Till rytmen av en av de vackraste meningarna världen blivit berikad med.
Le silence des espaces infinis m'effraient.
Min djupaste tystnad bland de flesta människor skrämmer mig.
Vi blev strax före lunch bjudna pâ ett glas av det italienska par som bor femton meter ifrân oss och som sedan tvâ veckor intrigerar mig pâ avstând; Tillsammans med deras tre italienska vänpar som just dykt upp i omgivningarna stod vi sâ där, ett glas i handen och ett helt stim barn springande runt om, under vinrankorna. Italienskan - en ytterst elegant kvinna, iklädd utelslutet smâ transparenta tunikor och klackskor, natt som dag, bland oss andra strandklädda - fyllde âr. Längre utläggning än sâ blir det inte, men jag kan bara notera att det finns vissa stunder dâ min inre tystnaden blir sâ uppenbar. Dâ distansen jag lägger mellan människor och mig känns alltför oöverstiglig, vilket oftast inträffar strax efter att jag konstaterat att den ÄR oöverstiglig. Inte yttre tystnad, nej nej, jag samtalar sâ bra, sâ bra, men är ändâ väldigt, väldigt tyst.
Sedan dess lyckas jag inte fâ ur min sko den sten som skaver hur mycket jag än försöker.
(...)
Skrev jag, nâgon gâng i eftermiddags. Sen tog jag bort inlägget. Sex timmar senare har jag hunnit fundera lite mer över det och simmat.
2 commentaires:
Intressant och självutlämnande. Men varifrån kommer "bland de flesta människor"? Jag för min del översätter: "Den oändliga rymdens tystnad skrämmer mig."
Så känns det när man en natt på balkongen stirrar ut i "rymdens hemska hål." Den kosmiska ensamheten slår mig med full kraft, vissheten att vi bara är ett unikt kosmiskt misstag och att det finns ingenting, absolut ingenting, därute. Sedan får astronomer och fysiker komma med vilka sannolikhetskalkyler som helst - det finns ingenting där.
Distansen mellan människor känns obetydlig i jämförelse med detta.
Förlât,det var jag som var otydlig. Det var inte en översättning - jag inspirerades av rytmen i hans mening som med jämna mellanrum âterkommer i mitt huvud där slutklämmen 'm'effraient' bryter ned allt, när jag satt och tänkte pâ nämnda stund.
I vissa fall kan dock distansen i mina ögon mellan människor kännas inte alls obetydlig, men istället visa pâ samma existensabsurditet - det du tror pâ finns inte ens i deras ögon och du menar att livet handlar om det och det? alltsâ är det hela tomhet etc. Men det fâr utvecklas en annan gâng
Enregistrer un commentaire