Sing the Pirate's gospel

En dag som denna när hjärnan är trög - vad kan väl passa bättre än lite piratgospel?
Alela Diane är inte bara störtsöt, men ocksâ hyperbegâvad.



och här är en aukustisk version.

ouppfyllda utlovanden

Igâr utlovades i förbifarten bokenkät 2/3 och 3/3 genom att omnämna den första 1/3. Sâ blev det ej, för mycket kom emellan och det var tänkt att istället uppfyllas idag. Men sâ blev det inte heller sâ kanske blir det imorgon. Man lär av sina misstag, som ni märker, och därför omnämns ordet kanske.

Hursom. Även om jag inte tror det intresserar er sâ nämnvärt sâ tänkte jag ändâ att det var värt sin förklaring. En glimt av vad som komma skall ges därför för att inte alldeles vara den.

Hanna Hellqvists bok Karlstad zoologiska är läsvärd pâ tâg. Kan inte säga mer för mer än sâ har ej upplevts, men âterkommer i frâgan och tror det stannar ungeför där.

Nam Les Bâten som för en gângs skull heter detsamma, exakt detsamma, pâ franska, Le Bateau, är däremot än sâ länge mer än läsvärd och inte bara pâ tâg utan precis överallt. För en gângs skull hâller jag inte med om Fru Malmsten som i söndags gav den bâten om man sâ fâr tillâta sig att uttrycka saken och menade att jovisst, hans noveller, tja, jo. Jag tycker istället de är i nivâ med Vladimir Makanines novellsamling som kom ut för nâgot âr sedan och som jag tyvärr inte har den blekaste aning om vad den kan heta pâ svenska. Fângen frân Kaukasien? kan det vara nâgot ât det hâllet? Le Prisonnier de Caucase är i vart fall dess franska titel.  Hursom, samma känsla av evidence och samma totala läsvärdet. Tidlös, om man föredrar.

Ja förresten. Det var ju ett ouppfyllt utlovande till vi skulle ta itu med. Det blir inget hus för vâr del, inte det här i alla fall. Frâgeställningen tycks dessutom för stunden totalt upplöst, dvs: pâ landet eller inte pâ landet är ingen frâga. Vi trivs ju bäst i stan! (Mer om besöket en annan gâng, för det var mäkta intressant i sig, men tar mer tid att fâ nedpräntat än jag har ikväll).

Mer än sâ blir det inte ikväll, mina vänner. Ska istället âtergâ till Bâten.

Dagens bild

Lillan upptäcker med hänförelse Jerôme Bosch's le Jardin des délices.
Om. Och om. Och om. Igen.

Me, myself and I: Local kändis

För nâgon mânad sedan söktes européer för en utställning att anordnas av stadens förträffliga och föredömsaktigt aktiva borgmästeri. De var väldigt entusiastiska över min kandidatur som genom mystiska omständigheter nâdde dem. En kort intervju, en porträttfotoseans - väldigt pudrad, det här blir aldrig bra, tänkte undertecknad, själv gillar jag naturligt, detta blir stelt, men dock, och här bestämmer nu inte jag.

Nu vart det dags. Här är vi.

Samtliga ser i min mening lite mer ut som vaxdockor eller lât oss säga dâliga familjeporträtt (eller ännu värre: dödsnotiser, förmodligen pga ljuset, det enligt mitt tycke och smak förskräckliga ljuset) - än oss själva.

Att det sedan är en mycket märklig känsla att se sig själv i storformat gör en kanske extra kritisk.

 

(Till saken hör att fotografen direkt efter fotoseansen visade mig ett flertal av de femtioelva foton han tagit - han valde dock helt i sin allena ensamhet vilket att inkludera, förstâs, och sedan igâr kan jag inte lâta bli att undra vad som fick honom att välja det med den allra strängaste blicken).

Men det är väl förmodligen jag. Det med.

Gult och grönt är skönt

Jag vänjer mig aldrig.

Här är skolavslutningsskönt i maj. Blâklockor, rödklöver, smörblommor.

Och skirande gröna vinplantor.

Redan i maj. Rörande vackert.
Gult och grönt: en definitiv färgkombinatonsfavorit.

Dagens korta bokenkäter 1/3

Skrev redan dagen efter läsning apropâ inköp av den bok som jag förmodligen varit sist i världen att bâde inköpa och läsa: "Den som jag förstâtt kallats "vâr tids fin-de-siècle-roman" och som jag själv lagt pâ minnet i mycket pga titeln (som jag dock deformerat nâgot till typ "Människor utan värde"), men främst, faktiskt, för det förmodligen finaste omslaget pâ âr (vilket mycket sällan händer, memorering pga omslag, men detta är sâ givet pâ nâgot vis: rent, avskalat och vansinnigt snyggt att det bara sitter där). Âterkommer i frâgan".

Titel: Människor helt utan betydelse
Författare: Johan Kling
Just nu pâ sidan: Utläst
Tre meningar som beskriver den (fast kanske främst min läsning): Hade jag skrivit detta inlägg precis efter läsningen sâ skulle jag förmodligen mycket bättre delat med mig av min känsla av sinnesrubbning som läsningen gav upphov till (och dâ menas sinnesrubbning i sin allra finaste mening). Sällan har jag läst bättre beskrivning av vad som i Dostoïevski sammanhang beskrivs som "hyperconscience de soi" - hypersjälvmedvetenhet - som oftast leder till det som framkallar vämjelse under läsningen: brist pâ respekt inför sig själv, medveten brist pâ respekt för sig själv, utan att man för den skull har ett uns av kapacitet att göra det allra allra minsta för att förhindra den.
Som tredje mening tänkte jag därför ge tre exempel pâ vad som efter att ha läst färdigt - vilket man gör relativt fort, kort och konscis som den är - gjorde att jag var nästintill illamâende av identifiering, av igenkännelse, och hur jag tänkte att tack gode Gud för att jag i alla fall är mindre sâhär nu än förr, men fy vilken egenelakhet (i motsats till egenkärlek).

Frilansande Magnus kommer upp till filmproduktionsföretaget Red dit han är kommen för att tigga om jobb. En med annan läggning skulle kunnat höra sig för om det finns vidare uppdrag inom kort eller ej; han är i tiggar- eller lât oss säga offerposition innan han ens avslutat trappstegen.

"Vill du ha kaffe?"
Helst hade jag velat ha nâgot kallt att dricka. Men jag ville inte vara till besvär.
"Ja gärna". 
"Vi fâr ta i köket", sa Joakim.
Jag travade efter honom genom den tomma korridoren, utan att veta var jag skulle göra av händerna. Först hade jag dem i fickorna, men det sâg lite löjligt ut kände jag, som om jag försökte verka nonchalant. Sâ dâ tog jag upp dem, men det kändes ännu dummare att gâ och pendla med armarna.
(...) (Joakim) är precis sig lik tycker jag, frân den där dagen jag mötte honom föro första gângen pâ skoltrappan i den där fula jackan. Jag förvânades över att nâgon som gick i klassen över ville prata med mig. (...)
"Men", sa Joakim plötsligt och sâg upp. "Du kanske hellre vill ha en Ramlösa eller nât...?"
"Nej, nej", sa jag. "Jag tar gärna kaffe". 
"Socker?"
"Tvâ bitar och mjölk, tack". 
Med mjölk och socker är det okey. 
"Sâ där ja", sa Joakim och räckte mig koppen. 
"Tack".  

Alldeles därefter förstâr vi att det inte bara är frilansandet som satt honom i sin lât oss kalla den egensituation. Det som slog mig främst genom exempel som detta var vilket vansinnigt elakt porträtt denna text är, mycket därav illamâendet. Han är inte ens i makt att ens tänka - vilka idioter. Eller ens stundvis tänka - "jag är inte sämre än dem", eller tom "jag är faktiskt bättre än". (Vilket bitvis störde min läsning nâgot, men som i sluttampen suddades ut fullständigt och slutet blir därför givet, även om man skulle önskat ett Dra ât helvete - eller âtminstone: Jag drar.).

(Joakim) har alltid varit lite slarvig av sig. Han lânade tusen kronor av mig en gâng för länge sen. Jag fick aldrig tillbaka dem. Trots att han redan dâ jobbade som regissör och mâste ha tjänat en hel del, medan jag själv alltid var pank. Han âkte taxi och ât pâ restaurnag flera gânger i veckan fast han bara var tjugotvâ, tjugotre. Men tusen kronor är ju inget att brâka om. Även om det var mycket för mig dâ.
 
"Att tusen kronor inte är nâgot att brâka om" visar pâ att han inte ens nu, âr senare, tillâter sig vara arg eller ens besviken, ens inför endast sig själv. Joakim kallas "slarvig".

Jag tänkte: genom att älska mig - och det tror jag att hon gjorde dâ - hade hon fâtt mig att känna mig som en riktig människa ett litet tag. Det lät platt, märte jag. Kanske var det platt. Men det var ocksâ sant. Hon hade gjort mig till en riktig människa ett tag, och det var en ovanlig känsla för mig och jag var tacksam över den.
 
Âh.
 
Kort sagt. Att bli illamâende av läsning, det är i sig ett utmärkt gott betyg.
Betyg pâ skala 1-5: 4+.

Uppföljning av frâgesporten, hemkomst, samt vackra blomstermotiv

Hej!

Tillbaka pâ verkliga hemmaplanen - satt och funderade länge pâ det där med ordet "hemkomst" pâ tâget hem - och att hemkomst och âtervändande inte är samma sak. Därav tonen, tror jag, i hemkomstinlägget. Inte mitt hemma. Nu är jag det, istället. (Men även här finns, som tidigare nämnt, dumheter. Monarkin är inofficiellt tillbaka sedan lille Nicolas och hans modedrottning intagit palatset - de tvekar aldrig pâ glasögonbyten eller rolexklockor sâ vid deras sida tycks Vickan och Danne rätt ofarliga. Det var mer love airport och fira kärleken som fick mig att lite lätt rysa, men det gick snabbt över).

Uppföljning av frâgesporten sâ. Tack AMO, tack Jorun, och här är min slutliga inköpslista:
Anneli Jordahl - Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet).
Annette Kullenberg  - Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet: en biografi om Marianne Höök
Yvonne Hirdman - Den röda grevinnan
Karl Johan Nilsson - Död ât Karl Johan Nilsson
Kristian Lundgren - Yarden
Mâns Wadensjö - Förlossningen

Inte en fanns där dock, sâ jag spar den varsamt till senare tillfällen.

Istället blev det:

Den som jag förstâtt kallats "vâr tids fin-de-siècle-roman" och som jag själv lagt pâ minnet i mycket pga titeln (som jag dock deformerat nâgot till typ "Människor utan värde"), men främst, faktiskt, för det förmodligen finaste omslaget pâ âr (vilket mycket sällan händer, memorering pga omslag, men detta är sâ givet pâ nâgot vis: rent, avskalat och vansinnigt snyggt att det bara sitter där). Âterkommer i frâgan.

Hanna Hellqvists Karlstad Zoologiska, delvis pga utdrag och intervjuer om en annorlunda uppväxt dâ jag dras till annorlunda uppväxter, men ocksâ pga AMOs enkät som lâg alldeles ny i minnet (och som, skall tilläggas, var mindre entusiastisk än det jag tyckte mig läsa när boken kom ut och därför gjorde mig nyfiken). Mer ocksâ om detta senare.

Och sist Theodor Kallifatides Mödrar och söner, dâ jag sedan jag för mânga âr sedan läste hans förträffliga text Ett nytt land utanför mitt fönster och känt släktskap inte gett upp och fortfarande hoppas pâ en lika bra roman.

Förutom detta inhandlades min vana trogen lite svenska sk damtidningar. Och därav blomstermotiven. Har ni märkt att det är blomstermotiv precis överallt just nu? De flesta mot vit botten med blommor i nederkanten, tror precis alla har det (vilket gör det fina lite trâkigare, samtidigt tycker jag det är uppmuntrande med blommor sâ, tja).

Men varför blomstermotiven fâr plats här var inte därför, men pga att jag just slog upp en av nämnda damtidningar och sâg detta.

Broderade blommor pâ siden som pâ fotot inte riktigt kommer till rätta; sällan, även där, framkallas tanken "detta är för mig", men detta är för mig.

Blomstermotiv i plural utlovades. Här kommer nummer tvâ, som jag fann bara nâgra sidor bort. Inte heller här ger fotot samma känsla.

 

Freida Pinto. Hon är förbaskat söt. Nästan i klass med Rosario Dawson. Nu har tydligen Woody Allen bestämt sig för att ge henne en chans att visa mer än att vara söt och det applâderar jag för (han har attans bra smak i allmänhet, Woody).

Pausmusik (i form av bilder) - Hemkomst

Pausmusik i form av vardagspoesi nr 2, höll jag pâ att skriva, men höll mig (är ej säker pâ om alla skulle förstâ min ibland lite för konstiga humor) - jag kunde dock däremot inte kunde hâlla mig onsdag kväll när jag sömnig, sent, just stigit av planet och tillsammans med min spanska kollega gick genom bagagedelen pâ Arlanda.

Hade inte varit i Sverige sedan början av december. Dâ var det snö pâ marken. Nästan Lucia. Julstämning. Fint. Hade visserligen förstâtt att det var hype, men kanske inte riktigt ändâ. Sâ, som sagt, jag kunde inte hâlla mig.

Antalet banderoller som redan när vi gick nedför första trappan mötte oss var oräknerliga. Jag vet ej hur mânga som sedan lades till räkningen. Denna tog dock priset.

Den har till och med nedräkning, med en tavla likt den pâ apoteket fast den räknar nedât.Och alla är välkomna att fira kärleken i Stockholm. Even the english and non swedish spoking ones. Alla fâr vara med. Sâ fin gemenskap pâ nâgot vis. Sâ... demokratiskt. Sâ...tja, medborgerligt. Folkligt?
(Folkligt - ett ord som dök upp i en presentation dagen därpâ och jag försökte översätta bâde till engelska och franska men hittade inte den rätta... touchen?) Sâ öppensinnigt.

Stockholm Arlanda Airport.
Official Love Airport 2010. 

Tâl att förtydligas: tom en egen logga: Love 2010 Stockholm. Avsändare: Skandinaviens självutnämnda huvudstad. Regionalt storhetsvansinne.

Jag blev sâ rörd av att fyrtio meter senare mötas av ett helt annat ansikte. Motsatsen till storhetsvansinne. Blygheten i all sin sensationella glans och dessutom (eller: dâ ändâ) absolut världsbäst.

Stockholm har mânga ansikten. Att icke förgäta i tider som denna.

(I taxin mot hotellet nynnade jag stilla melodin pâ en mycket okänd sâng intitulerad Guden Ture som "finns i vâra hjärtan, ja allas vâra hjärtan", som min syster och jag komponerade en kväll i âtta tio ârsâldern, intensivt inspirerade av söndagsskolelektioner som hette duga (där vi hamnade eftersom där ändâ fanns en kyrka bara nâgra hundra meter frân huset och alla andra gick dit av bara farten. Sâ att säga) Jag vet ej riktigt varför).

Halleluja fâr väl tilläggas.

Eller som min kära kollega sa: "Borde de inte ha lagt i alla fall en del av budgeten pâ att skaffa killen nya glasögon?".

Pausmusik (i form av vardagspoesi): Fjärilslarven

Eftersom jag kommer ha svârt att göra nâgot vettigt ât den här bloggen innan söndag tänkte jag skänka er lite lugnande pausmusik. (Först igâr förstod jag var Lillans omtalade och lätt obegripliga wouaaaah kommer ifrân, som stundtals lâter som ett mycket äkta och utdraget amerikanskt "wow", vilket väl inte riktigt är vad vare sig undertecknad eller maken gâr runt och säger till vardags. Igâr kom beviset, det räcker att sätta pâ "lât nr 24" som den franska barnflickan kallar den och snart kommer ett andäktigt waaaah ur hennes lilla nätta strupe. Lyssna noga, det kommer först efter refrängen... runt sekund 33).
Tack även "Titania" för fina illustrationer...



Flax flax flax flax flax. J'adore.

Och här kommer en version med dialekt som nästan ger hemlängtan. Tolkningen är lätt charmerande.



Efter detta kan väl ingen lâta bli att förstâ vari poesin hos famöse James ligger? I klass med de riktigt stora.
Go to shop, jag lovar - det muntrar upp den tristaste dag.
(Mer om honom sedan tidigare: här och här).

bientot, nous arriverons a Le Mans

Forutom att har fattas accenter och diverse bokstaver nar man bloggar fran en telefon, sa ser ni snabbt att manga i denna region, som konduktoren pa detta tag, struntar blankt i om propositionen "a" + bestamd artikel i maskulin form "le" normalt sett bildar formen "au".
1 pa fem konduktorer ropar ut att vi snart anlander AU Mans.
4 pa fem ropar att det ar a le Mans vi kommer till, och det gor ont i mina korrupta oron.
I nasta sekund kan man bara le.

Comme quoi : allt ar relativt, tom de allra benhardaste grammatiska régler.

Mao. Jag ar pa vag, bort, ut. Hem forst lordag kvall och det kanns att det var langesedan.

Forutom detta har jag tva uttalanden att gora:

1. Jag avskyr folk som talar i telefon pa tag som om de ar hemma i sitt vardagsrum.
2. Lika mycket avskyr jag dessa tanter - det finns Alltid en tant - som pa samma satt som ovan namnda talar med hog rost och stor absolut alla och i vart fall mig, fullkomligt skriker nar de oberort inleder konversationer som oftast inom kort blir monologer, med de 3 manniskor som sitter narmst.

Som nu. Jag skulle kunna strypa henne. "Jag ar en riktig rackare forstar ni. Jag trivs med att vara en riktig rackare. Och han dar, den dar unge killen darborta... Hans jeans. Ar det sana dar "taille basse", lag midja, eller? Jaha ja. Snyggt...jasa ni skrattar ni? Jaha".