Rapport från vildmarken

Kort blir det, dock är uppkopplingen bra mycket bättre än väntat.

• vargen är utom synhåll (jag är besviken)
• lillan sover (äntligen), annars har här varit midnattsvaka och ingen är, nu, mer lättad än jag. Är inte van vid ett mammigt flickebarn - det blir personlighetsändring i samband med landsbyte och jag var inte beredd.
• sitter här i lugn och ro (äntligen) och funderar
• Charlie skriver fint och Annannan kommenterar på samma sätt. Om föräldrar. Om barn. Att det gör ont i föräldrar när barn flyttar långt bort, oh ja. Men i barn också, säger barnet i mig. Mycket pga att man är medveten om att man gjort ont men samtidigt bestämt att det ännu viktigare är att fortsätta sin väg. Apropå detta kommenterade någon till mig på följande varmhjärtade sätt: "X: När flyttade du? Jag: 1996. X: När fick din mamma bröstcancer? Jag: 1996. X: Ser du inte sammanhanget?". Tack för den, tack. Sa jag. Att lillan kommer vilja flytta långt bort är något jag tagit med i beräkningen sedan innan hon kom till - klart det sedan kommer göra ont, klart det samtidigt är naturligt och hennes naturliga rätt, den sorgen är nödvändig att se i vitögat och grundval för att jag öht blev förälder. Att man själv måste hitta tillbaka till sitt eget centrum efter barnafödandet är dock inget jag förstår att man kan vänta med tills de dragit - det är min kamp, var dag. Allt detta är svårare än det kan låta, självklart. Men att det är högprioritet är inget som ens diskuteras i mitt huvud. Saraband är för mig den film som bäst uttrycker hur otroligt svårt det är att lyckas med allt ovan nämnda. Det var den som först fick mig att bestämma att aldrig för mig, tack. Barn alltså. Det var också den som senare fick mig att fundera vidare och komma fram till att detta är grundvillkoren, allt är dömt att slås i spillror - allt det goda och positiva därutöver är därför att se som plus och det endast (eller som Ingrid Bergman så fint skrev i sin självbiografi: Det viktigaste här i livet är att lära sig att inte vänta sig något. Ingenting. Först då, osv).
• Inser att jag ofta är så kortfattad och tar sådana genvägar i tankegångarna att det inte är säkert att någon annan kan följa med på mina stigar.
• Att vara hemma. Öht inte bara enkelt, men samtidigt så skönt. Och jag upprepar det ju var gång, vart år jag kommer hem - och endast i fakta och handlingar ligger sanningen, right?
• Lillan har redan efter två dagar hemma gjort framsteg vad gäller modersspråket: Ejej. Ja, hej hej på dig med du.
• Ikväll ska här grillas. Har någon gjort statistik över grilländer? Sverige måste ligga långt upp på listan, det måste det väl? Säkert också typ Australien?
• Jisses vad man behöver ut och springa när man är på landet! Men det har jag redan skrivit en hel del om tidigare så det lägger vi åt sidan för nu.
• Jisses vad det är irriterande med arbetskamrater som fortsätter skriva mail på mail på mail trots att man officiellt är på semester. Och då inte enbart informations- utan även sådana som kräver svar.
• Läste herr Fournier´s prisgivna bok "Où on va papa ?" på vägen hit, om att vara pappa till två handikappade barn och om rätten till att tycka det är helvetiskt och svårt - och att dessutom ta sig rätten att uttala det. Den kunde varit liiiite kortare, men i övrigt väldigt värd all den uppskattning den fått.

Och ni? Hoppas ni har det jättefint i sommaren.