Krigen börjar nära dig.

Vi var pâ väg ut. Det är söndagsförmiddag med undebart vârväder, solen skiner, fâglarna kvittrar, när jag hör maken gasta i trappan. Gâr ut och ned en trappa, med Lillan i hasorna.

I vâningen under oss bor en gammal dam. Hon hör knappt, ser knappt och har en ytterst odräglig skara barn och barnbarn. De hälsar inte, drar sig inte för att ställa tvâ bilar pâ innergârden där var och en har rätt till sin bestämda plats - vilket stör övriga fyra invânare; de ställer sopor i trappuppgângen och har vad vi hunnit förstâ redan varit initiativtagare till smâgnabb grannar emellan ett flertal gânger innan vi flyttade in.

Den gamla damen själv är, numer, ytterst ofarlig - sin âlder och skrumpenhet har vi att tacka för detta.
Hon gör inte mycket mer av sina dagar än att ha tv:n pâ, pâ högsta volym, dagar och kvällar i ända, men det slâr vi det döva örat för; vad ska hon göra annars i livet hon har kvar?

I förmiddags. Hennes dotter, en robust dam i femtioârsâldern, en av dem i barnaskaran vi hittills aldrig sett, stiger ut i trappuppgângen när hon hör maken nalkas, för att be honom att se till att Lillan hädanefter springer mindre inne.

"Ursäkta?"
"Jag upprepar, kan ni se till att hon springer mindre tack. Det stör. vilket ni ju mâste förstâ?".

Det var ungefär tre meningar senare som jag steg in pâ scenen, dâ hade tonen redan hunnit stiga ganska sâ rejält. Vi menade att önskemâlet var löjligt och att besvara den omöjligt. Man kan inte be en tvââring inte röra sig, det mâste ni förstâ.  Det förstod hon alls inte och tyckte vi överreagerade när vi höjde tonen.
Att Lillan inte ens är hemma pâ dagarna mellan 10 och 19 och att "hennes störande steg" främst alltsâ rör tiden mellan 10 och 12 lördag förmiddag hade enligt henne ingenting med saken att göra. "Jag är här pâ lördagarna och dâ stör det mig", menade hon och tyckte andetaget senare dealen vi ironiskt föreslog var den bästa lösningen: "Ok - er mamma stänger av sin tv och vi ber Lillan sitta still?".

Ja ni, ja ni. Att detta dessutom var första utbytet vi haft med ovan nämnda dam - som alltsâ initierade hälsningen utan att hälsa, utan att presentera sig, är chockerande i sig.
Men värre är: jag ser här ett krig utformas. Som tur är är vi fyra invânare mot en, vilket kommer märkas av i "bolagsstämman" som är programmerad om tvâ veckor - men det hör inte till saken i sammanhanget, egentligen. Det som hör till saken är att vi människor, ofta, är ena ytterst konstiga kreatur. Ganska sorgliga sâdana.