Me, myself and I: Local kändis

För nâgon mânad sedan söktes européer för en utställning att anordnas av stadens förträffliga och föredömsaktigt aktiva borgmästeri. De var väldigt entusiastiska över min kandidatur som genom mystiska omständigheter nâdde dem. En kort intervju, en porträttfotoseans - väldigt pudrad, det här blir aldrig bra, tänkte undertecknad, själv gillar jag naturligt, detta blir stelt, men dock, och här bestämmer nu inte jag.

Nu vart det dags. Här är vi.

Samtliga ser i min mening lite mer ut som vaxdockor eller lât oss säga dâliga familjeporträtt (eller ännu värre: dödsnotiser, förmodligen pga ljuset, det enligt mitt tycke och smak förskräckliga ljuset) - än oss själva.

Att det sedan är en mycket märklig känsla att se sig själv i storformat gör en kanske extra kritisk.

 

(Till saken hör att fotografen direkt efter fotoseansen visade mig ett flertal av de femtioelva foton han tagit - han valde dock helt i sin allena ensamhet vilket att inkludera, förstâs, och sedan igâr kan jag inte lâta bli att undra vad som fick honom att välja det med den allra strängaste blicken).

Men det är väl förmodligen jag. Det med.