Som min kära lillasyster sa, efter att hennes tvâârige son fâtt se vargen men (ännu) inte hon: "Här har man väntat ett helt liv och han som är 2 fâr se den, dâ vore det väl bara rätt att även jag...". Osv.
Nâgon timma senare hade hon sett den. Vargen. En liten fjolârsvalp, troligen.
När man ägnar sina barndoms somrar, pâskar, jular och andra -ar, alldeles intill där Selma Lagerlöf skrev sina sagor, ja, dâ blir man som man blir.
Man vill inget hellre än att ha vargar, björnar och silverkulor i närheten. En Gösta Berling som kliver av predikstolen och förälskar sig sâ där stormande.
Man vill ha trolldom och lövensköldska ringar och hemligheter runt sig och kring sig.
Man vill ha bottenlösa sjöar, djupa skogar och blânande berg.
Man behöver det ensliga runt sig, med jämna mellanrum, hur mycket man än älskar det motsatta till vardags.
Första gângen jag tog med mig min dâ blivande man till vildmarkerna kom en älgko med hennes tvâ smâ kalvar traskandes bland björkslyn, vilket som, det âret, var fullkomligt normalt, hon gjorde sâ varje kväll, i vargatimmen. Den kvällen gjorde hon dock mer än sâ, hon mâste ha känt pâ sig att där fanns främlingsblod i närheten och hon gick över stenröset, vek av runt ladugârdsväggen och klev sakta men säkert in över gräsmattorna och närmade sig verandan till tre meter. Kalvarna höll sig alldeles intill, strax bakom. Och vi satt där, andäktiga.
Âh, som jag längtar. Och varg, snälla varg, hâll dig kvar i närheten ytterligare nâgra dagar, jag ber.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire