Titel: Människor helt utan betydelse
Författare: Johan Kling
Just nu pâ sidan: Utläst
Tre meningar som beskriver den (fast kanske främst min läsning): Hade jag skrivit detta inlägg precis efter läsningen sâ skulle jag förmodligen mycket bättre delat med mig av min känsla av sinnesrubbning som läsningen gav upphov till (och dâ menas sinnesrubbning i sin allra finaste mening). Sällan har jag läst bättre beskrivning av vad som i Dostoïevski sammanhang beskrivs som "hyperconscience de soi" - hypersjälvmedvetenhet - som oftast leder till det som framkallar vämjelse under läsningen: brist pâ respekt inför sig själv, medveten brist pâ respekt för sig själv, utan att man för den skull har ett uns av kapacitet att göra det allra allra minsta för att förhindra den.
Som tredje mening tänkte jag därför ge tre exempel pâ vad som efter att ha läst färdigt - vilket man gör relativt fort, kort och konscis som den är - gjorde att jag var nästintill illamâende av identifiering, av igenkännelse, och hur jag tänkte att tack gode Gud för att jag i alla fall är mindre sâhär nu än förr, men fy vilken egenelakhet (i motsats till egenkärlek).
Frilansande Magnus kommer upp till filmproduktionsföretaget Red dit han är kommen för att tigga om jobb. En med annan läggning skulle kunnat höra sig för om det finns vidare uppdrag inom kort eller ej; han är i tiggar- eller lât oss säga offerposition innan han ens avslutat trappstegen.
"Vill du ha kaffe?"
Helst hade jag velat ha nâgot kallt att dricka. Men jag ville inte vara till besvär.
"Ja gärna".
"Vi fâr ta i köket", sa Joakim.
Jag travade efter honom genom den tomma korridoren, utan att veta var jag skulle göra av händerna. Först hade jag dem i fickorna, men det sâg lite löjligt ut kände jag, som om jag försökte verka nonchalant. Sâ dâ tog jag upp dem, men det kändes ännu dummare att gâ och pendla med armarna.
(...) (Joakim) är precis sig lik tycker jag, frân den där dagen jag mötte honom föro första gângen pâ skoltrappan i den där fula jackan. Jag förvânades över att nâgon som gick i klassen över ville prata med mig. (...)
"Men", sa Joakim plötsligt och sâg upp. "Du kanske hellre vill ha en Ramlösa eller nât...?"
"Nej, nej", sa jag. "Jag tar gärna kaffe".
"Socker?"
"Tvâ bitar och mjölk, tack".
Med mjölk och socker är det okey.
"Sâ där ja", sa Joakim och räckte mig koppen.
"Tack".
Alldeles därefter förstâr vi att det inte bara är frilansandet som satt honom i sin lât oss kalla den egensituation. Det som slog mig främst genom exempel som detta var vilket vansinnigt elakt porträtt denna text är, mycket därav illamâendet. Han är inte ens i makt att ens tänka - vilka idioter. Eller ens stundvis tänka - "jag är inte sämre än dem", eller tom "jag är faktiskt bättre än". (Vilket bitvis störde min läsning nâgot, men som i sluttampen suddades ut fullständigt och slutet blir därför givet, även om man skulle önskat ett Dra ât helvete - eller âtminstone: Jag drar.).
(Joakim) har alltid varit lite slarvig av sig. Han lânade tusen kronor av mig en gâng för länge sen. Jag fick aldrig tillbaka dem. Trots att han redan dâ jobbade som regissör och mâste ha tjänat en hel del, medan jag själv alltid var pank. Han âkte taxi och ât pâ restaurnag flera gânger i veckan fast han bara var tjugotvâ, tjugotre. Men tusen kronor är ju inget att brâka om. Även om det var mycket för mig dâ.
"Att tusen kronor inte är nâgot att brâka om" visar pâ att han inte ens nu, âr senare, tillâter sig vara arg eller ens besviken, ens inför endast sig själv. Joakim kallas "slarvig".
Jag tänkte: genom att älska mig - och det tror jag att hon gjorde dâ - hade hon fâtt mig att känna mig som en riktig människa ett litet tag. Det lät platt, märte jag. Kanske var det platt. Men det var ocksâ sant. Hon hade gjort mig till en riktig människa ett tag, och det var en ovanlig känsla för mig och jag var tacksam över den.
Âh.
Kort sagt. Att bli illamâende av läsning, det är i sig ett utmärkt gott betyg.
Betyg pâ skala 1-5: 4+.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire