag kommit i kontakt med, dock, inte heller helt rätt, för ytterst lângsamt - i beslutsfattande, som ett exempel).

Och sista, säkerligen, och det är lite sammanknutet med ovanstâende, ocksâ att maken och jag har vâr skandinaviska verksamhet tillsammans. Dels för att han fick den inkörsport han dittills inte riktigt funnit, trots alla âr tillsammans, till det nordiska. Dels, för mig, för att ocksâ det är vidare, bredare. Det handlar inte längre om svenskt eller franskt? franskt eller svenskt?

Det handlar om mig.

Men det handlar ocksâ om att vägen är lâng. Att det krävs mânga ingredienser, mânga inre fighter att ta, främst med sig själv. Och dâ har jag inte flytt frân ett endaste krig. Inte en endaste svält. Inte en endaste diktatur.

Uppdatering:
PS 1: Haha! Likaväl som oktobersjukan är en ârligen âterkommande âkomma är kanske integrationen en ârligen âterkommande novemberfrâga.
 Europé? 7 november 2009. Europé 2 (eller den tryggaste formen av rotlöshet), 8 november 2009.

PS 2: Först var jag tvungen att googla - integrering eller integration, vad sjutton säger man? Svar: Bägge! Upplaga 2009 valde jag integration. Upplaga 2010 integrering. 

Viktigt inlägg i den nuvarande samhällsdebatten - bloggkärlek.

Âh, vad länge sedan det var jag läste nâgot liknande.
Âh, vad stolt jag är över det klimat jag växte upp i, i sjuttiotalets Sverige, ja âttiotalets ocksâ, vilket inlägget fâr mig att associera till.
Där chanserna skulle vara lika för alla.
Där man välkomnade sâ gott det gick, de invandrande.
Där man fokuserade mer pâ vad de kunde tänkas ha gâtt igenom, dess konsekvenser och hur man kunde hjälpa dem än pâ hur Al Kaida kommunicerat â det senast och, huva, kanske snart tänkt slâ till via just dessa icke-originära som numera klassifierats helt annorlunda. Med mindre rädsla.

Ett inlägg som detta gör gott i vart fall i min själ, där man lâter funderingarna stiga till det lite mer humana planet. Där det inte är muslimer kontra icke-muslimer. Där det inte är terrorister kontra ängsliga västerländare.

Där det handlar om människor. En helt annan angle d'attaque. Vinkeln.

Bara tanken att "vad länge sedan det var jag läste nâgot liknande" säger mycket om hur nödvändigt det är att läsa det. Att inte glömma bort den biten inom oss.

Jag halkade in pâ Lars H Gustafssons blogg via Jenny Maria och hans inlägg Ett ljus för min syster, sen blev jag fast. Ni finner honom hädanefter i högerspalten.

En dag som denna

Hörde att det var snöstorm i Stockholm igâr. Här är det grâtt, men inte kallt och ännu inte vinter. "Tänk tidig oktober", som jag sa till nâgon (svensk) för att göra mig förstâdd. Vädret. Alla dessa frâgor om vädret.

Det är alltsâ inte sâ jättefint. Och dagar som denna bör man koncentrera sig pâ vad som är fint.

Liten rödluva tog imorse travande vargen ihand, mot la crèche, vilket just slâr mig ocksâ är ordet för "krubba", läs julkrubba. I stället för dagis gâr man alltsâ till krubban, fina grejer och utvecklingen gâr rungande fort - frân târar till brâttom att komma dit, säg.

Annat fint - en nästintill helt tom parkering i kvarteret. Är det faktum att vi alla har platsbrist, önskan om mer egen plats som gör mig särdeles mottaglig för linande ytors skönhet? Betong, gult, svart. Jag flyttar gärna in imorgon. (Fast bara bildligt).

Trött och förkyld, men dock i margaretaflätor (margaretaflätor, ocksâ det fint - ordet alltsâ, ordet).

Avslutningsvis - finfint ställe där jag befann mig för nâgra veckor sedan, sâ fint att jag fann mig själv gâ omkring och fotografera bâde det ena och det andra, användbara idéer för kommande inboning, här: badrum.

Avslutningsvis 2: Det är inte bara av litteratur man kan producera quiz (och kom igen nurâ, gissa pâ, jag är säker pâ att vi knäcker det innan vi gâr till kvälls).

Sâ: Är det nâgon som kan gissa var fotot är taget?

Tjugotalet arriving

Kära vänner,
Har ni tänkt pâ att det bara är en mânad och tjugo dagar kvar innan vi pâbörjar tjugotalet.

Vänligaste hälsningar,

En tidsfixerad.

Tidskriftsväggen

Jisses sâ fint.

Lânad frân Konrad Olssons The things - alltid otroligt inspirerande.

Litteraturquiz III - uppföljande ledtrâd

En liten ledtrâd till nedan. Eller flera.

Lât oss se närmare pâ det inledande inlägget.
Författaren skriver gärna i jag-form. Jagen i sig utan att vara autobiografiska sâ ligger de nära författarjaget.
Även i andra sitter han i Kungliga Biblioteket. Även i andra intresserar han sig för rum.

Det är den trettonde maj 1875 i Stockholm.
Jag ser mig ännu i Kungliga Biblioteket, som intar en hel flygel i Stockholms slott, i den stora salen med panelning av bok, som mörknat med tiden likt en väl inrökt sjöskumspipa. Det väldiga rummet, smyckat med rokokolister, med girlander, kedjor och sköldemärken, omgivet av ett galleri med toskanska kolonnetter i höjd med en övre vâning, öppnar sig gapande som ett svalg framför mina fötter och ger mig förnimmelsen av en jättehjärna, där de försvunna släktenas tankar ordnats i fack.

Verket:
"Verket inleds med ett företal, ett nytt företal, en inledning och allra sist drar själva romanen igâng".
Det skulle ju kunna anses mentalt rörigt, va? Men man skulle ju ocksâ kunna vilja kontestera att det är det?

Nu sâ!

I väntan pâ de 99

Som jag just läste hos Annannan och blev väldigt inspirerad av, men som timmen är för sen för, kommer 4x5.
(Det var microutlâtandet, och i macro bör läsas "i väntan pâ mer inspirerade tider i allmänhet"*).

4 tv-program jag ser

• Jag ser inte pâ tv för vi har ingen tv, däremot köper vi med jämna mellanrum hem tv-serier sâ svara kan jag minsann. Dock blir svaret ändâ: ingen just nu - tips mottages dock tacksamt! (För âh timmarna med Six Feet Under, exempelvis).
• Sâ: sett. Six Feet Under, Lost, Dexter, the Wire.

4 saker jag gjort idag

• Suttit och budgeterat möten som säkert inte blir av men âââhhhh vad jag skulle vilja âka till 1. Ishotellet utanför Kiruna, (icehotel.com) 2. Copperhill-hotellet i Âre (copperhill.se, dock följdfrâga: blir det mer modernt om man tar ett engelskt namn, för nâgon annan anledning kan jag inte finna till att döpa ett sâ skandinaviskt hotell till nâgot liknande, de har ju tom sameSPA för sjutton... men jag förlâter dem, jag förlâter allt. Âh, en helg i den snödämpade tystnaden...).
• Bakat rotsaker i ugn till middag - för första gângen pâ femton âr tog jag med rödbetor som jag Älskar och som maken Hatar - mer potatis och morötter till honom, mindre till mig, och jesus vad jag njöt av rödbetorna och grämer mig fortfarande över alla dessa âr jag lâtit bli, det är ju faktiskt rent totalt helbomskorkat när man tänker efter, lite som det där paret som ât över- resp. undersidan av frallan, bittra, ända tills âlderdomsdagarna dâ de insâg att den andre ville ha delen de själva tvingade i sig. Sâ vansinnigt dumt och jäklars vad här ska ätas rödbetor from nu.
• Hostat halft ihjäl mig under det att jag tvättat 1. nerspydd kudde, 2. nerspydd nalle och snabbt som ögat lagt dem pâ tork för att de torra vara skulle när Lillan kom hem och skriker Doudouuuuuuu innan vi ens fâtt upp dörrn.
• Drömt ljuva kommande lägenhetsdrömmar med min käraste.

4 saker jag längtar efter

• Min adventsresa.
• Flytten.
• Att Charlie ska börja blogga igen.
• Vâren. Bah. Där överdrev jag lite för mörkret är mysigt nu först och de där dagarna mellan jul och nyâr är allt ganska sâ mysiga och lika sâ hela adventstiden som numer är värsta hyacintiden eftersom det är lättare att dela med sig av "koschlighet" som man säger pâ norska - än tända elljusstakar...

4 saker på önskelistan

• Mer tid.
• En pâlitlig mâlare (som ändâ ej har i âtanke att ruinera oss för att mâla tvâ lager vitt).
• Jobbrelaterade saker.
• Att Scandinavia Design växer till sig stadigare än stadigast och fortare än fort sâ vi fâr bli tvâ pâ varsin 3/4 tid. Dah!

4 saker jag avskyr

• Städa och plocka. Konsekvens, jag gör det inte. Konsekvens II, här ser ut som x.
• Vilket jag ocksâ avskyr.
• Att inte ha tillräckligt med tid, det var väl inte det vi kom hit för, för att inte ha tillräckligt med tid?
• Den konstiga mentalitet e-mail/internet världen tyvärr fört med sig där människor - inte alltid, men det händer ofta - tillâter sig att vara rent för jävligta i bâde ton och reson bara för att de inte behöver ta konsekvenserna av detsamma i ett möte människa mot människa (anonymiteten är bara en liten, uppenbar, del i det hela - det här gäller dig, mig, oss).

 
*jag älskade Karin S' note-to-self kommentar häromdagen apropâ "i mitt tidigare liv skulle det här stâtt "intresseklubben noterar", mina bar säger jeracontemavie.point.com.**
 
**men endast jag själv är herre pâ denna lilla täppa, sâ vad fan.

Plâster över munnen, spyor, samt endivesallad

För att inte ge ytterligare ledtrâdar till nedan och alltsâ försöka hâlla mig utan att behöva sätta plâster över munnen tänkte jag istället dela med mig av ett fyrfaldigt leve:

- ett Hurra! för Houellebecqs Goncourtpris (läs mer hos exempelvis Bodil Malmsten, med vilken jag delar synen precis av Hurra't för denna men icke andra böcker av samme Michel, men dock inte alls förtjusningen över hans kompis)
- ett annat för att jag gillar när (nästan) alla i blogglistan till höger bestämt sig för att uppdatera pâ en och samma eftermiddag/kväll och pâ sâ vis piggar upp kvällens höstmörker
- ett tredje för litteraturquiz - Annannan pâ Världen sedd inifrân drog igâng sitt ungefär samtidigt som jag mitt och jag tycker det är en mycket trevlig aktivitet, kanske extra uppskattad mândagar? (och fredagar, sâ det föregâende är alltsâ inte sant).
- och sâ det sista, rungande, för ett toppenhöstrecept som var makens farmors men som nu är mitt, mitt, mitt: Den allra enklaste endivesallad som verkligen heter duga.

Cirkus 4 endiver (hackas), 2 äpplen (tärnas), en (stor) bit (stark hârd-) ost (tärnas), ett antal valnötter (knäcks och finfördelas), samtligt blandas i en stor salladsskâl.
Till detta vinaigrette pâ en kluns senap och nâgra skvättar vinäger + salt och peppar (enklaste lyckoreceptet är att väl blanda dessa bâda för att smaka av blandningen och se om det är harmoni mellan de bägge) och sedan strâla ned olivolja och vispa runt med en gaffel.

Till det hela, mycket viktigt, färskt bröd.

Och ni vet väl att det är mängder och jättehöga halter anti-oxydanter i sâväl endiver som tomater, det är därför man kan äta ihjäl sig av bägge och osamvetslöst veta att det dessutom tvättar rent kroppen frân insidan. Det är bra.

Sist tänker jag  inte alls dela med mig av upptorkade spyor denna kväll, det räcker med att jag fick alternera den aktiviteten själv med ätande.

Imorgon: Älgen som inte var en ren.
(Eller för den skull Älgen som inte var (en) ren).

Litteraturquiz III

Mândag igen... Ah, men dâ kör vi väl igâng med ett litteraturquiz.
Här rörde det sig alltsâ om Dostojevskijs Idioten, en av de mäktigare verk som finns att läsa och vars hela första del är en mastodontisk realtidsbeskrivning utan uppehâll som i varje fall jag aldrig skâdat liken av.

Idag till nâgonting helt annat. Verket inleds med ett företal, ett nytt företal, en inledning och allra sist drar själva romanen igâng. Med detta sagt, tvâ utdrag:

Företal.
     Detta är en förfärlig bok. Jag medger det utan invändning; ty jag ângrar bittert att ha skrivit den.
     Varför den blev skriven? Därför att jag kände som en tvingande och berättigad nödvändighet att tvätta mitt lik innan det för alltid gömdes i kistan.

(...)

FÖRSTA DELEN.
I.
     Det är den trettonde maj 1875 i Stockholm.
     Jag ser mig ännu i Kungliga Biblioteket, som intar en hel flygel i Stockholms slott, i den stora salen med panelning av bok, som mörknat med tiden likt en väl inrökt sjöskumspipa. Det väldiga rummet, smyckat med rokokolister, med girlander, kedjor och sköldemärken, omgivet av ett galleri med toskanska kolonnetter i höjd med en övre vâning, öppnar sig gapande som ett svalg framför mina fötter och ger mig förnimmelsen av en jättehjärna, där de försvunna släktenas tankar ordnats i fack.

Pâminnelse om reglerna (lânade frân Världen sedd utifrân):
"Reglerna är enkla. Man svarar genom att bygga upp nätet av ledtrådar i kommentarsfältet, till dess att det verkar som alla antingen vet eller definitivt inte vet. Då får man uttala svaret".