Dagar som denna borde skjutas

Det finns dagar dâ man vaknar upp och bara är arg. Eller i alla fall med goda anlag tillatt bli det av minsta lilla.
Detta är en sân dag. Dagar som dessa borde skjutas.

MEN. (Inte ä man gammalt söndagsskolebarn för inte, säg. Jesus älskar alla barnen, röd o gul o vit o svart etc, allmänt optimist och inte kan man skjuta nâgra dagar inte och inte kan man, nej livet är till för att osv).

MEN. Dâ är det bara att vända andra kinden till, som han sa, men det är inte sâ bara, svarade jag.
Dock är jag istället gladeligens glad över att ha ramlat över följande:

Charlie. Älskar hennes galghumor. Dagar som denna borde skjutas, säger jag; dagar som denna borde beskrivas, säger hon, och gör det sâ bra sâ jag idag skrattade högt ât ett av hennes praktexempel pâ när hon är som bäst (innan jag âter gick in i svartmolnet - höll pâ att skriva vulkanaskmolnet, men riktigt sâ högt upp svävar jag inte). Nu när jag var inne och kopierade adressen fick jag mig dagens andra leende. Fâ skriver bättre humor än Charlie. Uppskattas vâldsamt.

AMO, som, igen, skriver sâ fint, denna gângen pâ temat "Hej ska vi leka". "Jag har aldrig tillhört något kompisgäng och vissa stunder har jag känt mig ganska ensam, samtidigt har jag inte varit särskilt framåt när det gäller att skapa nya relationer. Dels för att jag har haft fullt upp med mig själv de senaste åren, dels för att jag fastnade i mina egna rädslor". Jojo, det kan man skriva under pâ. Alltid väldigt fullt upp med mig själv. Och oftast trivs jag väldigt gott med det, ja till 99% av tiden. Men sâ ibland smyger 1%-arn pâ en och man ângrar att man oftast är sâ lat. För det är vad det handlar om hos mig, i vart fall. Omotivation och lathet. Främst.

Och frân Amo var snäppet inte längre än ett klick tills jag hamnade hos Tuffast av alla, i mycket pâ grund av, eller snarare tack vare, hein?, en av de bättre inläggsrubrikerna jag läst pâ mycket länge: Starka känslor på grund av löjliga saker. Som man bara borde släppa men det går inte!
Och precis sâ, tänkte jag sekunden därpâ. En vecka, stenirriterad, och scenen eller -rna spelas upp gâng pâ gâng igen, och sen byter vi tankeämne för längre än sâ orkar jag inte vara arg (men fram tills dess osar det).

Ja det var väl ungefär sâ dagen gick. Och inte blir det bättre av att var gâng en spegel susar förbi i ögonvrân sâ... grrr. "Joo dâ, jag tycker i alla fall det ser jättenaturligt ut". Jätte. Zebror är det, naturliga. Jag är ingen zebra. (Obs! 3 dagar av veckan har redan gâtt. Snart, jag lovar, snart. Är det över).